Zwanze Day kom tillbaka till Stockholm i år efter ett besök i Göteborg ifjol, och det var Stene och hans Zum Franziskaner som fick den äran att stå som arrangör. Zwanze Day är alltså ett årligt event med öl från Cantillon, som sker i lite olika former på ett antal utvalda barer runt om i världen, med det gemensamma att alla serverar årets Zwanze-öl från Cantillon på samma tidpunkt. På Zum Franziskaner var det en trerättersmiddag med öl från Cantillon till varje rätt som stod på schemat och det är bara att konstatera att det höll en riktigt hög klass.
Zwanze är dialektal flamländska för att skämta, och med en särskild sorts halvsarkastisk humor, och upplägget med ölen Zwanze är att det är en ny sort varje år som är lite mer experimentell. I år var det en blandning av tvåårig lambic som lagrats på fat som tidigare innehållit amarone-vin, chianti-vin och vin på sangiovese-druvan och dessa fat hade inte tidigare innehållit någon lambic. Fat som inte använts till lambic tidigare har ofta tydliga smakpåverkan på den lambic som lagras på dem de första gångerna och oftast blandas sådan lambic med lambic från fat som använts många gånger, men så alltså inte i detta fallet.
Årets Zwanze var också en av de bästa Zwanze på flera år, i princip som en Lou Pepe Geuze fast med tydligare inslag av fat och mer vinösa toner. Det fanns mycket karaktär av vit grapefrukt, tydligare inslag av ek än brukligt hos Cantillons lambic och med en upplevelse av vinös sötma trots att ölet var snustorrt. Mycket bra lambic med många nyanser att utforska.
Innan Zwanze serverades var det ju dock en hel middag, där varje rätt matchades med en öl från Cantillon. Som en amuse-bouch serverades en liten bit rostad kavring toppad med en kantarellröra med västerbottenost. En enkel men god rätt, med något återhållsam svampsmak, vilket serverades tillsammans med Grand Cru Bruocsella. En mycket bra öl och jag förstår valet av öl till rätten utifrån premissen att det skulle vara en öl från Cantillon men kombinationen fick inget lyft.
En riktigt bra kombination blev det däremot vid förrätten bestående av lerpottasill som matchades med Geuze. Lerpottasill består i grunden av matjessill, rödlök, kokt ägg, dill, gräslök och brynt smör, vilket var precis vad som hamnade på våra tallrikar. En snabb googling ger diverse förslag på variationer, så som honungsstekt rödlök eller att man har riven pepparrot på, men här var det utan krusiduller och istället generöst med brynt smör. Till och med starka sillskeptiker som jag och min fästmö tyckte det var riktigt gott och därtill var kombinationen med Cantillon Geuze utmärkt. Ölets syra bröt väldigt fint igenom det brynta smöret, ägget och sillen. Geuzen serverades för övrigt i små sejdlar, vilket är ett lite ovanligt glasval för en lambic men som passar klockrent i Zwanze-temat. Om det var avsiktligt att zkoja till det lite låter jag vara osagt.
Varmrätten bestod av fläsksida, rotfruktsstomp, rödlök kokt i kriek, plommonsky, grönkålschips och en liten bit lufttorkad karré. Till detta ett glas Kriek. Utsökt! Skyn, löken och fläsksidan satt som ett smäck ihop och lyftes ytterligare av sältan i den lufttorkade karrén. Kriek till det här var också en höjdare, en kombination av den där skönt komfortabla typen där allt bara går ihop utan att skrika efter uppmärksamhet. Menyn ljög lite om att fläsksidan skulle vara krispig och rotfrukterna skulle komma i formen av en puré, och det hade gärna fått vara sant, men det förtar inte att det var en mycket god rätt.
Som en härlig avslutning på middagen serverades en kul variant på schwarzwald, med en tjock vaniljgrädde i en glasscoupe toppat med hasselnötsmaräng som smaksatts med lakrits, med smul av samma maräng i botten och så några färska hallon. Här tog man till vara på de färska hallonen och kombinationen med lakritsen och serverade ett glas Lou Pepe Framboise till. Det kan vara lite klurigt med syrlig öl till efterrätter och det skapade också en tydlig brytning här, men det var intressant med något friskt till den gräddiga anrättningen och att fortsätta hallon-lakrits-kombon ut i drycken funkade förstås mycket fint.
Vi var mycket mätta och ännu mer belåtna när vi efter avslutad efterrätt lutade oss tillbaka och väntade på Zwanze. Och som ni har förstått av början på den här artikeln var det verkligen en fråga om att vänta på något gott.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar