Lagringsexperiment: Achel 8 Blond & 8 Bruin

Belgiens allra minsta trappistbryggeri Brouwerij der Trappistenabdij De Achelse Kluis, eller Achel som man oftast nöjer sig med, är inte helt lätta att få tag på men för en sisådär sex (?) år sen släpptes de på Systembolaget. Sedan dess har en flaska vardera av deras 8 Blond och 8 Bruin legat till sig i mitt öllager och ärligt talat så smått glömts bort. När jag kikade igenom mina öl häromdagen la jag märke till dem och insåg att det nog var dags att ta och dricka dem. Om det inte redan var för sent?

Produktionen på De Achelse Kluis ligger kring 300 000 liter om året, det vill säga som ett medelstort svenskt småbryggeri och ännu mindre än vad Sint-Sixtus Westvleteren klämmer ur sig, så det är kanske inte så konstigt att man inte ser dem så ofta häromkring. Därför har jag heller inte några färskare flaskor att jämföra, eller ens ett klart minne av hur de smakar. Däremot har jag anteckningar från när jag provade den för fem år sedan och det är ju alltid något.

På 8 % ligger de möjligen lite i underkant för vad som är passande för längre lagring när det gäller den här typen av öl. Gott om kolsyra är det i vart fall i dem bägge och jag får hälla upp Bruin mycket försiktigt för att det inte bara ska bli skum i glaset. Även så får jag bara ner halva flaskan i ett tekuglas innan det smutsvita skummet når den utsvängda glaskanten.

Medan jag väntar på att Bruinskummet lägger sig börjar jag smaka på Blond som jag hällt upp det i liknande Sensorik-glaset som blivit en favorit för olika typer av ljusa belgiska öl. Några jästflask har slunkit med ner i glaset trots yttersta försiktighet i hanteringen av flaskan. Åldern har satt sitt tydliga avtryck på smaken som är präglad av madeira, torkad frukt och lite papp. 

Den pigga fruktigheten som jag gjorde en anteckning i vid min provning av samma öl för fem år sedan är som bortblåst och är helt ersatt av den djupare, sliskigare smak av torkad frukt. Det här ger först ett intryck av sötma, men när dessa smaker sjunker undan visar sig smaken i själva verket vara torr. Först då, i avslutningen, ger ölet med sin torrhet och lätta kryddighet en hint av den friskhet som nu till stor del försvunnit. Det här har i min mening tappat det som gjorde det färska ölet bra och har tagit sig an väldigt generiska lagringstoner som man kan få fram i väldigt många öl.

Medan jag provat Blond har skummet på Bruin lagt sig till ett lock över ölet med skumrester längs hela glaset. Här har en liknande utveckling skett, med typiska lagringssmaker av madeira och torkad frukt, men det passar in bättre i det bruna ölets karaktär som bygger på smaker av brunt socker och en komplex fruktighet. Jag noterade redan i det färska ölet en väldigt len munkänsla, som med åldern har blivit exceptionell. Bara munkänslan i sig gör ölet till en njutning att dricka. Trots eller kanske tack vare den skummiga upphällningen är kolsyran behagligt mjuk och allt glider ner utan minsta motstånd.

Den upplevda sötman blir inte sliskig, smakerna av torkad frukt blir inte kvalmiga, några papptoner finns inte alls och den lilla, lilla avslutande beskan är pricken över dess i. I motsats till sitt syskonöl har utvecklingen för Bruin varit positiv och där Blond gav en något missnöjd känsla skänker Bruin istället massor av drickglädje. Ett nu fantastiskt öl som efter sex-sju år i flaskan fortfarande har smakegenskaper som gör att det står ut från andra öl av samma ålder. 

Just ja, någon undrar kanske varför flaskorna har hörlurar på bilden? Det får ni klura ut själva...