Parmesan. Parmigiano-Reggiano. Ostarnas konung. Klart man måste testa den med öl. Lagrat är gott och en treårig parmesan är hyggligt lätt att få tag på. Jag har tidigare tyckt bäst om den med ganska friska öl såsom weissbier och i det här testet får min favoritweisse testas tillsammans med en brittisk pale ale, en geuze och en fransk cider.
Om du någonsin får chansen att köpa en bit parmesan precis när hjulet "öppnas", gå inte miste om den chansen. Det är så otroligt gott! Tyvärr får man inte den chansen så ofta. Ska man köpa parmesan för att äta som den är, köp då inte färdigförpackad utan köp vid en ostdisk. Ålder på osten är en smaksak, ju äldre den är desto torrare och smakrikare blir den. I princip all ost tjänar på att få komma upp i rumstemperatur innan man äter den, men med parmesan är det ännu viktigare och särskilt om det är en lite äldre parmesan. Förutom att smakerna blommar ut med temperaturen blir munkänslan mycket trevligare. Lagrad parmesan kan upplevas mycket torr och smulig när den är kylskåpskall.
Cidern jag har valt, Herout Cuvée Gourmande Demi-Sec, har en hel del sötma men också viss syra och med dess bittra, funkiga och jordiga toner får den en spännande balans. Den har ett kul samspel med osten, det funkiga får en danspartner i ostens lagrade smaker och den lätta syren i osten möter den i cidern. Tyvärr är det också något som gör att de lite grann slår ut varandra och smakerna dämpas väldigt mycket trots det annars fina samspelet.
Schneiders Tap 04 Festweisse är en av mina favoriter bland tyska veteöl. Frisk, balanserat och för stilen ganska smakrikt trots återhållsam fruktighet. Till osten är det mycket bra, den friska vetesmaken och den lätta fruktigheten sitter som ett smäck till osten. Till en början kan det kännas som att kolsyran sveper bort all ostsmak men man behöver bara ge munnen ett par tuggor och klunkar för att vänja sig. Då vänder det fenomenet istället till en styrka då det är utmärkt för att skölja bort den torra känslan i munnen som lagrad parmesan kan ge.
Jag har tidigare druckit något kraftigare brittisk bitter till parmesan med viss framgång och ville testa att gå ner ett snäpp i styrka och smakintensitet. Whitstable Bay från Shepherd Neame som nyligen släpptes i tillfälligt sortiment fick bli testkanin. Även här inleder det lite knackigt men med lite tillvänjning blir kombination rätt hygglig. Den strama fruktigheten i ölet passar bra till osten och den milda beskan är fördelaktig, men malttonerna har svårt att hitta en vän i osten.
En av nycklarna till parmesanens storhet för mig är att den har en tydligare syra än många andra hårdostar och därför kändes det spännande att prova med en geuze till. Tilquin Gueuze är en favorit som finns på hyllorna just nu så den blev det. Här blir det snarare omvänt mot de tidigare ölmatchningarna, det vill säga det börjar bra men ju mer man provar ju mer tar ölet över och ju mindre får man ut av matchningen även om det aldrig blir en krock. Det finns en hel del spännande i mötet men ölet tar över för mycket för att matchningen ska blomma ut.
Jag vet sen tidigare att jag har svårt för öl med mycket modern humle, rostad malt eller generellt hög alkohol ihop med parmesan. Så frågan är, åt vilket håll ska man gå för att hitta den perfekta matchningen? Kanske en kriek av den mildare skolan? Jag har inte riktigt lyckats med ljus lager till parmesan förut men kanske är det i den familjen man kan hitta något riktigt bra? Har du hittat någon klockren matchning till parmesan? Berätta!
Jever?
SvaraRadera