För oss som gillar öl från Franken kommer ett riktigt spännande öl från Kalmar, där Jan-Erik "Janko" Svensson tillsammans med Ängöl har tagit fram en vollbier som tar efter så mycket som möjligt av de frankiska bryggartraditionerna. Jag har provat ölet och finner det både oväntat och gott.

Janko har själv skrivit så här om ölet:

Jag har gjort receptet i samarbete med bryggare Emil Lindén och det vi har siktat på är ett klassiskt Vollbier av frankisk typ. Bärnstensfärgat (endast basmalt, ingen karamellmalt), dubbeldekoktion, långt vörtkok med kontinental humle och saaz i slutgivan, kall jäsning, kröjsning vid omtappning.

Okej, men vad är vollbier av frankisk typ? Vollbier betyder ungefär full öl (full som i motsatsen till tom) och är en rätt så lös term, men kan väl sägas vara ungefär en standardöl. Utanför Franken används termen sällan nuförtiden, särskilt inte av ett bryggeri om deras öl, medan det hos frankiska bryggerier fortfarande är en term som används i ölnamn. Det är i Franken ofta men inte alltid en koppar- till bärnstensfärgad och underjäst öl med torr smak och omkring 5 procent alkohol. Men det kan vara såväl ljust som mörkt, samt ha en sötare ton. Janko och Ängöl verkar ha siktat på ungefär det jag just skrev.

Jag går såklart igång på beskrivningen av detta öl, så förväntningarna var ganska höga när jag knäppte av kapsylen och hällde upp i ett väl valt glas som brukar leverera bra på såväl frankiskt som tjeckiskt öl. Den omedelbara känslan är att det inte riktigt är vad jag förväntade mig, fast på ett sätt ändå väldigt nära. Smaken är kexig och helt torr, men det finns ett visst djup. Dekoktionstonerna lurar i bakgrunden, mer som en känsla eller förnimmelse av något än en smak som går att sätta ord på, och skänker glädje till gommen. Humletonerna är ädla och helt i nivå med malten. 

Det är nog det där kexiga som jag inte riktigt hade förväntat mig, utan jag hade snarare förväntat mig lite nötiga toner och lantbröd. Jag kanske tänkte för mycket på sydbayersk öl. Men det är gott även om det inte var som förväntat. Väldigt gott faktiskt. Man blir väldigt snabbt sugen på en till klunk. Det största problemet med detta öl är väl att det kommer på 33 cl, vilket för mig gör att man inte riktigt är klar med det när man nått botten av glaset. Det hade gjort sig väldigt bra på en större flaska. Eller burk, fast då hade det uppstått någon form av kognitiv dissonans och man hade tappat förankringen till Franken. Finns det en enda burklina i hela Franken?

Och så var det namnet. Ölet släpps till påsk och Janko har rötter i den småländska orten Påskallavik, som bara ligger 6 mil från Kalmar och Ängöl.

Ängöl Jankos Påskalla släpps i lokalt sortiment den 31/3, alltså nu på måndag, och man får ge 26,50 kr för 33 cl. Länk till Jankos Påskalla på Systembolaget.

Ps. Så här kan man tänka sig att det skulle vara att sitta i en tysk ölhall och dricka Jankos Påskalla.

En riktigt bra dubbelbock kan vara något av det finaste man kan uppleva i ölväg. De upplevelserna är tyvärr sällsynta, för det är dels en ganska ovanlig ölstil då den knappast är någon kioskvältare och dels är det ganska ovanligt att de som ger sig på den lyckas riktigt bra. Idag lanserade Jämtlands Bryggeri sitt försök i det lokala sortimentet på bolaget, och jag har kollat om den hör till den sällsynta skaran av riktigt bra dubbelbockar.

Det är lite oväntat att just Jämtlands ger sig på denna stil. Även om de förstås har bryggt en del lager är min bild av deras stil som en hybrid mellan det klassiskt (och neoklassiskt) brittiska och det moderna hantverksbryggeriet. Dubelbock passar inte riktigt in där, men så är den på papperet inte heller helt typisk. För stilen är alkoholstyrkan på 6,6 procent ganska beskedlig och maltnotan som innehåller maris otter men saknar münchnermalt ser nästan mer brittisk än tysk ut.

Allt det där kollade jag dock på i efterhand, så när jag smakade på Lucifer hade jag ännu inte tittat på de tekniska detaljerna (utöver alkoholstyrkan). Det börjar bra med en fin och klar mörkt guldbrun färg. Smaken bjuder på karamell, nötter och rostat bröd, men jag kan inte beskriva den som mångfacetterad. Det är tydligt på fylligheten och känslan av alkoholen att det är en lite starkare lager. Den smakar rent och fint, begår inga misstag men saknar "det".

Detta "det" som jag saknar här är något som jag i en annan dubbelbock där det funnits beskrivit som "något som jag sällan kan sätta ord på men som liksom pockar på något mer basalt smakstimuli i hjärnan, något långt in och liksom instinktivt". Det jag syftar på är något som jag vill påstå liknar smakerna från när man skapat Maillard-reaktioner, alltså exempelvis en bra stekyta. När det gäller öl associerar jag starkt denna smak med dekoktionsmäskning och när jag kollar i infon från bryggeriet om Lucifer står det inget om dekoktion. Det står faktiskt ingenting om mäskningen överhuvudtaget, men man hade nästan garanterat nämnt dekoktion om det var något man bemödat sig med.

Nu är det ju långt ifrån alla dubbelbockar som är dekoktionsmäskade, så man begår kanske inte något avsteg från gängse stiltraditioner just där (men jag är alltså lite misstänksam mot maltnotans stiltypicitet). Däremot vågar jag sätta pengar på att alla de få dubbelbockar som jag tycker är riktigt bra är dekoktionsmäskade.

Som helhet är Lucifer ändå klart godkänd och värd att prova utifrån att det dessutom är så ovanligt med svenska dubbelbockar. Just nu finns endast nio andra sådana på Systembolaget, varav minst fyra är att klassificera som olika substilar (rökbock, fatlagrade etc) snarare än "vanlig" dubbelbock.

Jämtlands Lucifer släpptes i Systembolagets lokala sortiment idag den 3 februari och är beställningsbar till alla butiker. Man får ge 29,90 kr för 33 cl. Länk till Lucifer på Systembolaget.