Pastry stout har blivit vardagsmat de senaste åren, men varifrån kommer egentligen den sötsliskiga, over-the-top-stilen som så många går igång på? Jag har tittat tillbaka på vilka öl och som jag menar har lett fram till att pastry stout nu är en väletablerad ölstil samt vilka faktorer som gjort det möjligt.
Jag vet inte om det finns någon bra definition för stilen pastry stout, men i min uppfattning syftar det till en söt och ofta alkoholstark stout som smaksatts kraftigt och med inspiration av bakverk eller godis. Det är legio att använda essenser och liknande för att verkligen få fram den eftersökta smaken och smaksättningen dominerar smakprofilen. Man kan förstås använda vanliga råvaror också, men man kan nog inte brygga en pastry stout på bara malt, humle, jäst och vatten.
2002 släppte Three Floyds för första gången sin Dark Lord som sedan blev en av de första stouts som skapade en tydlig hype, så pass att bryggeriet byggde upp ett helt event kring dagen då det släpptes. Hypen bara ökade med åren och ölnördar flockades i tusental vid Dark Lord Day, flaskorna såldes vidare eller byttes mot annan öl för långt över inköpsvärdet. Dark Lord är inte riktigt något som jag skulle kalla för en pastry stout, men den är något av en föregångare med sina höga sötma och alkohol samt att den är kryddad med kaffe och vanilj. Dess enorma popularitet skapade en hype för söta, starka och smaksatta imperial stouts, vilket i sin tur satte något av ett startskott för utvecklingen mot pastry stout.
Det sägs att själva termen pastry stout först myntades av den amerikanska ölbloggen Don't Drink Beer så sent som 2017, troligen i detta inlägg: Länk. Långt innan dess hade Southern Tier tagit ett steg i utvecklingen med sin Blackwater Series där Choklat var först ut redan 2007. De var knappast först med att krydda sina stouts, men de var väldigt tidiga med att framhäva just smaksättningen så mycke och att göra det i så starka stouts. Steget mot dagens pastry stout blev särskilt tydligt i deras Creme Brulee som kom 2009. Om smaksatt stout tidigare hade smakat stout med inslag av choklad, vanilj eller något annat så var Creme Brulee troligen ett av de allra första ölen som verkligen smakade som en efterrätt. Dessutom var den namngiven som en dessert. Southern Tier använde sig också av laktos i dessa öl, något som blivit ett vanligt inslag i dagens pastry stouts för att få upp sötman. Såvitt jag vet använde Southern Tier sig dock inte av några essenser i de här ölsorterna. Ölen i Blackwater Series hade för övrigt spridning på några svenska ölkrogar under tidigt 10-tal.
Under samma tidsperiod rörde sig det då nya The Bruery åt lite samma håll med öl som Black Tuesday och Chocolate Rain som båda släpptes 2009 och var mycket starka och tydligt söta stouts, den senare även smaksatt med kakao. Tillgången var liten och hypen blev stor. Under den här tidsperioden började allt fler bryggare göra imperial stout kryddade med kaffe, vanilj, kakao, honung eller kryddor, samt att allt fler gjorde fatlagrade versioner av sina imperial stouts.
2012, tio år efter att Dark Lord släpptes för första gången, dök Evil Twin Imperial Biscotti Break upp. Den var smaksatt med essens och hade ett namn som anspelade på bakverk, och är den tidigaste öl jag kan komma ihåg med den kombinationen. Den var kanske inte så söt och extrem i sin smaksättning som många pastry stouts av idag, men den utgör ett tydligt steg i utvecklingen till dagens läge. Biscotti följdes upp med Imperial Doughnut Break året efter och de har därefter gjorts i många olika varianter.
Hoppa fram till 2014 då Omnipollo och Buxton gör en samarbetsöl som en del av The Rainbow Project, startat av Siren där sju brittiska bryggerier matchades med sju europeiska bryggare för att ta fram ett varsitt samarbetsöl utifrån en av regnbågens färger. Omnipollo och Buxton fick färgen gul och tog fram Yellow Belly, som marknadsfördes som en peanut butter biscuit stout och var smaksatt med jordnötsarom. Marknadsföringen inkluderade en flaska klädd i vit papp med två "ögonhål", vilket påminde om en KKK-huva. Det skapade en del rabalder då många inte förstod att det verkligen var tänkt att syfta på en KKK-huva men att det var en känga till rasister genom namnet Yellow Belly som är slang för en fegis. Mest uppståndelse skapade den dock för sin smak som var mycket extrem i sin samtid, och när den hade svensk premiär på Stockholm Beer & Whisky Festival blev den en av festivalens stora snackisar.
Det fanns andra som hade experimenterat med att använda aromer och essenser för smaksättning tidigare, men jag kan inte komma på något som fick lika mycket uppmärksamhet i Sverige som Yellow Belly. Häromkring i tiden började det också bli vanligare med ölnamn som direkt anspelade på bakverk, något man kan exemplifiera med Tampabaserade bryggeriet Angry Chair som släppte German Chocolate Cupcake Stout tidigare samma år.
Även om det alltså dröjde lite till innan dels intresset exploderade och dels tills att själva termen pastry stout myntades var det vid det här laget som det började bli en etablerad subgenre till stoutstilen och historiegenomgången når därmed sitt slut här.
Förutom kedjan av olika öl som stegvis har lett fram till pastry stout finns det ett par faktorer som möjliggjort händelseförloppet. Jag tror att en viktig sådan är att det under samma tidsperiod som jag går igenom ovan har tillkommit väldigt många nya ölintresserade. Medan det "gamla gardet" av ölbryggare och -drickare har i ryggmärgen att öl ska göras på naturliga råvaror och huvudsakligen smaka av malt, humle och jäst har det kommit in en ny våg av såväl konsumenter som bryggare som inte har en lika cementerad uppfattning om öl och inte har något emot att man använder essenser eller att smaker av malt knappt går att uppfatta bakom en massiv smaksättning. Det tillsammans med att människan har en inbyggd preferens för sötma och den stora hetsen efter både nytt och mer extremt har gett ett stort marknadsunderlag för pastry stout som stil.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar