I min ungdom tyckte jag att det var spännande att jaga nya öl att prova. Jag höll inte reda på hur många jag hade provat, så det handlade inte om att jaga siffror, utan bara just om nya upplevelser. Jag gick lite efter devisen "new is always better", för att dra en halvobskyr popkulturell referens. På senare tid har pendeln svängt över och jag har istället hittat en stor glädje och njutning i att återvända om och om igen till ett fåtal ölsorter.

Jag tror att den där upptäcka-nytt-fasen var nödvändig, åtminstone för mig, och dessutom var den rolig och hade absolut sin charm. Det hela förstärktes väl av att som ölskribent både få en stor möjlighet att prova väldigt mycket ny öl och att som ölskribent ha ett behov (upplevt eller faktiskt låter jag vara osagt) av att ständigt prova nytt för att få stoff att skriva om och bygga en referensbank. Men nu är i alla fall den fasen över.

Nu tycker jag att det är fantastiskt att hälla upp samma tjeckiska pilsner för andra gången den här veckan och femte gången den senaste månaden. Jag vet exakt hur den kommer att smaka. Jag vet hur den beter sig om jag intar den framför grillen en solig sensommardag. Jag vet hur den beter sig till en indisk gryta och till en skomakarlåda och till raggmunkar med fläsk och till i stort sett alla andra rätter som vi brukar laga där en tjeckisk pilsner kan passa åtminstone någorlunda till. Det är inte spännande att dricka den igen, men det är inte heller tråkigt. Kvalitet som dessutom uppfyller ens personliga smak blir inte tråkigt bara för att det repeteras. Däremot är det tryggt och hemtamt, vilket ger en extra dimension. Det är som att hänga med en god vän man haft sen länge istället för att vara ute och mingla bland okända människor. Andra änden av spektret jämfört med att uppleva nyhetens behag, men lika givande.

Och det är väl egentligen det här jag vill lyfta med den här texten. Det är inget fel alls med att fokusera på att testa nya saker, men det finns också något väldigt fint att hitta i att dricka samma goda öl igen, och igen, och igen. I mitt fall är det ett fåtal som återkommer väldigt mycket.

Det här skiftet råkar sammanfalla hyggligt väl i tiden i tiden med att jag nästan helt och hållet lämnat min gamla livsstil och istället lever ett liv med småbarnsfamilj, villa och kontorsjobb. Man skulle alltså kunna tänka sig att det finns ett samband men det tror jag inte det gör. Som det är besöker jag Systembolaget tillräckligt ofta för att hinna fånga upp massor av nyheter, om jag bara ville. Jag skulle ha råd, om jag bara ville. Men jag vill inte. Jag har bara hittat ett annat sätt att njuta av öl som inte bygger på nyhetens behag.

Jag är lite intresserad  av vin, bourbon och drinkar också och lustigt nog ser konsumtionsmönstret helt annorlunda ut när det gäller vin medan det är liknande med bourbon och drinkar. Med vinet är jag fortfarande i en ganska tydlig upptäckarfas, även om det till viss del börjar röra sig mer mot etablerade favoriter även där. När det gäller bourbon och drinkar har jag redan landat i några favoriter som jag i stort håller mig till.

Jag började på allvar komma i kontakt med öl från Eskilstuna Ölkultur någon gång under tidigt 10-tal och det som gjorde att det "slog igenom" bland ölnördar måste ha varit Anders Dubbel-IPA. Så minns i alla fall jag det. Jag sprang sen på Anders, som var VD på bolaget, ganska många gånger under årens lopp. Men så lämnade Anders över stafettpinnen i slutet av 10-talet och i ungefär samma veva slutade jag jobba heltid med ölskriveriet. Lustigt nog hamnade vi båda i energibranschen och ifjol sprang vi lite oväntat på varandra på konferensen Energitinget i Eskilstuna. I år upprepades det mötet, men då var Anders beredd och lämnade över en hembrygd suröl till mig att testa. Här är mina tankar om den.

Det har gått fyra veckor sedan Energitinget, ledsen att du fått vänta så länge på ett utlåtande Anders. Du var så nyfiken på vad jag skulle tycka! Så fort jag kom hem ställde jag undan ölen i kylen så den skulle få lugna ner sig lite efter resan, och så blev den stående ett tag, men nu är den testad.

Det rör sig om en lambicinspirerad och spontanjäst kreation på 5 procent som dessutom är en blandning av tre årgångar, för att efterlikna konceptet med geuze. Anders kallar sitt hembryggeri för Galna Åsnan och detta öl har i bästa hembryggartradition fått det fyndiga namnet Åsnegås. Blandningen utgörs av hälften 2021, en tredjedel 2020 och en sjättedel 2019. Jag har inte så mycket detaljer om själva bryggningen, så hur mycket det efterliknar lambic i det tekniska (turbid mash, en ansenlig andel vetemalt, lagrad humle etc) vet jag inte. Det är därför kanske inte jättesnällt att jämföra med kommersiell lambic men det blir ändå ett bra sätt att förklara hur det smakar.

När man smakar på ölet finns en del uppenbara likheter men kanske ännu större skillnader jämfört med en typisk geuze. Såväl syrlighet som en brettig karaktär finns där, men det är en svagare syrlighet än kommersiell geuze och dessutom med ett litet drag av vinäger. Ändå finns en balans och det brettiga tar inte över.

Det är ett öl som har en tydlig karaktär av spontanjäsning men som inte är så karaktärsfullt som en geuze. Det ligger nära till hands att beskriva det som ganska snällt. Det finns en del positiva mognadstoner och eventuella ungdomliga drag har blåst förbi vid här laget. Förutom vinägertonen lyser felsmaker med sin frånvaro.

Det skulle vara intressant att prova de olika ingående delarna var för sig. Det finns klara likheter mellan en del kommersiella öl där man blandat lambic och icke-suröl, så det ligger nära till hands att tänka sig att man här fått till en bra spontanjäsning i en eller två ingående delar men att det också är en eller två delar där det inte utvecklats så mycket syra.

Trots att Anders har jobbat i ölbranschen och därför inte bör vara någon dussinhembryggare är jag imponerad hur långt han har kommit med ett första försök på den här ganska avancerade öltypen. Samtidigt är det en bit kvar till en sådan kvalitet att jag hade lagt pengar på att köpa det om ölet var kommersiellt.