Lagringsexperiment: Bötet Barley Wine

När jag för några veckor sen var i Nynäshamn och åt middag på Restaurang Kroken så avslutade jag måltiden med en Bötet Barley Wine från 2011. Efter det blev jag riktigt sugen på att titta närmare på lagrad Bötet så det blev att gräva i källaren och plocka fram alla årgångar och varianter jag hade. Det blev till slut årgång 2013 - 2017, årgång 2009, den bourbonfatlagrade varianten och den olorososherryfatlagrade varianten som fick möta varandra i en tillspetsad vertikalprovning.

Den flaska av Bötet från 2011 som intogs på Kroken var riktigt fårad av tidens tand och hade passerat sin topp, så inför den här provningen spekulerade jag i att det troligen skulle bli som bäst omkring 2014. Det visade sig vara fel, fast ändå inte.

Vi började prova den nyaste, alltså 2017. Nynäshamns vintagemarkeringar utgår från bryggdatum och eftersom öl som Bötet får lagras väldigt länge på tank innan de buteljeras och släpps så kommer de oftast ut året efter det år som står på etiketten. I vart fall, ung Bötet är ganska lätt i smaken för en barley wine och så också med 2017. 

Den har sin charm som ung, men när vi fortsatte med 2016 och 2015 stod det snabbt klart att lagring är väldigt är väldigt fördelaktigt för Bötet. Dessa årgångar följde en tydlig utveckling med fördjupade smaker med mer kola, mer nyans, mer torkad frukt och mindre brödig smak.

Från 2017 ner till 2015 följde smakerna en tydlig och jämn utvecklingskurva. Vid 2014 kom ett rejält avsteg från den kurvan, med ett öl som knappt kändes åldrat och som med lite jästiga toner nästan kändes ofärdigt snarare än lagrat. Om flaskan slagit slint under åren som gått eller om hela den batchen blev lite märklig kan man förstås inte avgöra utifrån den enda flaskan.

2013 bjöd däremot på en smak som kändes mer naturlig utifrån de första tre provade årgångarna. Här började man dock så smått märka de negativa effekterna av lagring med begynnande toner av damm och blöt papp. Å andra sidan var de fortfarande så små och när det samtidigt kom så mycket extra nyanser var det svårt att avgöra om man gillade 2013 eller 2015 bäst. Det kändes hursomhelst tydligt att utvecklingen därifrån pekade nedåt. Om 2014 hade följt den kurva som ritats upp av de övriga årgångarna hade den nog toppat fältet.

2009 hade jag inte så stora förhoppningar om men lustigt nog visade den sig vara mindre oxiderad än den 2011 jag druckit på Kroken, åtminstone utifrån hur jag mindes den upplevelsen. Det är svårt att jämföra när man inte provar dem bredvid varandra förstås och förutsättningarna var ju helt annorlunda. 2009 var fortfarande drickbar men hade påverkats så kraftigt av lagringen att det nu mest smakade långlagrad öl och inte hade så mycket spår av grundölet kvar.

Men så hade vi ju också två fatlagrade varianter av Bötet. Tyvärr hade jag missat att få in den romfatslagrade varianten i samlingen, men vi hade åtminstone varianterna Bourbon och Oloroso. Vi började med Bourbon som var i riktigt bra form. Lustigt nog var det årgång 2014, den som kändes så off i den icke-fatlagrade varianten, som hamnade på bourbonfat och som nu passade in väldigt bra i den där kurvan jag pratade om tidigare. Fast med påslag av lite bourbonfatssmaker såklart.

Oloroso är en fatlagring av årgång 2016 visade upp en något kryddigare ton med en tydlig valnötssmak. Högst intressant och mycket gott! Kanske min favorit från kvällen.

För de icke-fatlagrade slog vi alltså fast att fem år efter årgångsmärkningen verkade vara optimal ålder, och helt klart att det är ett öl värt att spara den tiden.