2016 vann Torbjörn Andersson och Niklas Stenlås SM i hembrygd öl med sin Samichlausklon med det passande namnet Samma Klaus. Senare under året bryggdes den i stor skala på Åbro och ännu senare på året jämförde jag den Åbrobryggda ölen med det österrikiska originalet. Nu har jag fått chansen att prova hembrygden som vann SM från början och jag förstår snabbt varför det vann.
Det var efter min jämförelse av Samma Klaus från Åbro och originalet Samichlaus som Torbjörn och Niklas hörde av sig och erbjöd en flaska av deras hembrygd. I samband med överlämnandet passade de på att berätta lite om bryggningen på Åbro. Först och främst menade de på att deras hembrygda öl är något de ser som en sorts lightvariant av Samichlaus.
När man skulle brygga den i stor skala på Åbro uppstod också vissa problem. Åbros bryggverk är inte anpassat för att brygga den typen av extremt stark vört varpå man fick öka på sockergivan. Som en följd av de ändrade proportionerna mellan malt och socker gjordes också en räknemiss på mängden specialmalter, varpå proportionerna mellan de olika maltsorterna inte blev som tänkt. Allt det här gjorde att den färdiga ölen blev något av en lightvariant av deras hembrygd, som ju i sin tur var något av en lightvariant av originalet. Därav de ganska stora skillnaderna mellan Åbros Samma Klaus och Samichlaus.
Låt oss då titta på den hembrygda Samma Klaus. Ölet är bryggt i december 2014 och kan alltså jämföras med en Samichlaus ett drygt år efter release, eftersom den tar nästan år från bryggning till release. Torbjörn och Niklas menar själva att deras öl troligen är som bäst ungefär nu.
Ölet har en vacker, klar och djup bärnstensfärg. Skummet är, som sig bör i en så pass stark öl, kortlivat. Kolsyran är närvarande men lågmäld, vilket passar in i en öl med den kraftiga smakbild som Samma Klaus har.
Aromen är riktigt härlig med toner av toffee, torkad frukt, råsocker, knäck och en ton av sprit som inte ber om ursäkt för sig. Om man inte sett etiketten och lyckas missa de tidigare ledtrådarna om ölets styrka kan man här verkligen ana hur potent det är.
Smaken är inledningsvis tungt karamellig och pö om pö finner man sedan toffee, råsocker, knäck och ännu fler maltiga nyanser. Dessutom finns en tydlig men inte dominerande närvaro av torkad frukt som är finfördelad över många olika nyanser. Mot slutet anas en ton av maltskal som nog skulle kunna kännas lite kärv om det inte vore för att det begravs i den härliga sötman.
I avslutningen blir dock ölet en aning tunt på ett sätt som jag inte känner igen från Samichlaus, och egentligen är det först här jag förstår varför bryggarna själva ser det här som något av en lightvariant av originalet.
Trots det är det ett ruggigt gott öl, som jag både förstår att det vann SM och som är en bra inspiration för andra hembryggare.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar