Rauchbier Märzen är flaggskeppet i Aecht Schlenkerla-uppställningen och den lysande stjärnan i dagens släpp i det tillfälliga sortimentet, det första efter några veckors sommaruppehåll. Det är ett öl som gör starkt intryck på många med sin kraftiga rökighet och gjorde så även på mig när jag för första gången provade det någon gång i övre tonåren. Sedan dess har det växt till att bli ett av mina favoritöl och givet som veckans tips.

Jag tipsar ofta och gärna om Schlenkerlaölen när de finns på Systembolaget. De har en speciell plats i mitt ölhjärta av flera anledningar och även om jag förstår att inte alla tycker om rököl så vill jag gärna att så många som möjligt tar chansen att prova när ett av originalen är tillgänglig. 

Första gången jag provade den var jag fortfarande i tonåren och tyckte nog inte att det var jättegott men det är en av de första öl som inte var ljus lager som jag minns att jag provade och det minnet är en anledning till att hjärtat klappar lite extra för den. Ett annat är den gången jag verkligen förstod ölet och föll pladask för det, vilket var när jag drack det till en grillad fläskkotlett. Som av en händelse står grillad fläskkotlett på morgondagens middagsmeny.

Om man ska prova Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen för första gången och känner sig lite osäker på det där med rököl, eller om man provat förut och inte riktigt fastnat men vill ge den en ny chans (och det vill man ju såklart) så rekommenderar jag verkligen att dricka den just till någon form av grillat fläskkött. Då kommer den verkligen till sin rätt. Maillardtonerna från dubbeldekoktionen möter stekytan och bokvedsröken möter kolgrillen och allt blir bara rätt. Planeterna hamnar plötsligt i linje och man ser plötsligt klart, trots att röken har allt annat än skingrat sig.

Även för de som bara grillar på sommaren är det fortfarande en bra bit kvar på grillsäsongen så det är bara att köpa hem lite gott fläskkött och ladda grillen. Sen är man fast.

För den som vill läsa mer om Aecht Schlenkerla föreslår jag min artikel från ett besök på bryggeriet: Länk.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen släpptes alltså i tillfälligt sortiment idag, med hela 40 000 flaskor så den kommer nog finnas på hyllorna ett litet tag. Facila 26,90 kr får man ge för en halvliter vilket är ett av årets mest givna köp.

Länk till Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen på Systembolaget.

Vi avslutar lambicfokuset för den här gången med en titt på Lambiek Fabriek som hör till en nyare skara av lambicproducenter som dykt upp efter att intresset för lambic boomat i början av förra decenniet. De har funnits sedan 2016 och i våras hade de premiär på Systembolaget då druvlambicen Muscar-Elle och geuzen Natur-Elle släpptes. Det är kul och bra att det dyker upp nya producenter, särskilt sådana som brygger sin egen vört, men här finns mer jobb att göra.

Lambiek Fabriek sitter ihop med det "rena" bryggeriet Belgoo. Vörten bryggs på Belgoos bryggverk, kyls ner i ett kylskepp utanför och får sedan jäsa på fat som ligger i en helt separat del av byggnaden där bara lambic hanteras. De har även en separat buteljeringsanläggning där för att inte lambic och de överjästaölen från Belgoo ska behöva beblanda sig på något vis. Såvitt jag förstår köper de inte in vört från några andra producenter.

Jag börjar med att prova Muscar-Elle som är gjord med den gröna druvan muscaris, som odlats i Belgien. För den som likt mig inte hade hört talas om muscaris innan kan jag berätta att det är en hybrid av sorterna solaris och gelber muskateller som togs fram på 80-talet, men jag vet inte hur mycket klokare man blev av det. Den ska tydligen passa bra för mousserande vin. Till Muscar-Elle har man använt ca 300 g druvor per liter lambic.

Till en början upplever jag druvkaraktären som ganska återhållsam med en lätt fruktig ton och ölet känns framförallt spritsigt och ganska syrligt. Allt eftersom det får värmas upp lite mer kommer det fram lite mer fruktiga nyanser men det är fortsatt ganska försiktiga smaker från druvorna. Med tid och värme kommer däremot en del andra smaker fram, mest påtagligt lite toner från jäsningen som påminner om en del öl jästa med mixkulturer men som inte brukar finnas i lambic. En del kanske gillar det men för mig hör det inte hemma i lambic (och egentligen inte i annan öl heller, men det är en annan diskussion) och jag blir därför aldrig riktigt vän med Muscar-Elle.

Jag går vidare till Natur-Elle som är deras ekologiska geuze. När man pratar om lambic kommer kanske ordet ren i lite andra perspektiv än i öl som görs med renkultursjäst, och i lambicperspektivet har Natur-Elle en ren smak, till skillnad då från Muscar-Elle. Den har syrlighet med lite toner av citron, väldigt lätta ekdrag och en slimmad funk. Det är på intet sätt tråkigt och skulle säkert få bra poäng om man gick på någon stilguide i sin bedömning, men jag har svårt att hitta något som gör att den lyfter, något som får den att sticka ut. 

Det smakar ungt helt enkelt och förutom att flaskan är ganska ung så kanske man kan spekulera i att det inte är så mycket äldre lambic i blandningen. Jag har inte hittat någon info om åldrarna på ingående delar, men jag noterar att de inte själva kallar den för oude geuze och då troligen inte uppfyller de krav som finns på att använda den termen. Kanske lyfter den lite om man låter den få lite ålder på flaska? Jag kommer i vart fall spara kvarvarande flaska i några år.

Lambiek Fabriek har fått fram ett tiotal öl så det här var blott ett axplock av vad de har presenterat men väger man samman kvalitet, prisläge och konkurrens ser jag inte att jag kommer göra fler köp av just dessa två öl.

När Boon och Mikkeller gjorde samarbetsgeuzen Bone Dry passade Boon på att göra en ny öl från den lambic som blev kvar i foedren efter att man blandat Bone Dry. Det blev starten på Black Label som nu är inne på sin femte upplaga. Jag ploppade första och andra utgåvorna som nu är dryga fem och sex år gamla och fann ett öl som lämnade lite mer att önska och ett öl som fortfarande har mer att ge.

Storyn bakom Black Label är alltså att när Boon och Mikkeller gjorde Oude Geuze Bone Dry i början av 2015 så användes inte all lambic ur de foedre som man valt ut till blenden, och det som inte användes till Bone Dry användes istället för att skapa Black Label. I den första utgåvan av Black Label var det alltså delvis samma ingående delar som i Bone Dry, men i lite andra proportioner. Bland annat en något mindre andel äldre lambic i Black Label än i Bone Dry. Nåväl, det var så den första utgåvan av Black Label kom till. Det blev sedan en serie som nu är uppe i sin femte utgåva. Dags att prova hur de första två utgåvorna pallat tidens tand.

Trots att jag varit mycket försiktig vid hantering av flaskorna, som annars inte flyttats på alls sedan ett år tillbaka, och kylt dem väl ett par dygn i förväg så öppnades korken till 1st Edition med ett pop och ett rejält splash. Delar av resultatet ser ni i bild ovan, men det var också öl på taklampan, i taket, på golvet på båda sidor om köksbänken, på fönstren och förstås på mig. Tur man inte hade finkläderna på sig. Vis av erfarenheten öppnades 2nd Edition utomhus, men den nöjde sig med ett rejält plopp utan spilld öl.

När 1st Edition släpptes på Systembolaget under våren 2016 skrev jag såhär vid skribentprovningen:

Torr med fin syrlighet, ektoner och lätt funk men precis i avslutningen känns det som att fylligheten tappar något snäpp.

2nd Edition släpptes i början av 2017 och då skrev jag istället så här:

Syrligt med mogna, finstämda smaker med toner av citron, äpple, lätt funk och en liten, lätt vaniljton. Avslutar med en lätt, torr beska.

De funkiga tonerna hade tuffat till sig ganska ordentligt i 1st Edition, ovanligt mycket för att vara en geuze från Boon. Den bjöd också på mjuk syra, en lätt vaniljtouch och en mycket diskret fruktighet. Liksom när den släpptes är det något litet som liksom saknas i avslutningen. Förutom det där sista saknade så är det en mycket trevlig geuze, mjuk men ändå funkig. Lite tuffare än vanligt från Boon, vilket väl är på både gott och ont. Dock känns det inte som att den har så mycket mer att vinna på fortsatt lagring. Har man flaskor kvar av denna börjar det bli hög tid att öppna några av dem. Det gäller för den delen troligen Bone Dry också.

2nd Edition har mildare funkighet och är mer igenkänningsbar i sin Boon-karaktär men med mycket fin utveckling över åren. Fortfarande finstämd, men mer utvecklad. Här har det dykt upp en spännande ton av något lite animalisk, lite åt det karaktärstypiska animaliska draget i rödviner från norra Rhone-dalen där Syrah-druvan kan ge toner som drar åt rått kött. Här är det lite åt det hållet men inte alls så kraftigt och tydligt som i Rhone-vinerna. Hursomhelst så passar det faktiskt väldigt fint in och ger en väldigt kul karaktär till ölet.

Den börjar komma in i en för mig bra drickfas, men antyder också att den verkar lite mer långlivad än första utgåvan och den kommer ha lite mer att ge under de kommande åren. En riktigt kul geuze som också gör en nyfiken på hur de senare utgåvorna av Black Label kommer att utvecklas.