I den avslutande delen om en ölmarknad i förändring kikar jag på fenomenet att många svenska småbryggerier börjat producera fler produkter än öl. Många är de nu som producerar läsk, sprit eller både och. Ännu fler är det som breddar portföljen med folköl. Annat var det för bara några år sedan.
Precis som med de alternativa varumärken är fenomenet med att småbryggerier börjat producera läsk och sprit något som dykt upp på senare år, och precis som med varumärkena ser jag det framförallt som ett tecken på en hårdare konkurrens på ölmarknaden.
Att utöka ölbryggandet med läsk eller sprit är förstås ett kort steg. För läsk är i stort sett all utrustning som behövs redan på plats, liksom delar av värdekedjan i och med att man kan använda samma typ av flaskor, burkar och etiketter som till sina öl. Tröskeln är alltså låg och när utnyttjandegraden på utrustningen ökar går det snabbare att räkna hem investeringarna man har gjort.
Halvt relaterat till läsktrenden är att allt fler småbryggerier jobbar med folköl, något som också var ovanligt för inte så många år sen. Det här är delvis drivet av en trend mot att kunder efterfrågar produkter med lägre alkohol men återigen handlar det också om ökad konkurrens. Med ökad konkurrens ökar vikten av att exponeras på fler ställen och att hitta fler korgar än Systembolaget och krogen att lägga sina ägg i. Och det är inte bara matbutikernas hyllor man får åtkomst till med läsk och folköl. Man kan också sälja direkt på bryggeriet, vid REKO-ringar och i onlinebutiker (med läsk).
Vad jag har förstått är inte marginalerna på folköl bättre än för starköl för småbryggarnas del, snarare tvärtom. Jag vågar också påstå att om vi hade haft en fri marknad hade det inte sett u såhär, i alla fall inte lika tydligt. Därav följer det jag skrev innan, att detta är drivet av konkurrens och inte bara kundintresse.
I förbifarten noterar jag att överbryggningen till att producera läsk verkar till stor del ha skett via julmust, en läskprodukt som bär ett visst släktskap med öl. Många har gjort julmust utan att göra några andra läskprodukter men för vissa har det fortsatt med läsk och tonic året runt. Småbryggerierna är inte ensamma, Carlsberg och Spendrups står bakom två av de största varumärkena för julmust medan de inte har några stora egna varumärken för läsk.
För att tillverka sprit har man också kommit en bit på vägen om man har ett bryggeri. Man behöver förstås komplettera med destilleringsutrustning men innan man har något att destillera behöver man brygga och jäsa något, så att redan ha ett bryggverk och jästankar innebär att stora delar av utrustningen som behövs redan finns. Som liten tillverkare av sprit har man också samma fördel som med öl, att man utan hinder kan komma in i det lokala sortimentet på Systembolaget.
En fördel med läsk kontra öl är att produkten är klar på en gång, det krävs inte flera veckor av jäsning och lagring då kapitalet står bundet. Lite som med vit sprit kontra lagrad sprit, vilket kanske också är förklaringen till att de som satsat på sprittillverkning framförallt satsat på gin.
Givetvis kan man syssla med läsk och sprit för att man tycker det är kul, men jag vågar påstå att de flesta gör det av mer affärsmässiga skäl. Det roliga i det kan förstås vara en bidragande faktor ändå. Men se tillbaka 10 år och fundera på hur många småbryggare som sysslade med sånt då. Nils Oscar är den enda jag kan komma på sådär på rak arm, och deras sprittillverkning var en annorlunda historia då den skedde på Tärnö Säteri utanför Nyköping och alltså var geografiskt skilt från bryggeriet inne i Nyköping.
Intressant nog la Nils Oscar ner sin spritproduktion 2017, precis innan den nya sprittrenden drog igång. Men de gjorde det för att ölförsäljningen drog iväg. Hur kommer dagens bryggerier som sysslar med läsk och sprit att göra om deras ölförsäljning ökar ordentligt?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar