Angående försäljningen av Oppigårds

För en vecka sedan gick investmentbolaget Röko ut med ett pressmeddelande om att man köpt 70 % av Oppigårds av dess grundare Björn Falkeström som tidigare varit ensam ägare. Det här har skapat oväntat lite snack och rubriker i ölvärlden och det var först igår det började få lite spridning efter att BeerNews snappat upp att det hänt. 

Med en årlig omsättning på ungefär 70 miljoner kronor och vinster kring 17 - 18 miljoner kronor per år under de senaste åren har Oppigårds varit ett av de klart största och mest välmående företagen bland de svenska småbryggarna. Vinstmarginalerna har varit imponerande under lång tid. Att det funnits intresse att köpa in sig i företaget är alltså ingen överraskning.

Man kanske kan tycka att viljan att sälja är överraskande däremot, men det är det egentligen inte heller om man ser till förutsättningarna. Björn har alltid varit tydlig med att han inte vill sälja till de större ölföretagen på marknaden, men jag har aldrig hört honom säga att han inte kunde se en försäljning framför sig.

Så fort man har ett företag med anställda har man ett stort ansvar. En del tror att ett företags främsta plikt är att generera vinst till dess ägare, men jag skulle snarare säga att det är att säkra sin egen fortlevnad. Utan fortlevnad uteblir ju framtida vinster till ägaren, men kanske ännu viktigare, utan fortlevnad försvinner arbetstillfällen och därmed försörjningen för alla anställda.

Det ansvaret ligger inte på en 40 timmar i veckan, utan dygnet runt, alla dagar om året. Visst kan ett sådant ansvar fördelas mellan ägare, VD och styrelse, men i Oppigårds fall har Björn ensam haft alla de rollerna. Efter att ha spenderat två decennier på att bygga upp företaget är det inte så konstigt om man vill växla ner lite och samtidigt säkra företagets fortlevnad i nya händer. 

Jag har följt Oppigårds sedan Portersteken startade före över tio år sedan och haft mycket kontakt med Björn genom åren, om än inte något kring just den här affären. Om jag känner honom rätt så är det betänkligheter av typen ovan tillsammans med att barnen inte varit intresserade att ta över, snarare än att kunna "casha in", som ligger bakom beslutet att sälja.

Jag tror inte heller att man behöver vara särskilt orolig för att de ska gå utför med Oppigårds under överskådlig framtid. Trots en hårdnande konkurrens på ölmarknaden har företaget varit fortsatt väldigt lönsamt och det finns nog ingen större drivkraft att göra stora förändringar i kursen som satts under Björns ägande.

Med det sagt vill jag rikta ett stort grattis till Björn och Sylvia för att ni hittat en lösning ni är nöjda med!