Öl och ost: Almnäs Tegel

Jakten på de bästa ölen till olika ostar går vidare och den här gången har turen kommit till en svensk ost. Det är den välsmakande hårdosten Almnäs Tegel, som jag tycker ligger i topp bland de svenska ostar jag provat. Den är kanske också den mest spridda svenska delikatessosten, och såklart ville jag testa några olika öl (och ett klassiskt vin) till den. Så här gick det.

Beroende på hur man räknar är Almnäs rätt så lokalt för mig som bor i Linköping. Fågelvägen är det ungefär 8 mil. Likaså om man kombinerar sjövägen och landvägen. Enbart landvägen är det däremot omkring 18 mil eftersom Almnäs ligger vid Vätterns västra strand och man måsta runda hela sjön om man inte tar sig över den.

Almnäs Tegel har blivit lite av en älsklingsost för många såväl ostälskare som krögare. Det är en av landets absolut bästa hårdostar och på många ambitiösa krogar är den ett populärt inslag i menyn, ofta finriven som topping över en rätt för att höja smakerna ett snäpp till. Om jag får säga det själv är det en fantastiskt trevlig ost. Smakmässigt är det kanske enklast att likna den med en alpost, med lite drag åt såväl gruyere som comté. 

Det är inte så konstigt, för Almnäs Tegel är en hårdpressad och skållad ost, en teknik som är ovanlig här men som däremot är vanlig just bland alpostarna. Tekniken går ut på man i slutet av processen höjer temperaturen mer än annars brukligt vilket ska ge en viss karamelliserad smak på ytan och gynna termophila bakterier. Under lagringen borstas osten med saltvatten vilket i sin tur gynnar Brevibacterium Linens som ger ytan dess tegelröda färg. Där kan ni också gissa var namnet kommer ifrån. Osten görs i block om 20 - 23 kg som lagras i 16 - 22 månader.

Mina säkra ölkort för att matcha mot alpostar är dubbelbockar samt något inte alltför kraftigt ur pale ale-familjen med citrus-inslag från humlen och gärna lätta karamelltoner. Även om det ligger nära till hands att jämföra Almnäs Tegel med alpostar ville jag testa något lite annorlunda. Jag plockade fram en XX Bitter från De Ranke, en Hobgoblin från Wychwood och en Bernese Barley Wine från Thirsty Dog. Tanken med dessa var att XX Bitter med sin kombination av örtig humle och estrig fruktighet skulle kunna ge något liknande som citrushumliga öl fast ändå annorlunda, att Hobgoblin skulle bidra med mer brittiska toner ihop med det karamelliga och att Bernese skulle komma med både karamell och citrus men med betydligt mer kraft bakom. Jag råkade dessutom ha en skvätt vin jaune, som är en klassisk dryckesmatchning till comté, så den fick också hänga med här.

XX Bitter visade att även örtig humle ger intressanta kombinationer med den här typen av ost, men den belgiska jästprofilen bidrog inte med något positivt utan kändes mest bara som den låg väldigt långt bort från osten. Den väldigt lätta maltprofilen hjälpte inte heller. Utan att några krockar uppstod blev ändå känslan att ölet och osten inte riktigt hörde ihop.

Bernese Barley Wine hittade massor av kul möten med osten, men den var också för smakintensiv för att osten skulle kunna möta upp den hela vägen. Karamell och citrusig humle funkar verkligen med osten, men det kan bli för mycket av det goda, och kanske inte helt oväntat blev osten lite överkörd av det här ölet. Det var värt ett försök.

Hobgoblin funkade bäst av de tre, med lagom intensitet och fina smakmöten mellan ostens fruktiga och nötiga toner och ölets karamelliga, nötiga och lite marmeladiga drag, men kanske att ölet vägde lite lätt mot osten. En något kraftigare öl, t ex en brittisk strong ale eller winter warmer kring 6-7 % hade nog gjort ännu bättre ifrån sig. Eller varför inte en dubbelbock? Det finns en anledning till att jag ständigt återvänder till den öltypen för att matcha den här sortens ostar.

Bäst i det här testet blev dock min sista skvätt vin jaune som verkligen funkar med smakrika hårdostar. Syran, den speciella fruktigheten och oxidationstonerna skapar ett väldigt spännande spel av harmonier och kontraster med osten. Det är en helt annan typ av kombination än vad öl kan erbjuda. Gammal, oblandad lambic är nog det närmsta man kommer inom ölvärlden. Eller förstås Cantillons lambic som är lagrad på fat som tidigare innehållet just vin jaune, men det är ju lite av ett specialfall. Vill man köra på vinspåret men har svårt att få tag på vin jaune skulle man kunna testa sherry av fino-typ istället, det är nog den närmsta smakmässiga släktingen.

Nåväl, alltid lär man sig något nytt och även om jag inte prickade helt rätt med ölen den här gången finns det stor potential för väldigt goda ölmatchningar med Almnäs Tegel.