Stilguiden: IPA-familjen

Har du funderat på vad en New-England-IPA egentligen är? Skillnaden på västkust- och östkust-IPA? Eller kanske var gränserna mellan IPA, dubbel-IPA och trippel-IPA går? Och uppfanns verkligen IPA för att man behövde en öl som överlevde resan till kolonierna i Indien? Låt oss reda ut IPAns historia och IPAns nutid.

IPA är en förkortning för india pale ale, ett namn som funnits sedan början av 1800-talet. IPAns historia daterar dock ända tillbaka till 1700-talets mitt. 1752 grundade George Hodgson sitt Bow Brewery i London och det tog inte lång tid innan han insåg vilken outnyttjad potential som fanns på den indiska marknaden. Hodgson utnyttjade bryggeriets närhet till Ostindiska Kompaniet och skapade sig goda kontakter med handelsskeppens officerare. Ostindiska Kompaniet var mest intresserade av att skeppa hem saker från orienten för att sälja i England. Som en förmån erbjöd de sina officerare plats i lastutrymmet på utresan för att bedriva egen handel. Hodgson lät dem köpa hans öl på krita så att de kunde segla till Indien, sälja ölen på plats och betala Hodgson först när de kom tillbaka. På så sätt byggde Hodgson närmast upp ett monopol på den indiska ölmarknaden. Mellan 1775 och 1800 femdubblades ölexporten till Indien och det mesta kom just från Bow Brewery.

Både före och efter Bows inträde exporterades flera olika typer av öl som kom fram till Indien i gott skick, men Bows pale ale blev särskilt populär. När Hodgson sedan började försämra villkoren för Ostindiska Kompaniet och deras officerare tröttnade de till slut och 1821 kontaktade en av kompaniets chefer, Campbell Marjoribanks, det Burtonbaserade bryggeriet Allsopp och bad dem kopiera Bows pale ale. Det tog några år men Allsopps öl tog över Bows position som det mest omtyckta ölet i Indien. Under tiden gav sig Bass, även de baserade i Burton, också in i leken och redan 1832 var deras öl det mest populära, med 40 % av den indiska marknaden. Det var också under den här tiden som man så smått började referera till ölen som india pale ale. Det första kända användandet av namnet kom 1828 i en indisk tidning, medan det dröjde till 1835 innan en engelsk tidning använde benämningen. Först 1837 nämner återförsäljarna det själva som india pale ale.

Även om det skedde en betydande utveckling av ölet i och med att Burtonbryggerierna trädde in i dess historia är det inte riktigt rätt att påstå att india pale ale var ett öl som utvecklades särskilt för att klara resan till Indien, vilket är en ganska populär variant på historien men som alltså är något av en myt. Snarare var det ett namn som applicerades på en typ av öl som blev populär i Indien.

IPA växte kraftigt i popularitet och nådde sin storhetstid mot slutet av 1800-talet då det bryggdes ofantliga mängder, framförallt i lilla Burton vars vatten var särskilt väl lämpat för stilen. På grund av flera olika mer eller mindre samverkande anledningar, så som det ljusa lagerölets frammarsch, diverse krig och att nykterhetsrörelser blev fashionabla, dog IPAn närmast ut på bara några årtionden.

Idag åtnjuter IPA återigen en stor popularitet, vilket har sitt ursprung i den amerikanska mikrobryggarrevolutionen. Redan 1975 bryggde Anchor Steam sin Liberty Ale för första gången, som med dagens måttstock är ganska milt humlad men som då var något helt nytt. Egentligen inte på grund av mängden humle utan på grund av den nya humlesorten Cascade i kombination med att man tagit till sig den engelska traditionen med torrhumling som ger mer uttryck för humlens aromer. Vissa menar att det här var den första amerikanska IPAn medan andra menar att det är en pale ale.

I början av 80-talet grundades Sierra Nevada, också de i Kalifornien, som också gjorde sin Pale Ale med Cascade-humlen. Den blev något av en urfader för de amerikanska humliga ölen och när de kort efter släppte sin säsongsöl Celebration Ale var det något som de flesta är överens om var den första amerikanska IPAn. Det var dock Yakima Brewing som var först bland de moderna amerikanska mikrobryggerierna att använda termen när de 1983 lanserade Grant's IPA.

I takt med att den amerikanska ölvärlden har utvecklats från ett fåtal mikrobryggerier till att husera dagens dryga 5000 bryggerier har också stilen IPA utvecklats och förgrenats. Till en början drevs utvecklingen av den amerikanska inställningen om att göra saker och ting större och starkare, samt en kamratlig branschanda som gick ut på att överträffa varandra. Tillsammans gjorde det att man tryckte i mer och mer humle i sin IPA. Idag är man ganska överens om att det var Vinnie Cilurzo, på den tiden på Blind Pig och numera ägare till det legendariska Russian River, samt John Maier på Rogue som på varsitt håll bryggde en DIPA under 1994. Vem som var först har de inte riktigt brytt sig om att reda ut, men det var dessa som var de första i stilen DIPA som helt enkelt är en något alkoholstarkare och ännu kraftigare humlade variant av IPA.

Med tiden har IPA i sig också utvecklats åt olika håll och det uppkom ganska fort en distinktion mellan hur man gjorde IPA på de amerikanska kusterna. IPA på östkusten blev mer maltig med mörkare, mer karamelliga maltsorter medan IPA på västkusten hade mer fokus på humlearomen. Nu har västkust-IPA gått ännu mer mot en kraftig humlearom, bland annat genom att dra ner på beskan. Samtidigt har många bryggerier i New England på norra östkusten börjat göra en väldigt grumlig IPA, ofta brygd med både havre och vete, som har en "saftigare" smak. Dessa är närmast en vidareutveckling av den moderna västkust-IPAn eftersom de bygger på att lyfta fram humlen, men det finns flera distinktioner. Förutom att det grumliga utseendet och den rundare smaken skiljer sig från västkust-IPAns klara utseende och torra, krispiga smak tenderar New England IPA att fokusera mer på humlesorter med tropiska fruktaromer medan västkust-IPA klassiskt har jobbar mer med en blandning av tropisk frukt, citrus, grapefrukt och tall. Alchemist Heady Topper kan ses som ett tidigt exempel på New England IPA men det är först med bryggerier som Trillium och Tree House som den här typen av IPA har fått ordentligt fotfäste och det är även åt det här hållet som öl som Stigberget GBG Beer Week IPA och O/O Narangi går. Men kom ihåg, det är inte en New England IPA bara för att det är grumligt.

På vägen hit har också stilar som svart-IPA, belgo-IPA, session-IPA med mera uppstått. Svart-IPA är den klart äldsta eftersom öl som följer dess anda fanns redan på 1800-talet under IPAns första guldålder, även om de inte kallades för svart-IPA då. Den första moderna varianten var Tartan IPA som bryggdes av Greg Noonan på Vermont Pub & Brewery kring 1989. Stilen har också kallats för Cascadian Dark Ale eftersom det blir en oxymoron att kalla en stil för svart och ljus samtidigt, men till slut verkar det ändå ha blivit svart-IPA som man stannat vid. Stilen har utvecklats allt mer bort från de bittra, brända smakerna för att maltsmakerna ska gå bättre ihop med humlearomerna.

Belgo-IPA uppstod varken i USA eller Belgien, utan i Nederländerna i och med Urthel Hop-It som kom 2004. Stilen går ut på att blanda den moderna humlens fruktiga smaker med den belgiska jästens karaktäristiska fruktiga estrar. Session-IPA å sin sida har uppkommit som ett led i trenden mot smakrika alkoholsvagare öl. Troligen var Founder's All Day först med att benämna sin öl i dessa termer, även om den typen av mycket välhumlade alkoholsvaga öl fanns ännu tidigare, exempelvis Brewdog Dead Pony Club.

Åt andra hållet ser man ibland benämningen trippel-IPA (och ibland också quadrupel-IPA) som helt enkelt är ännu starkare än dubbel-IPA. Gränsen mellan vanlig IPA och dubbel-IPA brukar dras kring 7,5-8 % och trippel-IPA brukar börjar användas från 10-11 % och uppåt. Även om dessa också innehåller väldigt mycket humle tenderar smakbalansen i en så stark öl göra det svårt för humlen att dominera så mycket som i IPA och dubbel-IPA och en trippel-IPA brukar därför ha större balans mellan maltiga och humliga smaker samt att alkoholen brukar göra sig påmind även i smaken på dessa nivåer.

Svart-, belgo-, västkust-, östkust- och New England IPA är olika variationer på IPA, medan session-, dubbel och trippel snarare är en markör på alkoholstyrka, och dessa kan därför blandas hejvilt så som session-IPA i västkuststil och dubbel-belgo-IPA.

Och vad skiljer då dagens IPA från 1800-talets? Det finns oväntat stora likheter i recept och tekniker, men en avgörande skillnad är att 1800-talets IPA bryggdes för att serveras efter minst ett års lagring medan dagens IPA görs för att drickas så färska som möjligt. Därtill utgörs förstås en stor skillnad av utvecklingen av såväl råvaror som bryggeritekniska framsteg. Man ska också komma ihåg att smakprofilen i en typisk IPA har utvecklats väldigt mycket från 80-talet till idag, och blivit betydligt mer fokuserad på en kraftig humlearom.