Saker som ölvärlden slutat med

Flugor kommer och flugor går, så även inom ölvärlden. Jag har funderat tillbaka på lite olika företeelser som haft sin tid i rampljuset redan. En del grejer som man saknar och en del grejer som man mest fnissar lite åt idag och undrar hur vi kunde vara så fokuserade på det då. En liten nostalgitripp för er som varit ölintresserade i mer än fem år och en liten inblick i svunnen tid för er andra.

Kommer ni ihåg randalls? För några år sedan kunge ingen hipp ölfestival gå utan minst en utställare som drog sin öl genom en randall. En randall är alltså en sorts tub som monteras i ölets väg mellan fatet och kranen och proppas full med en smaksättare, t ex humle eller kaffebönor, så att ölet tar smak av detta när det går från fatet till glaset. Det var en fluga som kom och gick och det är väl egentligen ingen som saknar randalls.

Något som jag däremot saknar litegrann är beer makers dinners. De har väl inte helt dött ut men de känns onekligen mer ovanliga nu (och även innan corona) än under mitten av 10-talet. Men det är klart, det är svårt att sätta ihop en meny som ska passa fem olika NEIPA. Jag hoppas i alla fall att konceptet med temamiddagar med en meny matchad med öl, inte nödvändigtvis från ett och samma bryggeri, kommer tillbaka snart.

Storbryggeriernas reklamsatsningar verkar också ha gått vidare från godtyckliga event riktade till icke ont anande press till något annat. Jag tänker på en period då smakresor, resor till humleskörden, egna kulturfestivaler och påkostade julölsmiddagar löste av varandra. Eller så har de bara slutat bjuda in ölbloggare. Men det känns som det satsas mer på direktexponering mot slutkund än att hitta på mer eller mindre konstiga saker i förhoppning om att få synas i redaktionellt utrymme.

En annan grej man såg mycket av för några år sen var single hop serier, det vill säga där samma öl (oftast en IPA) humlades med en enda humlesort och så gjorde man en mer eller mindre stor serie med sådana öl. Till exempel hade Mikkeller och Brewdog sådana serier. Kul grej för att som konsument lära sig känna igen en del humlesorter men sen tog det roliga slut. Så verkar ju också företeelsen halvt ha dött ut, åtminstone att man just trycker på det där med single hop på det viset man gjorde då.

Under en tid var det också ett fasligt fokus på IBU, kort för international bitterness units, alltså ett mått på (teoretisk) beska. Det pratades alltid om det när ett öl presenterades och stod det inte utmärkt på etiketten var nog inte bryggeriet särskilt inne. Nuförtiden är det väl knappast någon som bryr sig om att nämna IBU i marknadsföringen. Kanske spelade det in att upplevd beska inte alltid följde teoretisk beska särskilt väl men framförallt svängde pendeln från öl med hög beska till öl med låg (upplevd) beska.

Flugor kommer och flugor går helt enkelt. Frågan är vad vi gör idag som dör ut inom några år och som man om några år kommer att tänka på lite i förbifarten, "kommer du ihåg när vi gjorde sådär?". Vad tror ni? Och minns ni någon gammal företeelse från ölvärlden som dött ut?