Stilguiden: Kellerbier, landbier & zwickelbier

Kellerbier är en term som börjar dyka upp allt mer i Sverige, följd av den än så länge något mindre vanliga zwickelbier. Närbesläktat med dessa två termer finns också landbier och dessa tre klumpas oftast ihop tillsammans, exempelvis i Ratebeers och Systembolagets stilindelningar, eftersom de delar en hel del likheter. Gemensamt för dessa tre är att det rör sig om ofiltrerad lageröl, oftast ljus sådan, och att de egentligen kanske inte riktigt är namn på faktiska ölstilar.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att keller- och zwickelbier är ofiltrerad pils, med mer kolsyra i zwickel och mindre i keller. Men här ska vi förstås inte göra det så lätt. Med kellerbier går tankarna lätt mot en ölkällare men även om keller bokstavligt talat betyder källare är en bierkeller  snarare en ölträdgård och en kellerbier är således mer av en trädgårdsöl, och som man då kan förstå är den (traditionellt sett) avsedd att drickas sommartid. Det är i grunden ett ganska välhumlat lageröl som serveras ofiltrerat och dessutom är ungespundet, det vill säga att det efter primärjäsningen har lagrats utan mottryck. Utan mottryck pyser kolsyran ut ur tanken och man får alltså ett öl med låg kolsyra.

Kellerbier klockar vanligtvis in omkring 5 % och är gyllene till djupt gyllene i färgen, med en fyllig smak med brödiga toner och mycket humle. Fylligare än en pils, humligare än en helles, och möjligen med lite jästiga toner. Kellerbier gör sig bäst på fat och då förstås att det serveras utan kolsyretryck (självrunnet), i vilket fall den med rätta kan sägas vara lagervärldens motsvarighet till real ale.

Det jag just beskrivit är den traditionella kellerbieren från Franken, men det finns förstås bryggare i andra delar av Tyskland, och särskilt då i södra Bayern, som också gör öl som kallar för kellerbier. De från trakterna kring München tenderar att vara både ljusare och mindre humliga än deras frankiska namne, mer som en ofiltrerad helles.

Zwickelbier är mycket närbesläktat och i sin traditionella mening innebär det en öl som i grunden är likt kellerbier och är ofiltrerat men som lagras med mottryck. Det får därmed en högre kolsyrenivå än en kellerbier. Ordet zwickel refererar till den kran på lagringstanken man använder för att tappa upp smakprov av ölet, och en zwickelbier i ordets allra noggrannaste bemärkelse är tappad direkt från lagringskärlet, men idag används det även för öl på fat och flaska. Det finns ett visst överlapp mellan hur termerna kellerbier och zwickelbier används och i någon mån används de alltså också synonymt. På det stora hela kan man dock säga att zwickelbier är något mildare i smaken, med mindre fyllighet och försiktigare humleprofil. Särskilt i Franken finns även mörk (dunkles) zwickelbier.

Och så har vi då landbier som mer är ett uttryck, eller rent ut sagt en marknadsföringsterm, som är vanlig hos frankiska lagerbryggerier för att signalera att det är en öl i mer rustik tappning. Ofta är det lite av bryggeriets husöl som faller utanför givna stilar som helles och pils. De är ofta ofiltrerade, men inte alltid. De är ofta ljusa men ibland lite mörkare. De är ofta lite maltigare än en kellerbier, men kan också vara mer välhumlade.

Som ni förstår är alltså inte landbier en ölstil. Somliga skulle också säga att kellerbier och zwickelbier handlar mer om metod snarare än att vara en ölstil, men ofta används termerna just för att beteckna stil. Slutligen ska nämnas att kellerbier och landbier har använts mycket länge i Franken och där nog har en lite mer fast betydelse än hos bryggare i övriga delar av världen som adopterat uttrycken, särskilt vad gäller kellerbier. Zwickelbier kommer däremot från andra delar av Tyskland ursprungligen, även om det idag också används i Franken.

En del kanske tycker att man borde prata om zoigl här också, men jag tycker det begreppet förtjänar en egen förklaring och sparar det till senare.