Besök på Rodenbach

Snart är det dags för mig att dra till Belgien igen, men först ska jag såklart avsluta med den sista artikeln från den senaste resan. Efter att ha övernattat på ett pittoreskt litet hotell utanför Chimay puttrade hyrbilen norrut igen, men istället för att åka tillbaka till Bryssel styrde jag kosan mot nordväst. Ett bra tag slickade jag franska gränsen men så var jag plötsligt tillbaka i Flandern. Vägskyltarna slutade prata om Courtrai och visade mig istället mot Kortrijk. Nu var det förstås inte till Kortrijk jag skulle, utan till det närbelägna Roeselare för att besöka bryggeriet som står bakom stilikonen inom flamländsk rödöl.

Ett komplex av tegelbyggnader mötte mig när jag efter två timmars körning från Chimay var framme vid Rodenbach. Bryggeriet må vara modernt men utvändigt sett är det fortfarande en kvarleva från industralismens guldålder. Även invändigt finns en del av det gamla bevarat som ett slags museum. Bland annat kan man kika på deras kölningstorn där en koleldad ugn i botten värmde upp de blöta kornen som låg i två lager längre upp i tornet, och där toppen av skorstenen ställde sig efter vinden för att det alltid skulle finnas ett naturligt drag upp genom tornet. Det här egna tornmälteriet var i drift ända fram till 70-talet. 

Rodenbachs första brygghus byggdes 1864 och till skillnad från många andra bryggerier förlorade man inte utrustningen under världskrigen. Istället var man så förutseende att man under andra världskriget betalade den tyska ockupationsmakten för att få behålla den så värdefulla kopparutrustningen, med resultatet att man kan kunde återuppta verksamheten direkt efter kriget medan andra kämpade för att få tag på utrustning. Det här gav givetvis enorma fördelar för Rodenbach som fick stor spridning. Idag brygger Rodenbach 5 miljoner liter öl om året.

Fram till 60-talet producerade de också lambic som de blandade till en geuze. Kylskeppet finns fortfarande kvar men används inte längre eftersom man idag bara producerar sin välkända flamländska rödöl. Grundölet primärjäser i en vecka med den egna husjäststrängen, varpå det unga ölet blandas med lagrad öl eller läggs på foeder för att lagras i två år. Ölet bryggs med en enkel dekoktionsmäskning och har en liten portion majs för att minska mängden polyfenoler och en portion mörkare malt för att öka reduktionsförmågan. Att man vill minska polyfenolerna beror på att dessa inte går ihop med ölets syra medan reduktionsförmågan behövs för att minska oxideringen av ölet under lagringen. Den ytterst lilla mängden humle ger en IBU på 10 men tillsätts i första hand för att ge bättre skumstabilitet.

Under de två åren som ölet lagras på foeder syras det av bakterier och när man sedan blandar detta med den olagrade ölen stabiliseras det av syran. Beroende på hur stor andel lagrad öl man blandar i blir det antingen Rodenbach eller Rodenbach Grand Cru, medan den oblandade lagrade ölen släpps som Rodenbach Vintage.

Alla dessa foeder står uppradade i långa imponerade rader i rum efter rum i bryggeriets lagringsutrymme. Trots att jag bara två dagar tidigare flanerat bland Boons foeder är det en mäktig känsla att gå i stråken mellan alla foeder. Jag får också smaka på öl från foeder nr 293 och 294, där ölen har legat i 12 respektive 18 månader. Skillnaden är påtaglig och det känns att den yngre ölen är ett pågående projekt med mindre syra och mer äppeltoner.

När vi går genom nästa rum med foeder slås jag av en doft som jag känner igen mycket väl sen min barndom. Mina föräldrar målade nämligen ett och annat med linoljefärg och nästan alla foeder i rummet är nyligen behandlade med linolja. Det är något som görs ungefär var tionde år för att öka hållbarheten. Flera hundra foeder innebär förstås ett stort underhållsarbete med ständigt pågående reparationer av de mäktiga ekbehållarna och Rodenbach håller sig därför med egna tunnbindare.

Att jobba med foeder som är flera tiotusentals liter erbjuder även en del andra utmaningar som i sin tur har inspirerat en del spännande lösningar. En kul detalj är ultraljudsgeneratorn som sattes in 1957 för att aktivera mikroorganismerna i faten vilket i sin tur skulle accelerera mognadsprocessen. 

Rodenbach startade som ett familjebryggeri och porträtt från många generationer Rodenbach hänger uppe, bland annat på den blinde Alexander Rodenbach som fått ge namn åt den smått legendariska öl som nu gör comeback. Men det är inget familjebryggeri längre. 1998 sålde familjen bryggeriet till Palm och tidigare i år blev Palm i sin tur uppköpta av Bavaria. Genom åren har en del öl, så som Vin de Cereale, effektiviserats bort av de nya ägarna men vem vet, kanske blir det en comeback precis som det har blivit för Alexander.