I en liten artikelserie betraktar jag vad som har hänt med den moderna ölkulturen och hur den idag skiljer sig från hur det var när den tidiga vågen av hantverksbryggerier kom. Jag börjar med att slå ett öga på att flera svenska småbryggerier startat eller på annat sätt kommit att driva ett eller flera alternativa varumärken, ett fenomen som dykt upp på senare år.
Varför skulle man som litet bryggeri vilja starta ett nytt varumärke och sälja öl under ett annat namn än det man har jobbat för att bygga upp? Det kan finnas flera anledningar. Jag tror att en av de främsta är att man anser att man har en viss typ av kunder för sitt huvudsakliga varumärke och vill släppa öl som man tycker riktar sig till en annan kundgrupp. Till exempel om man vanligtvis gör traditionella och inte alltför äventyrligt smaksatta öl och vill bredda sig med lite mer experimentell öl. Eller det omvända, att man vanligtvis jobbar inom en ganska begränsad nisch och vill bredda med öl för en bredare publik.
Det kan såklart finnas fler anledningar. Man kan vilja ha ett varumärke som man tror funkar bättre för export eller som har en namnmässigt lokal koppling till någon annan ort än där bryggeriet ligger. Man kanske har ett utpräglat bildspråk eller en tydlig profil kring hur man namnger sina öl och vill kunna marknadsföra öl även på ett annat sätt utan att bryta upp den profil man redan har skapat. Eller så kanske man bara fått möjlighet att köpa ett varumärke som någon annan byggt upp.
Den gemensamma nämnaren för alla dessa är att det är affärsmässiga beslut kring hur man vill möta och kommunicera mot sina kunder. Man kan möjligen se det som ett tecken på mognad inom branschen att man börjat tänka mer på sådana frågor. Man kan också se det som att behovet för att skapa varumärken är ett tecken på att konkurrensen för småbryggerier har hårdnat. Det är inte längre bara en kamp om att få kunder att dricka hantverksöl istället för massproducerad öl, utan det har dessutom blivit en kamp för att få kunden att dricka just ens egna hantverksöl istället för någon annans.
Är det då verkligen så många som sysslar med alternativa varumärken? Jag kan på rak arm räkna upp tio svenska småbryggerier som gör det. Det låter kanske inte som så många sett till att det finns omkring 400 bryggerier i Sverige. Men om man räknar bort alla bryggerier som drivs på någon form av hobbybasis eller som bisyssla och bara ser till de som drivs kommersiellt blir det en icke försumbar andel som driver fler varumärken än sitt huvudsakliga. De flesta har dessutom uppstått under de senaste åren så det verkar dessutom som en växande trend. Fenomenet visar sig hos både stora och små, ifrån giganterna Oppigårds till bryggerier som bara har någon enstaka anställd, men med en gemensam nämnare i att man har en tydlig ambition.
Det här knyter också an till debatten kring att vara öppen och tydlig med var ölet är bryggt. Hur man än vrider och vänder på det är ju poängen att kunden ska tänka att ölet har en annan avsändare. Det visar ett ganska tydligt attitydskifte från forna tiders "vi brygger det vi själva gillar, synd för dig om du inte gillar det" till "vi startar ett nytt varumärke så folk inte blandar ihop vår stor-stark-liknande lager med vår suröl".
Slutligen kan man ju fundera på hur storbryggerierna sitter på hela portföljer med olika varumärken som framställs som enskilda bryggerier och om det verkligen är ditåt vi vill att småbryggerierna rör sig.
Det var allt för del 1. I del 2 tittar vi på hur branschens stolthet över sina råvaror byts ut mot en öppen acceptans av aromer och andra genvägar.
Intressant läsning.
SvaraRaderaBlir intressant att följa.
Uppskattar din blogg.