O/O är kanske mest känt för sina IPA och sjysta pilsner men de har lyckats mycket bra med fler stilar. För några år sedan släppte de en långkokt barley wine som var döpt därefter, Long Boil Barley Wine. Jag minns det som en utmärkt öl redan från början men några flaskor hamnade också i källaren och nu har jag knäppt den första av dessa.
När det begav sig skrev jag såhär om Long Boil Barley Wine i en snabbrecension inför släppet på Systembolaget:
Tung kolaton i både doften och smaken. Här är det mycket kola, karamell och fudge i en mängd nyanser och endast en liten klick torkad frukt. Ganska låg beska men tillräckligt för att möta sötman. Ett barley wine precis i min smak.
Gott redan då som sagt, men jag anade också en potential för lagring. Det här med ett långt kok är också något som är traditionellt för brittisk barley wine i klassisk stil och som ska vara en bra förutsättning för lagring (vill man läsa mer om detta rekommenderar jag boken Vintage Beer av Patrick Dawson).
Öl som jag druckit mer än ett smakprov av brukar jag ha ett bra smakminne av, medan det kan vara lite svårare att minnas ett öl man bara smakat en mun av på en ölfestival eller som man spottprovat på en skribentprovning inför ett släpp på Systembolaget. Long Boil Barley Wine har jag nog faktiskt bara provat i samband med en sådan skribentprovning och jag har egentligen bara mina egna noteringar ovan att gå på när det kommer till hur den smakade då.
Hur den smakar nu har jag ju däremot en hel flaska på mig att utvärdera. Det är tur för mig, för det är väldigt gott. Munkänslan är fyllig och rund utan att bli vare sig tung eller jolmig. Smakerna är välnyanserade och ligger i många lager, där malten spelar tyngsta rollen men dominerar varken över de jästdrivna eller de åldersdrivna smakerna. Medan man själv sitter på första parkett är humlen någonstans på balkongen och märks knappt alls utöver en i sammanhanget mycket milt förnimmad beska.
Beskrivningen från skribentprovningen ger en bra grund för att beskriva ölet även idag, drygt tre år efter att den släpptes, men det har tillkommit en mängd lagringsnyanser till den kolatunga och lite fruktiga smaken. Framförallt är lagringstonerna väldigt väl integrerade med de ursprungliga smakerna och ölen ger därför ett enhetligt intryck trots alla nyanser och smaklager.
Lagringstonerna är dock inte rakt igenom positiva. Å ena sidan känns det som att utvecklingen av smakerna bara har börjat, å andra kommer det, när glaset stått en liten stund, toner som känns lätt dammiga och som framförallt känns som att de kan bli ganska tråkiga med fortsatt lagring.
Lagringspotential är alltid svårt att sia om och här känns det extra svårt, men jag skulle tro att den här ölen kan ha en sammantaget positiv utveckling i några år till och gissar att toppen ligger inom de närmsta tre åren. Vill man vara på den säkra sidan knäcker man en flaska nu, det är en väldigt trevlig upplevelse.
Har en kvar men det är inte tre år utan 5 år sedan den släpptes. ska ta min sista till jul
SvaraRadera