Årets amerikanska collabkvartett från Amager

I vanlig ordning gjorde Amager Brygghus ett gäng samarbetsöl med amerikanska bryggerier under CBC, något som blivit en tradition för dem. Årets kvartett är en stark uppställning där den öl som sticker ut mest är från samarbetet med det minst kända namnet i uppställningen. Och så är det ju en femte flaska på bilden - i vintras gjorde de en öl med Stillwater som också slank med här.

Låt oss börja med den där femte ölen. Amager / Stillwater Darkest of Suns är en mörk saison som kryddats med enbär och peppar. Och det smakar som ett halvlyckat hembryggarhopkok med smaker som inte alls hittar någon gemensam grund att stå på. Det blir småsött och konstigt kryddigt. Inte särskilt lyckat...

Bland de fyra ölen som bryggdes kring CBC är kvaliteten däremot genomgående hög. Swole Mole gjordes tillsammans med Three Floyds och benämns som en torrhumlad imperial pilsner. Det hade var lite tydligare att kalla den för en india pale lager, för det här skulle vara svårt att skilja från en IPA i ett blindtest. Gott är det däremot, med fräscht fruktiga humletoner och med lite tryck i smakerna.

Linda The Axe Grinder är inte riktigt ett samarbete med ett bryggeri, utan med Linda Haug som är gift med Surlys bryggmästare Todd Haug. Linda jobbar inte (längre) på Surly så ölet är inte riktigt ett samarbete med Surly, även om det bygger vidare på det tidigare samarbetet med dem som resulterade i Todd The Axe Man. Den ordvitsen syftar på att Todd också spelar gitarr i två olika metallband. Vad namnet Linda The Axe Grinder syftar på får man klura ut själv, men ölet i sig är mycket bra. Det är en imperial red IPA som lagrats med ek. Den är snyggt sammansatt med knäckiga och karamelliga malttoner, men utan alltför mycket sötma, som toppas med fruktiga humletoner och avslutas med en lätt ektouch som snyggt stramar upp ölet något. 

Lakritsportern Game of Arms är bryggeriets tredje samarbete med Cigar City, och det minst imponerande av dem. Det är på intet sätt dåligt, men något av en slätstruken lakritsporter som smakar ganska så...tja, alldagligt helt enkelt. Kanske är det för att jag inte är så förtjust i konceptet.

Allra bäst av dem är samarbetsölet med Fonta Flora, en IPA vid namn The Lady of Cofitachequi. Det är en straightforward "vanlig" IPA som humlats med Amarillo, Simcoe och Citra där humlesorternas fantastiska aromer verkligen får skina. När man krånglat till det så lite som möjligt har det också blivit riktigt, riktigt bra. Det här är en öl jag gärna skulle dricka en hel kväll! Att jag var där under någon timme vid själva bryggdagen har inget med saken att göra. Faktiskt. Däremot blir jag väldigt sugen på att prova fler av Fonta Floras egna öl.