Årets Zwanze, Cantillons årliga "skämtöl" eller experimentöl, var en lambic med lätt rökighet. Som vanligt presenterades ölet på ett fåtal barer runtom i världen, varav Zum Franziskaner i Stockholm var den enda i Sverige. Precis som ifjol serverades en middag matchad mot olika öl från Cantillon med Zwanze-ölet som avslutning. En högklassig afton där just själva Zwanze kanske var kvällens minst imponerande inslag.
Min fru och jag kom tidigt till Zumen och kunde avnjuta både FouFoune och Mamouche, alltså lambicer smaksatta med persika aprikos respektive fläder, i lugn och ro innan det var dags att sitta ner för middag. Som en extra överraskning fanns också Witzgall Landbier, ett frankiskt lageröl som är mycket ovanligt i Sverige, på kran. En tallrik kallskuret på det och lite korsord så flög tiden fram och det blev snart dags att flytta in till bakfickan där själva middagen skulle hållas.
Middagens fyra serveringar var uppbyggda kring de fyra elementen: vatten, jord, eld och luft. Som en trippel amuse-bouche kom först tre olika minirätter baserade på fisk och skaldjur. Ljummen hummersoppa med vattenkrasseolja, laxtartar smaksatt med aquavit med tempurafriterad sjökorall och hummerkrustad med gurka. Till detta en klassisk Cantillon Geuze och med det var ribban lagd. Fantastiska smakbitar och väldigt fin ölmatchning. Alla tre bitar var riktigt fina med hummerkrustaden som min favorit.
Jord manifesterade sig på tallriken som blandade betor med persiljerotspuré, syltade kantareller och senapsfrön, vilket manifesterade sig med Cantillons kanske jordigaste öl, Grand Cru Bruocsella. Med tre års ålder och utan inblandning av yngre lambic är karaktären på ölet verkligen moget och då kommer just lite jordiga toner. Bra matchning och att den här goda kreationen var kvällens minst minnesvärda rätt säger en del om middagen som helhet.
Förutom ölen på fat fanns också ett gäng olika öl från Cantillon att köpa in på flaska. Mina ögon fastnade på Lambic d'Aunis, en lambic med den lite mindre kända druvan Pineau d'Aunis som främst odlas i Loiredalen. In med en flaska! En riktigt mjuk och nästan lite smörig (på ett bra vis) lambic med finstämda bärtoner.
Till varmrätten kom elden fram med spädgrislägg som lågtempats i rököl varpå man eldat på svålen. Den serverades på en bädd av bovete, durumvete, edamamebönor, puylinser, grönkål och krusbär samt med ett stort glas Saint Lamvinus. Det blev en intressant jämförelse mellan Saint Lamvinus, som görs med Merlot-druvan, och Lambic d'Aunis, där jag föredrog den senare för sig själv men den förre till maten. Den här rätten var lite som en lyxigare variant på schweinhaxe, med lite modernare tillbehör än knödel och sauerkraut. De syrliga inslagen i maten hjälpte till att både balansera upp rätten i sig och att göra ett sjyst möte mellan öl och mat där de fruktiga tonerna i lambicen gick väldigt bra mot fläsket.
Luften fick sin plats i menyn genom en chokladmousse som serverades över en bit nougat och inbäddad i ett chokladtäcke och toppad med lite flingsalt, med krossad maräng och färska bär vid sidan om. Här kom kvällens bästa matchning enligt samtliga vid bordet, med Magic Lambic som är en hallonlambic med en mindre mängd blåbär samt vanilj (det var en Zwanzeöl för några år sen). Ett lysande undantag till regeln att man måste ha en söt dryck till en (söt) efterrätt. Choklad, bär och vanilj i fantastisk kombination.
Till sist kom så kvällens centralpunkt i ölväg, självaste Zwanze 2019. En lambic brygd med 15 % rökmalt, vilket för en rauchbierälskare som mig lät väldigt trevligt. Särskilt mycket rök kändes emellertid inte av. Möjligen som en liten ton av läder i avslutningen. Jag började fundera på om årets skämt var att det var en vanlig geuze. Inte på något vis dåligt, men för mig som hade sett framemot ett skönt möte mellan Sennedalen och Bamberg blev det som att bli snuvad på konfekten.
Någon gång under kvällen kom antagligen också rabarberlambicen Nath fram på en kran men vi kände att vi fått tillräckligt med öl och att tåget hem till Uppsala lockade lite för mycket. En annan gång, Nath.
En fantastiskt trevlig kväll i lambicens namn. All heder åt Stene med personal för ett väl genomfört arrangemang. Med all lambic som flöt nerför strupen började det också klia lite i Brysselnerven igen, det är alltför längesedan jag var där.
