När Boon och Mikkeller gjorde samarbetsgeuzen Bone Dry passade Boon på att göra en ny öl från den lambic som blev kvar i foedren efter att man blandat Bone Dry. Det blev starten på Black Label som nu är inne på sin femte upplaga. Jag ploppade första och andra utgåvorna som nu är dryga fem och sex år gamla och fann ett öl som lämnade lite mer att önska och ett öl som fortfarande har mer att ge.
Storyn bakom Black Label är alltså att när Boon och Mikkeller gjorde Oude Geuze Bone Dry i början av 2015 så användes inte all lambic ur de foedre som man valt ut till blenden, och det som inte användes till Bone Dry användes istället för att skapa Black Label. I den första utgåvan av Black Label var det alltså delvis samma ingående delar som i Bone Dry, men i lite andra proportioner. Bland annat en något mindre andel äldre lambic i Black Label än i Bone Dry. Nåväl, det var så den första utgåvan av Black Label kom till. Det blev sedan en serie som nu är uppe i sin femte utgåva. Dags att prova hur de första två utgåvorna pallat tidens tand.
Trots att jag varit mycket försiktig vid hantering av flaskorna, som annars inte flyttats på alls sedan ett år tillbaka, och kylt dem väl ett par dygn i förväg så öppnades korken till 1st Edition med ett pop och ett rejält splash. Delar av resultatet ser ni i bild ovan, men det var också öl på taklampan, i taket, på golvet på båda sidor om köksbänken, på fönstren och förstås på mig. Tur man inte hade finkläderna på sig. Vis av erfarenheten öppnades 2nd Edition utomhus, men den nöjde sig med ett rejält plopp utan spilld öl.
När 1st Edition släpptes på Systembolaget under våren 2016 skrev jag såhär vid skribentprovningen:
Torr med fin syrlighet, ektoner och lätt funk men precis i avslutningen känns det som att fylligheten tappar något snäpp.
2nd Edition släpptes i början av 2017 och då skrev jag istället så här:
Syrligt med mogna, finstämda smaker med toner av citron, äpple, lätt funk och en liten, lätt vaniljton. Avslutar med en lätt, torr beska.
De funkiga tonerna hade tuffat till sig ganska ordentligt i 1st Edition, ovanligt mycket för att vara en geuze från Boon. Den bjöd också på mjuk syra, en lätt vaniljtouch och en mycket diskret fruktighet. Liksom när den släpptes är det något litet som liksom saknas i avslutningen. Förutom det där sista saknade så är det en mycket trevlig geuze, mjuk men ändå funkig. Lite tuffare än vanligt från Boon, vilket väl är på både gott och ont. Dock känns det inte som att den har så mycket mer att vinna på fortsatt lagring. Har man flaskor kvar av denna börjar det bli hög tid att öppna några av dem. Det gäller för den delen troligen Bone Dry också.
2nd Edition har mildare funkighet och är mer igenkänningsbar i sin Boon-karaktär men med mycket fin utveckling över åren. Fortfarande finstämd, men mer utvecklad. Här har det dykt upp en spännande ton av något lite animalisk, lite åt det karaktärstypiska animaliska draget i rödviner från norra Rhone-dalen där Syrah-druvan kan ge toner som drar åt rått kött. Här är det lite åt det hållet men inte alls så kraftigt och tydligt som i Rhone-vinerna. Hursomhelst så passar det faktiskt väldigt fint in och ger en väldigt kul karaktär till ölet.
Den börjar komma in i en för mig bra drickfas, men antyder också att den verkar lite mer långlivad än första utgåvan och den kommer ha lite mer att ge under de kommande åren. En riktigt kul geuze som också gör en nyfiken på hur de senare utgåvorna av Black Label kommer att utvecklas.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar