Belgosvensk devis från De Vos

Utbudet av bra och lättillgänglig belgisk öl i Sverige har så smått gått ner sig de senaste åren. För hitflyttade belgaren Christophe De Vos blev det den utlösande faktorn som fick honom att börja brygga hemma. När fler än bara familjen och vännerna tyckte att ölen smakade bra började han brygga kommersiellt som fantombryggare och nu sitter jag här med de två första ölen, en tripel och en dubbel.

Till skillnad från en del fantombryggare är det ingen tvekan om var den här ölen är brygd. Att den är gjord i Belgien är nämligen något som framhålls som en viktig del av ölets identitet. Brygd av en belgare, i Belgien, för den svenska marknaden. Bryggeriet i fråga är det rätt så moderna Verzet som själva startade som fantombryggare för fem år sedan men som numera har sitt eget bryggeri.

Christophe tar fram sina recept, som enligt honom baseras på gamla belgiska recept, och testar dem på ett 50-liters bryggverk här i Sverige, närmare bestämt i Göteborg. De som blir lyckade tar han med sig ner till Verzet och brygger i större skala under eget namn, alltså De Vos. Sverige möter Belgien på flera sätt alltså. En julöl är på gång men än så länge finns bara en dubbel och en tripel som färdiga kommersiella öl.

Tripeln är alkoholsvag för stilen på bara 6,7 % och även smaken är något olik det jag associerar med stilen. Visserligen ljus, torr och lätt fruktig, men också med mer jästig kryddighet och mindre humle än, säg, en Westmalle Tripel. Samt förstås märkbart lägre alkohol och ett lättare helthetsintryck. Exakt vad som menas med etikettens beskrivning "Trevlig, lite rolig doft" vet jag faktiskt inte riktigt. Däremot är det en god öl, även om jag inte hade kallat den för en tripel.

Dubbeln ligger istället inom det normala för stilens typiska alkoholspann då den klockar in på 7,6 %. Smakmässigt är det heller inga problem att placera den som en dubbel med dess smaker av torkad frukt, råsocker, mild choklad och lätta kryddighet. Den sätter också in det för mig typiska med en inledningsvis ganska upplevd sötma men en torr avslutning.

Och så några ord om det här med att vara stiltypisk. Man behöver förstås inte följa givna stilar, men om när man inte gör det behöver man inte heller marknadsföra sin öl med de givna stilarna. Annars riskerar man att skapa en förväntan hos konsumenten som man inte kan leva upp till.

Hursomhelst, det är uppfriskande att fler vågar satsa på de belgiska stilarna, särskilt när det också, som här, blir ett bra slutresultat.