Mariage Parfait är en öl som funnits med Boon i stort sett sedan starten i slutet på 70-talet då Frank Boon köpte De Vits. Det är en lite annorlunda variant av geuze som består av 95 % 3-årig lambic och 5 % ung lambic. Jag har Mariage Parfait från 2007 och 2013 i källaren och även om det är långt kvar till det bäst före som Boon har satt kändes det som att det var dags att titta till utvecklingen på dessa.
Namnet Mariage Parfait kommer av att René De Vits, som ägde bryggeriet De Vits innan Frank Boon köpte det och skapade Boon av det, gjorde sin finaste blandning av lambic till systern Jeanettes café. Han lär ha sagt till Frank att det i den blandningen var en mariage parfait, ett perfekt äktenskap, av smaker. Med inspiration av denna öl skapade sedan Frank sin Geuze Mariage Parfait och valde också namnet utifrån sin inspirationskälla.
Etiketten på flaskhalsen indikerar när den 3-åriga lambicen som utgör den stora delen av Mariage Parfait bryggdes, inte buteljeringsåret som man istället kan räkna ut genom att ta bort 20 år från året för bäst före. Mina flaskor märkta 2007 och 2013 är alltså buteljerade tre år senare och har fått elva respektive fem års lagring på flaska vid det här laget.
Tyvärr visade det sig att 2007 hade tappat all kolsyra och var helt platt. Om det här är ett generellt problem eller om det var otur med flaskan kan jag inte säga. Just lambic tycker jag funkar rätt bra även utan kolsyra så det är inget stort problem. Den har en fin, mjuk syrlighet som gör att ölet känns friskt även utan kolsyran. De brettiga tonerna har vuxit sig ganska starka och utan kolsyra tror jag de märks ännu mer. De inleder spännande men ger en lite väl jordig avslutning. Fullt drickbart men når inga höjder. Det är svårt att veta hur det skulle vara om kolsyran var kvar dock.
2013 var däremot full av kolsyra och korken släppte med ett pop. Även här är syran mjuk och fin, medan tonerna från bretten är mildare och betydligt mer integrerade i övriga smaker. Smakbilden är både mer finstämd och mer komplex. Här finns försiktiga toner av friskt äpple, mjuka toner av ek som också ger ett litet tannindrag i munhålan, drag av vetedeg och vanilj med en torr men mjuk avslutning. Överlag en mild och finstämd smakbild som också har ett stort djup. Mycket gott och dessutom klart igenkänningsbar som Boons geuze fortfarande.
En väldigt trevlig utveckling för den yngre flaskan. Eftersom den äldre flaskan saknade kolsyra är det svårt att avgöra hur fortsatt utveckling kan se ut, men mitt intryck av den yngre är att den ligger kring en ganska långvarig topp. Det vill säga, jag tror inte den blir så mycket bättre med fortsatt lagring, men man behöver inte heller ha så bråttom med att öppna flaskor av denna årgång.
Lite rekommenderad fortsatt läsning för er som gillar Boon är min artikel från ett besök på bryggeriet för några år sedan: Länk.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar