Fatlagrad öl fortsätter att öka i popularitet och vi ser regelbundet nya fatlagrade öl i Systembolagets småpartisläpp. Men det är skillnad på fatlagrad öl och fatlagrad öl, och det är mer än vilken spritsort faten har huserat innan de blev tillfälligt hem åt ett öl som spelar roll för vilka smaker det skänker till ölet. Här ger vi en enklare genomgång av vad som påverkar hur ölet förändras under fatlagringen.

Först och främst spelar förstås typen av ek en stor roll. Man brukar främst prata om amerikansk och fransk ek när man pratar fatlagring. När man säger amerikansk ek syftar man på sorten vitek (Quercus alba) som växer just i Nordamerika, och när man säger fransk ek är det egentligen två sorter som åsyftas, nämligen skogsek (Quercus robur) och bergsek (Quercus petraea). De mest kända ekskogarna i Frankrike är Allier, Limousin, Nevers, Tronçais och Vosges. Var eken har växt spelar också viss roll eftersom olika förutsättningar med klimat, jordmån och så vidare påverkar hur trädet växer och vilken sammansättning av smakämnen det får.

Amerikansk ek ger kraftigare smakpåverkan med tydliga vaniljtoner, medan fransk ek är elegantare med mindre vanilj och en mer kryddig smak. Amerikansk ek har också grövre fibrer, vilket ger den större porer och därmed ett snabbare syregenomsläpp. Klimatfaktorer såsom vind, luftfuktighet och temperatur där de fyllda faten lagras inverkar också, bland annat genom att det påverkar avdunstningen ur fatet, vilket i sin tur påverkar hur snabbt syreupptaget kan ske.

Fatets storlek och geometri har också en mycket stor påverkan på fatlagringsprocessen. Enkel geometri säger oss att volymen växer snabbare än ytan. Det betyder i sin tur att ju mindre fatet är, ju mer kontakt får varje volymenhet med insidan av fatet. Mindre fat ger en alltså en snabbare smakpåverkan än större fat. Om man köper ett litet fat för hembryggarbruk behöver man alltså inte lagra sin öl på dessa lika länge som kommersiella fatlagras för att få ett liknande smakutbyte.

Hur eken har förberetts och hur den har rostats gör också en stor skillnad, även när fatet återanvänds. Rostningsgrad brukar graderas i lätt, medium, hård samt kolad. Hårdare rostning drar bland annat fram mer vaniljsmaker, medan en lättare rostning tillåter mer "träiga" toner att få genomslag.

Ju fler gånger som faten har använts utan att en tunnbindare har "återställt" insidan genom att hyvla bort det innersta lagret, desto mer av smakerna i eken som kommer i kontakt med drycken har dragits ut och ju mindre finns kvar att få fram. Å andra sidan kan tidigare drycker ha lämnat efter sig olika jäst- och bakteriepopulationer. Bland annat kan brettanomyces bryta ner cellobios i träet och trivs därför bra i ekfat. Lambicproducenter gillar välanvända fat som ger små inslag av ek och där deras "husstammar" har fått fäste.

Tiden som ölet spenderar på ett fat är också en avgörande faktor, som förstås styr hur stort utbytet med eken och dess rester från eventuell tidigare dryck på fatet blir samt hur mycket syre som kommer åt ölet. Dessutom skapar lagringen i sig en viss smakutveckling, oavsett om det sker på träfat, ståltank eller flaska.

Vad för sorts dryck (om någon) som tidigare funnits på fatet är alltså långt ifrån den enda parametern som spelar roll vid fatlagring av öl, även om det oftast bara är typ av fat och ibland längden på lagringen som anges på etiketten. Dock kan man få ut en del information av det ändå. Bland annat använts alltid kolad amerikansk ek till bourbonfat, och de används bara en gång för bourbon, medan cognac bara lagras på fat av fransk ek som har växt i Limousin eller Tronçais.

Att en öl har lagrats på vinfat säger ganska lite om vilken karaktär som ölet fått av det om man inte vet vilken typ av vin det lagrats på, eftersom det är så stor variation på vilka typer av fat som används i vinvärlden. Dock använder flera typer av viner traditionellt en viss sorts ek, i fat av en viss storlek och en viss rostningsgrad. Så om man vet vilken typ av vin som legat på fatet till en vinfatslagrad öl kan det ge en hel del matnyttig information om man gör lite efterforskningar.

Detta var som sagt en introduktion till vilka faktorer som spelar roll vid fatlagring av öl. Det går att gräva ner sig betydligt djupare i detta ämne. Den svenska tunnbindarmästaren Johan Thorslund på Thorslundskagge har varit inblandad i en kvantitativ studie för hur fat av olika typer av ek med olika rostningsgrad påverkar den sprit som lagras på faten. Jag är osäker på om de har publicerat sina slutliga resultat någonstans ännu, men att läsa den studien är ett bra sätt att fördjupa sig på även om den handlar om sprit snarare än öl.

Har du någonsin testat en öl på cask som inte var särskilt god? Det kan ha berott på att den hanterats dåligt eller varit påkopplad för länge. Brewdog menar nu att de har en lösning med en egen patenterad teknik som ska ge en fatöl som får samma kvaliteter som en väl omhändertagen öl på cask, men som inte ställer samma krav på krogpersonalen och som klarar sig längre när den väl är påkopplad.

Vi noterar ironin i att Brewdog är starkt emot cask som förpackning samtidigt som importören på en av deras största exportmarknader heter CASK och lägger det åt sidan. Att de inte gillar cask som förpackning och sedan många år har övergett den helt och hållet har en fullt rimlig bakgrund. Att förpacka sin öl på cask innebär nämligen att man lämnar över en stor del av kontrollen över formen som ölen når slutkunden till folk som inte hör till företaget. När den pub som har hand om cask gör sitt jobb bra blir resultatet en fantastisk pint öl, men sköts det dåligt blir det lätt, och snabbt, en trist ölupplevelse.

Här kan man ju tycka att de helt enkelt kunde hålla sig till att servera sin öl på cask i sina egna barer där de har bättre kontroll över personalens kompetens och kan utbilda dem i hantering av cask. Det finns dock ytterligare problem med cask, nämligen att när man väl börjat servera ölet ur sin cask så dras luft in och därmed kommer mycket syre i kontakt med ölet. Då går det snabbt utför och på bara någon dag försämras ölet märkbart.

Brewdog har därför utvecklat en ny teknik som de menar ska plocka med sig de bra kvaliteterna från öl på cask utan att få med sig den korta livstiden och den svårare hanteringen. Tillsammans med den mycket välrenommerade ölskribenten Pete Brown har de tagit fram en särskild metod för att förpacka och servera sin öl som de kallar för "LIVE beer". Den beskrivning de ger för sin metod låter inte särskilt unik men de har åtminstone fått ett patent för den, så något speciellt är det uppenbarligen med den.

Det går i vart fall ut på att ölet får jäsa utan att tanken stängs under slutet av jäsningen för att sedan centrifugeras för att få bort humlerester och annat bös samtidigt som en del av jästen behålls. Den förpackas sedan på keykeg där den får kolsyrejäsa till en låg kolsyrehalt. Ingen tillsatt jäst efter tappningen, ingen tillsatt kolsyra och ingen kontakt med syre. Den serveras sedan ur en kran försedd med en så kallad sparkler, som ger en stråle liknande den från ett duschhuvud och som annars används till att servera just öl från cask. Det Brewdog menar är unikt är kombinationen av att kolsyrejäsa på KeyKeg utan att tillsätta mer jäst och att ha en låg kolsyrehalt.

Det hela hade premiär på Brewdogs pubar runtom i Storbritannien i tisdags och då med LIVE Dead Pony Club. Eftersom just öl med låg alkoholhalt tenderar att vara vad som passar bra på cask, där serveringen kan ge lite extra kropp, är det förstås passande att det är Dead Pony Club som blir LIVE. Enligt Brewdog har man ännu inte några (officiella) planer på att göra några andra öl i denna variant. Det är också oklart om det här kommer nå utanför Storbritannien.

Brewdog har gått ut med att man trots sitt patent gärna delar med sig av tekniken till andra hantverksbryggerier, men inte till storföretagen i ölbranschen.

Försöket att göra något som efterliknar öl på cask men som är enklare att hantera och klarar sig längre när det väl är påkopplat tycker jag är hedervärt, liksom deras vilja att dela med sig av tekniken. Om de har lyckats eller inte går förstås inte att avgöra utan att ha smakat men när en skribent som Pete Brown lovordar det så ger det viss gravitas trots att han förstås är partisk efter att ha varit inblandad i projektet.

Humlebomber, smaksatta stouts och några härliga belgare är lite av det som väntar vid nästa veckas småpartisläpp. Blaugies La Vermontoise är en av mina favoriter i släppet men här finns förstås snabbrecensioner på allt i släppet.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det fanns någon läsbar på provflaskan)]


Ballast Point Homework Series 7
11998, USA, 65 cl, 73,90 kr, 4,5 %, T5 - 5160 st
Lätt estrigt och försiktigt kryddig, men mycket frisk, smak med lättare humletoner. Väldigt lättdrucken och har man inga problem med priset kan man lätt dra i sig stora mängder av denna.

Contreras Valeir Blond
11905, Belgien, 75 cl, 75 kr, 6,5 %, T6 - 2160 st
Mjukt fruktig med sköna estrar som tillsammans med en lätt sötma ger en mycket behaglig smak, som toppas med en lätt fruktig humledos. Utsökt sommaröl!
Bäst före: 25/03/2018

Blaugies La Vermontoise
11907, Belgien, 75 cl, 69,90 kr, 6 %, T7 - 1980 st
Mycket fint möte mellan fruktig humle och fruktigt frisk belgojäst. Humletonerna möter kryddigheten från jästen på ett mycket fint sätt och det hela är väldigt väl balanserat. Ett klart toppöl!

Schneider Tap X Marie's Rendezvous
11472, Tyskland, 75 cl, 89 kr, 10 %, T6 - 2000 st
Fruktigt, tungt och karamelligt! Lent och elegant med insmickrande vuxengodissmak. Smaskens!
Bäst före: 15.01.2018

Birra Del Borgo Stelle & Strisce - uppskjuten till 19/9
/11965, Italien, 33 cl, 29,90 kr, 5,7 %, T5 - 13512 st
Humligt fruktigt med lätt kropp. Någonstans mellan session-IPA och IPA, fast på italienska. Lite mer jästtoner än i de amerikanska exemplen. Kul på sitt sätt i och för sig.

Founder's Mosaic Promise - uppskjuten till 19/8
11959, USA, 35,5 cl, 26,90 kr, 5,5 %, T5 - 20000 st
Fullpackad med Mosaic är den riktigt fruktig med toner av melon och så sockerkaka bakom det. Riktigt bra pale ale!

Sierra Nevada Hoptimum
12512, USA, 35,5 cl, 39,90 kr, 10,4 %, T5 - 16800 st
Som vanligt med Hoptimum är det en tung, lätt eldig bas med karamelltoner och så förstås en ordentlig dos med humle. Främst fruktig humle men också med lättare toner av barr och diesel.

Founder's ReDANKulous
11682, USA, 35,5 cl, 44,90 kr, 9,5 %, T5 - 10080 st
Löjligt mycket humle som klämmer in sig med en stor kropp med knäckiga och karamelliga toner - och kostymen passar. Väldigt gott och väldigt lättdrucket för sin styrka, så passa er.

Borg Úlfur Úlfur Nr 17
11474, Island, 33 cl, 43,70 kr, 9 %, T6 - 3000 st
Finfin humleprofil med mjuk fruktighet men bakom den finns lite småudda toner, gissningsvis från jäsningen, som stör något. Dock drunknar dessa störande moment nästan helt bakom all humle.

Mikkeller Beer Geek Vanilla Shake
11947, Danmark/Norge, 33 cl, 64 kr, 13 %, T5 - 9600 st
Sött med massor av vanilj och det hela blir en rätt enkelspårig historia som mest bara smakar choklad och vanilj.

Flying Monkeys Acadian Groove
11336, Kanada, 75 cl, 96,80 kr, 10 %, T5 - 5000 st
Massor, och jag menar massor, av lönnsirap. Det smakar mer lönn än vad en ekfatslagrad öl smakar ek. Finns lite choklad- och vaniljtoner bakom men det är svårt att identifiera så mycket mer bakom väggen av lönnsirap.


Följande öl släpps i T7 men var inte med på skribentprovningen:
Brewdog Abstrakt 20, 11483, Storbritannien, 37,5 cl, 129,90 kr, 14,2 % - 1200 st
Boulevard Love Child No 7, 11450, USA, 75 cl, 149 kr, 9,2 % - 720 st
OWA Ume Lambic, 11814, Japan/Belgien, 37,5 cl, 125,10 kr, 5,5 % - 1080 st

Augustis lansering av lokala nyheter är lite mindre än vanligt med "bara" 23 öl. Bland dessa har jag hittat sju favoriter (varav två är öl jag redan rekommenderat men som blivit uppskjutna till detta släpp). Bland anant fläderöl, svart-IPA, hopfenweissen och så en öl brygd på ett nytt bryggeris egenodlade och egengolvmältade korn. Dessa presenteras här, tillsammans med en lista över samtliga öl som släpps.

Wapnö Gårdsbryggeri är ett spännande tillskott bland de svenska bryggerierna. De odlar nämligen sitt korn själv, och inte bara det, de golvmältar det själva också. Dessutom har de eget boskap som får äta dravet och växthus som kan ta till vara på koldioxidöverskottet från jäsningen. Deras Tåga Pale Ale tyckte jag också var så intressant att jag skulle kunna köpa den.

Kristianstads Bryggeri och deras SjöCrona-öl fortsätter med bra tolkningar på belgiska stilar, den här gången med SjöCrona Flä.X, en ljus belgare med fläderblom som fixar ett riktigt fint giftermål mellan flädersmaker och belgoestrar.

Rådanäs dunkar in två fina öl, dels deras Ekologiska Pale Ale och dels deras Black IPA, som båda är sådär välgjorda och lagom som gör att de är välbalanserade och lättdruckna. Däremot är de inte hysteriskt humliga så söker man det får man kanske kika vidare.

Mer drag i humlen var det istället i West Coast nya dubbel-IPA, Monohop Series Citra DIPA, som fortsätter deras humleserie. Bra tryck i humlen och Citrans egenskaper lyfts fram väl.

Sedan tidigare har jag också rekommenderat Ryentorps Ljus Belgo och DesignBrew Hunky Monkey Hopfenweissen som sedan blev uppskjutna och nu verkar hamna i detta släpp.

Här är alla öl som släpps i lokalsortimentet 1 augusti:
Stallhagen Hefeweizen
31154, Åland, 33 cl, 28,90 kr, 5,5%

Ljusdals Bryggeri Ljusnan Lager
31174, Ljusdal, 33 cl, 24,80 kr, 5%

Wapnö Otto Lager
31164, Halmstad, 33 cl, 25,60 kr, 4,7%

Fulltofta Gårdsbryggeri Navigator
31172, Hörby, 50 cl, 31,80 kr, 5,5%

Ljusdals BryggeriLjusdaling Pale Ale
31173, Ljusdal, 33 cl, 24,90 kr, 4,8%

Wapnö Tåga Pale Ale
31163, Halmstad, 33 cl, 25,50 kr, 5,3%

Den Bryggande Holländaren Red Sonja
31159, Gnesta, 33 cl, 28,60 kr, 7%

Kristianstads Bryggeri SjöCrona Flä.X
31179, Kristianstad, 37,5 cl, 58 kr, 10%

Rådanäs Ekologiska Pale Ale
31175, Härryda, 33 cl, 25,90 kr, 5,1%

Eskilstuna Session IPA
31160, Eskilstuna, 33 cl, 22,90 kr, 3,8%

Nacka Bryggeri Skuru Session IPA
31155, Nacka, 33 cl, 24,90 kr, 4,2%

Ahlafors Jubileums IPA 
31156, Ale, 33 cl, 26,90 kr, 6%

Rådanäs Black IPA
31176, Härryda, 33 cl, 29,90 kr, 6,9%

PangPang Gaffa Gray IPA
31153, Stockholm, 33 cl, 39 kr, 5,8%

West Coast Monohop Series Citra Dipa
31109, Göteborg, 33 cl, 31,90 kr, 8,5%

Jädraöl Berliner IPA
31152, Gävle, 75 cl, 69,90 kr, 4,5%

South Plains Funkyland Fermentationists Stankadelic
31169, Malmö, 33 cl, 24,80 kr, 5%

Electric Nurse Chaperon Rouge
31180, Uppsala, 33 cl, 27,90 kr, 5,5%

Wapnö Winö Saison-Hallon
31165, Halmstad, 33 cl, 32,60 kr, 7,5%

PangPang Golden Glock Multifrucht IPA - struken på leverantörens begäran
31177, Stockholm, 33 cl, 39 kr, 5,8%

Brasstacks Galacksy
31140, Uppsala, 33 cl, 24,50 kr, 5%

Ryentorps Ljus Belgo
30101, Falun, 33 cl, 33,90 kr, 9,6%

DesignBrew Hunky Monkey Hopfenweissen
31048, Danderyd, 33 cl, 27,50 kr, 5,2%

I augusti släpps två öl från isländska Borg Brugghús på Systembolaget. Bryggeriet är i stort sett nytt på den svenska marknaden och det här blir första gången som vi genom Systembolaget får stifta bekantskap med några av deras mer smakrika öl. Jag har haft möjlighet att titta lite närmare på de två ölen som släpps, en dubbel-IPA och en cognacsfatlagrad imperial stout.

Det rör sig om Úlfur Ùlfur Nr. 17 Double IPA och Garún Nr. 19.1 Icelandic Stout som släpps den 5:e respektive den 19:e augusti. Dubbel-IPAn släpps det 3000 flaskor av medan det kommer så mycket som 10000 flaskor av stouten, och de får ungefär samma pris då de hamnar på 43,70 kr respektive 45 kr.

Jag provade några av deras öl på ett krogevent redan i juni och då blev jag inte särskilt imponerad av Úlfur Úlfur, trots att den var mycket färsk. Dess lillebror Úlfur IPA hade satt ribban ganska lågt med mer jordgubbsestrar än humletoner, så det var ett lyft med Úlfur Úlfur där humlen tog mer av platsen. När jag nu provade den igen, den här gången från flaska, upplevde jag å ena sidan inte lika tydlig smak av billig jordgubbssylt men å andra sidan hittade jag fortfarande jäsningsbismaker som inte borde vara där. 

Även den här gången gjorde visserligen humlen rätt mycket för att dölja detta men fortfarande ligger dessa smaker, som inte är illasmakande i sig men som ändå stör eftersom de inte passar in alls i smakbilden, och stör mig en del. Med tanke på hur mycket bra humledominerade öl det finns att få tag på tycker jag man kan lämna den här på hyllan och köra på något säkert kort om man vill släcka sin humletörst.

Hos Garún Nr. 19.1 hittar jag däremot lite mer kvaliteter att glädjas åt. Vid det tidigare nämnda eventet var det dess syskon, Garún Nr. 19, som alltså inte fatlagrats, som imponerade mest av de öl som provades. Då skrev jag: "Stora smaker men utan en överdriven sötma och med mycket mer djup och nyans i smakerna. Välgjord imperial stout utan krusiduller."

Här har man då tillsatt lite krusiduller genom att lagra den på cognacsfat. Till cognac används fat av rostad fransk ek, snarare än kolad amerikansk ek som används till bourbonfat, så förutom att det är olika typer av sprit kommer också en stor skillnad i hur faten påverkar ölet från själva trät. Jag brukar beskriva tonerna från den franska eken som mer subtila och mer kryddiga jämfört med de påtagligt vaniljiga tonerna från amerikansk ek. Så även här, där ölet fått en finstämd kryddighet och en lätt strävhet som skänker det europeiskt elegans snarare än att det blir amerikanskt burdust.

Garún Nr. 19.1 är helt klart ett öl som är värt att testa. Dess potenta alkoholhalt och kraftiga smak gör att det inte riktigt blir någon vardagsöl, men det har såklart sina tillfällen. För den som ständigt håller sig med några olika sorters imperial stout hemma är den väl värd att komplettera samlingen med.

I år fyller Carnegie Porter 180 år, vilket också betyder att det var fem år sedan som de släppte sitt 175-årsjubileumsöl som gjordes tillsammans med Garrett Oliver. Denna lite starkare varianten av Carnegie Porter är lagrad på fat från Heaven Hill och slutade på 8,8 % vilket leder den i de trakter där några års lagring kan vara värt. Men är fem år för mycket för denna specialare?

Om jag inte missminner mig plockade den här ölen upp rätt mycket alkohol från kvarvarande sprit ur faten den lagrades på. Personligen tror jag nog att det inte bara är alkoholhalten i sig som inverkar på lagringsmöjligheterna utan också, eller snarare, stamvörtstyrka. Högre stamvörtstyrka innebär något generaliserat mer malt och därmed mer smakämnen som kan utvecklas över tid.

På tal om faten så är Heaven Hill visserligen en specifik bourbon, men Heaven Hill Distilleries äger också många fler bourbonmärken, däribland Elijah Craig, Evan Williams och Old Fitzgerald. Utifrån texten på etiketten är det inte helt säkert om det bara är fat med sprit som blivit just Heaven Hill, eller om det är blandade fat från Heaven Hill Distilleries som använts. Min gissning är det senare, med tanke på mängden fat som har använts.

Mycket snack om fat blev det, men så här fem år efter tappning är fatkaraktären inte längre särskilt tydlig. Märkbar, men som en bakgrundsspelare. Lätta drag av vanilj och ek samt en hint av bourbon i eftersmaken är vad som återstår. I vissa klunkar känns det mer, i andra mindre. Åldern börjar sätta sina spår, och inte bara genom att fatens smaker har dämpats. Avrundning i smaken är tydlig, liksom de typiska tonerna av madeira och papp som kommer med åren. De är inte dominanta ännu, för det är fortfarande en öl som man kan placera som en porter, men de börjar ta över mer och mer.

I mina ögon har den här ölen redan passerat sin topp. Den nåddes nog för ett till två år sedan, när den var mindre präglad av papptoner och mer av bourbonfaten. Jag har svårt att se att den skulle bli bättre med ytterligare lagring. Det lär snarare vara så att den har påbörjat sin resa nedåt och lär bli sämre och sämre med åren allt eftersom åldern slår sin klor allt hårdare i den. Vad man tycker om när det gäller lagrad öl är förstås en smaksak, men har man flaskor kvar skulle jag åtminstone rekommendera att man smakar av en av dem inom en snar framtid för att utvärdera om det är värt att fortsätta lagra dem.

I augusti är det återigen två stycken småpartisläpp men som tur är för plånböckerna är de inte lika stora som det enorma julisläppet. För er som undrat vad som hände med Abstrakt-serien från Brewdog så kommer nummer 20 i serien i det här släppet. Annat att se framemot är den härliga Blaugies La Vermontoise, en humlig dubblett från Founder's, samarbetsöl från Dupont och Lost Abbey samt förstås Thomas Hardys Ale. Här är hela listan över augustis ölsläpp.

5 AUGUSTI SMÅ PARTIER
T5
Ballast Point Homework Series 7, 11998, USA, 65 cl, 73,90 kr, 4,5 % - 5160 st
Birra Del Borgo Stelle & Strisce, 11965, Italien, 33 cl, 29,90 kr, 5,7 % - 13512 st
Flying Monkeys Acadian Groove, 11336, Kanada, 75 cl, 96,80 kr, 10 % - 5000 st
Founder's Mosaic Promise, 11959, USA, 35,5 cl, 26,90 kr, 5,5 % - 20000 st
Founder's ReDANKulous, 11682, USA, 35,5 cl, 44,90 kr, 9,5 % - 10080 st
Mikkeller Beer Geek Vanilla Shake, 11947, Danmark/Norge, 33 cl, 64 kr, 13 % - 9600 st
Sierra Nevada Hoptimum, 12512, USA, 35,5 cl, 39,90 kr, 10,4 % - 16800 st

T6
Borg Úlfur Úlfur Nr 17, 11474, Island, 33 cl, 43,70 kr, 9 % - 3000 st
Contreras Valeir Blond, 11905, Belgien, 75 cl, 75 kr, 6,5 % - 2160 st
Schneider Tap X Marie's Rendezvous, 11472, Tyskland, 75 cl, 89 kr, 10 % - 2000 st

T7
Brewdog Abstrakt 20, 11483, Storbritannien, 37,5 cl, 129,90 kr, 14,2 % - 1200 st
Blaugies La Vermontoise, 11907, Belgien, 75 cl, 69,90 kr, 6 % - 1980 st
Boulevard Love Child No 7, 11450, USA, 75 cl, 149 kr, 9,2 % - 720 st
OWA Ume Lambic, 11814, Japan/Belgien, 37,5 cl, 125,10 kr, 5,5 % - 1080 st

19 AUGUSTI SMÅ PARTIER
T5
Aecht Schlenkerla Helles Lagerbier, 11964, Tyskland, 50 cl, 23,90 kr, 4,3 % - 20000 st
Borg Garún Nr 19.1, 11660, Island, 33 cl, 45 kr, 12,5 % - 10000 st
Buxton Anglo-Belgique IPA, 11960, Storbritannien, 33 cl, 35,90 kr, 6,8 % - 9360 st
Lagunitas Lucky 13, 11855, USA, 35,5 cl, 28,90 kr, 8,8 % - 26400 st
Left Hand Fade To Black, 11613, USA, 35,5 cl, 29,90 kr, 8,5 % - 11544 st
Rogue 7 Hop IPA, 11956, USA, 35,5 cl, 34,90 kr, 7,8 % - 15120 st

T6
Brekeriet/Angry Chair Swedish Chef IPA, 11873, Sverige/USA, 33 cl, 39,90 kr, 6,5 % - 4752 st
Brooklyn The Discreet Charm of the Framboise, 11627, USA, 75 cl, 99 kr, 7,4 % - 2000 st
Modern Times City of the Dead, 11836, USA, 65 cl, 109 kr, 7,5 % - 2160 st
Thomas Hardy's Ale 2015, 11430, Storbritannien, 33 cl, 69,90 kr, 11,7 % - 4800 st

T7
Dupont/Lost Abbey Deux Amis, 11657, Belgien/USA, 75 cl, 80 kr, 7 % - 1320 st
Midtfyns Barley Wine Caroni Rum, 11656, Danmark, 33 cl, 89,90 kr, 12,5 % - 720 st
Midtfyns Imperial Stout Rum Barrel Aged, 11694, Danmark, 33 cl, 89,90 kr, 13,1 % - 1080 st

I vanlig ordning gjorde Amager Brygghus ett gäng samarbetsöl med amerikanska bryggerier under CBC, något som blivit en tradition för dem. Årets kvartett är en stark uppställning där den öl som sticker ut mest är från samarbetet med det minst kända namnet i uppställningen. Och så är det ju en femte flaska på bilden - i vintras gjorde de en öl med Stillwater som också slank med här.

Låt oss börja med den där femte ölen. Amager / Stillwater Darkest of Suns är en mörk saison som kryddats med enbär och peppar. Och det smakar som ett halvlyckat hembryggarhopkok med smaker som inte alls hittar någon gemensam grund att stå på. Det blir småsött och konstigt kryddigt. Inte särskilt lyckat...

Bland de fyra ölen som bryggdes kring CBC är kvaliteten däremot genomgående hög. Swole Mole gjordes tillsammans med Three Floyds och benämns som en torrhumlad imperial pilsner. Det hade var lite tydligare att kalla den för en india pale lager, för det här skulle vara svårt att skilja från en IPA i ett blindtest. Gott är det däremot, med fräscht fruktiga humletoner och med lite tryck i smakerna.

Linda The Axe Grinder är inte riktigt ett samarbete med ett bryggeri, utan med Linda Haug som är gift med Surlys bryggmästare Todd Haug. Linda jobbar inte (längre) på Surly så ölet är inte riktigt ett samarbete med Surly, även om det bygger vidare på det tidigare samarbetet med dem som resulterade i Todd The Axe Man. Den ordvitsen syftar på att Todd också spelar gitarr i två olika metallband. Vad namnet Linda The Axe Grinder syftar på får man klura ut själv, men ölet i sig är mycket bra. Det är en imperial red IPA som lagrats med ek. Den är snyggt sammansatt med knäckiga och karamelliga malttoner, men utan alltför mycket sötma, som toppas med fruktiga humletoner och avslutas med en lätt ektouch som snyggt stramar upp ölet något. 

Lakritsportern Game of Arms är bryggeriets tredje samarbete med Cigar City, och det minst imponerande av dem. Det är på intet sätt dåligt, men något av en slätstruken lakritsporter som smakar ganska så...tja, alldagligt helt enkelt. Kanske är det för att jag inte är så förtjust i konceptet.

Allra bäst av dem är samarbetsölet med Fonta Flora, en IPA vid namn The Lady of Cofitachequi. Det är en straightforward "vanlig" IPA som humlats med Amarillo, Simcoe och Citra där humlesorternas fantastiska aromer verkligen får skina. När man krånglat till det så lite som möjligt har det också blivit riktigt, riktigt bra. Det här är en öl jag gärna skulle dricka en hel kväll! Att jag var där under någon timme vid själva bryggdagen har inget med saken att göra. Faktiskt. Däremot blir jag väldigt sugen på att prova fler av Fonta Floras egna öl.

Systembolagets mest sålda porter är en öl i världsklass. I jämförelse med de riktiga storsäljarna har Fuller's London Porter visserligen inte så mycket volym att komma med, men det är ändå glädjande när en bästsäljare är bra snarare än billig. Fuller's London Porter är nämligen en av världens absolut bästa porter. Och den finns i Systembolagets fasta sortiment.

Den ligger faktiskt på femte plats i världen på Ratebeers lista över porter. Anmärkningsvärt i sig, men räknar man bort smaksatta varianter och öl över 7 % hamnar den plötsligt på andraplats, endast slagen av den lika fenomenala Founder's Porter. Mitt påstående om att det här är en öl i världsklass stöds alltså även av Ratebeer.

I fjol gick London Porter om Carnegie Porter i försäljningsstatistiken och blev den tredje mest sålda ölen i kategorin porter och stout. Framför sig har den bara två stouter, Guinness Draught och Guinness Extra Stout. Därmed var den alltså Systembolagets mest sålda porter under 2015. Den och Carnegie var för övrigt de enda porter i topp tio för kategorin. Nu har den snart funnits i sortimentet i sex år och som en av bästsäljarna i sin kategori är det förstås ingen större risk att den skulle åka ur sortimentet inom den närmsta framtiden, även om halvlitersformatet gör att den straffas i Systembolagets utvärderingssystem.

Ölet självt är nästan ogenomträngligt svart vid första anblick men får en rödbrun ton när man håller det mot ett ljus. Skummet påminner om en fin crema på nybryggt kaffe, vilket tillsammans med den mörka färgen gör att man nätan skulle kunna missta ölet för kaffe på utseendet.

Smaken är milt chokladig med mjuka nougattoner, drag av mörk sirap och mörka bär, samt en mycket mild men aromatisk ton av kallbryggt kaffe. Den djupa och mjuka smaken glider enkelt ner och följs av en lätt rostad efterbeska. Samtidigt som det finns en fin bredd i smaken finns inte minsta nyans som sticker iväg åt fel håll, vilket är imponerande.

London Porter är grym till smakrikare kötträtter, liksom till de inte alltför tunga efterrätterna. Det är också en öl som passar bra att hälla i maten emellanåt, särskilt eftersom den är så lätt humlad. Grytor, chilin eller varför inte i bröddegen?

22,90 kr plus pant är dessutom ett alldeles utmärkt pris för en halvliter porter - och nu är det alltså en porter i världsklass det rör sig om. Och så kommer den på burk.

Allt fler leverantörer minskar sina kollikrav i beställningssortimentet från hela lådor till sexpack. Än så länge har inte Systembolagets egen hemsida någon funktion för att filtrera eller sortera sökresultat på kollistorlek, men det finns som tur är externa sidor som Systemizr som ordrnar detta åt en. Jag har plockat ut några tips på bra öl som finns att beställa på sexpack.

Beavertown har flera olika av sina burköl på sexpack i beställningssortimentet, bland annat deras session-IPA neckoil som är en av mina favoriter från dem. Även Flying Dog har sin session-IPA, vid namn Easy IPA, på sexpack. Ytterligare en grym öl i samma stil är Lagunitas Daytime och som ni säkert gissat finns även den på sexpack. 

Från Magic Rock finns det också burköl att beställa på sexpack. High Wire är en av flera favoriter från dem. Får man ändå inte nog av humlen kör man på Sierra Nevada Hop Hunter IPA som humlats med en olja utvinnen från humle i samband med skörden för att bevara den där särskilda smaken från färsk humle.

Bland de mörkare ölen hittar man flera gamla bekantingar. Såväl Flying Dog Gonzo Imperial Porter som Ballast Point Victory At Sea finns att beställa som sexpack. Är man mer sugen på surt rekommenderas Liefmans Goudenband vars småflaskor går att beställa i sexpack. 

Stone IPA lanserades nyss på burk i ett limiterat släpp och en fågel har viskat i mitt öra att den snart lär dyka upp på sexpack. Fram tills dess, och därefter, finns flera andra öl från Stone att beställa, bland annat den tunga Ruination 2.0.

Sen finns det ju förstås en del öl på fyrpack och åttapack också, där det också finns några guldklimpar att hitta. Bland annat Timothy Taylor Landlord, som visserligen förstås är klart bäst på cask, men med sin status som en av de allra bästa brittiska bitters är det ändå något som är värt att beställa hem.

Och så den smått fantastiska Andechser Doppelbock Dunkel, min personliga favorit i stilen näst efter Ayinger Celebrator. Här snackar vi 50 cl (gånger sex) av maltig lycksalighet. Och så behöver man inte oroa sig särskilt mycket över färskheten heller.

Bild för fri användning

Butansyra, allmänt känt som smörsyra, kan uppstå i öl vid vissa typer av bakteriell infektion och gör då att ölet får en odör som i bästa fall kan påminna om parmesanost och i sämre fall härsket smör eller (baby)kräks. Denna felsmak uppstår oftast i samband med bryggning av syrlig öl med surmäskningsmetoden, då flera smörsyraformande bakterier trivs i den miljö som skapas vid surmäskning.

Smörsyra är en mättad karboxylsyra och är den enklaste av de mättade fettsyrorna. Dess kemiska formel är CH3CH2CH2-COOH och ser alltså ut som på bilden ovan. Det är inte helt oväntat att molekylen har vissa likheter med diacetyl som liksom smörsyra finns i smör. I smör är dock smörsyra uppbundet i triglycerider, det vill säga som fett, men om smöret härsknar faller fettet sönder och frigör smörsyran vilket leder till den härskna odören. Smörsyra är också ett av ämnena som ger parmesanost dess säregna smak, och det blir särskilt tydligt i riven parmesan.

Smörsyra finns även i den mänskliga kroppen vilket kan märkas om man fått i sig alldeles för mycket öl. Det är nämligen smörsyran som ger kräks dess distinkta lukt. Personligen associerar jag det särskilt till babykräks, kanske för att en babys mage inte innehåller lika mycket halvnedbruten mat som en vuxen persons.

Det mänskliga luktsinnet är mycket känsligt för smörsyra och uppfattar dess odör redan kring koncentrationer på 10 miljondelar. Jag läste en bra jämförelse som ger en någon sorts perspektiv på hur stor en miljondel är, nämligen att en miljondel av ett år är 32 sekunder. Så om vi liknar ett andetag vid ett helt år räcker det med att smörsyra utgör drygt fem minuter för att man ska uppfatta det.

I öl uppkommer smörsyra genom bakteriell infektion. Flera olika arter inom släktena Megasphaera och Clostridium producerar smörsyra och dessa trivs bra i den anaeroba (syrefria) miljö som uppstår vid surmäskning. De kan även utgöra ett problem vid syrning i pannan (kettle souring). De tål dessutom relativt sura miljöer, där vissa arter klarar sig ända ner till pH 4,0, vilket gör att det dröjer innan syrningen tar kål på dem. De allra flesta av dessa arter dör i kontakt med syre, men syre är å andra sidan något som välkomnas av vissa andra oönskade bakterier.

Mjölksyraproducerande bakterier kan också producera smörsyra men de gör det utifrån lipider som det finns för lite av i vört för att några betydande mängder smörsyra ska kunna uppstå enbart från dessa bakterier.

Smörsyra är mycket ovanligt i öl som inte har syrats.

Det började som en jubileumsöl för en krog som firade 20 år. Sen blev det en tillfällig lansering på Systembolaget. Nu blir Södermalmspilsner en fast produkt i Nils Oscars sortiment, lanseras i beställningssortimentet och får en fast kran på Akkurat.

Idag kom nyheten som alla som älskar en bra pils lär ha väntat på. Nils Oscar Södermalmspilsner blir en fast öl i bryggeriets sortiment. Den kommer dessutom få en fast kran på Akkurat, som var med och utvecklade ölen inför krogens 20-årsjubileum och som även varit med i vidareutvecklingen i de senare bryggningarna. 

I september släpps den också i Systembolagets beställningssortiment med ett något lägre pris än vid den tillfälliga lanseringen i juni. Då kostade den 29,90 kr, i den kommande lanseringen blir priset sänkt till 26,50 kr. Kollikravet blir 15 flaskor, och ett helt kolli kommer alltså väga in på strax under en fyrhundring, eller 397,50 kr för att vara exakt.

-Åtgången på de flaskor som släpptes i juni var väldigt god och de 20 000 flaskorna gick åt väldigt fort. Nu finns bara enstaka flaskor kvar från det släppet. Naturligtvis hoppas vi på succé igen så att den kvalar in till Systembolagets fasta sortiment, säger Stene Isacsson på Akkurat stolt och avslöjar också att nya samarbetsöl mellan Akkurat och svenska bryggerier är på gång.

Belgiens allra minsta trappistbryggeri Brouwerij der Trappistenabdij De Achelse Kluis, eller Achel som man oftast nöjer sig med, är inte helt lätta att få tag på men för en sisådär sex (?) år sen släpptes de på Systembolaget. Sedan dess har en flaska vardera av deras 8 Blond och 8 Bruin legat till sig i mitt öllager och ärligt talat så smått glömts bort. När jag kikade igenom mina öl häromdagen la jag märke till dem och insåg att det nog var dags att ta och dricka dem. Om det inte redan var för sent?

Produktionen på De Achelse Kluis ligger kring 300 000 liter om året, det vill säga som ett medelstort svenskt småbryggeri och ännu mindre än vad Sint-Sixtus Westvleteren klämmer ur sig, så det är kanske inte så konstigt att man inte ser dem så ofta häromkring. Därför har jag heller inte några färskare flaskor att jämföra, eller ens ett klart minne av hur de smakar. Däremot har jag anteckningar från när jag provade den för fem år sedan och det är ju alltid något.

På 8 % ligger de möjligen lite i underkant för vad som är passande för längre lagring när det gäller den här typen av öl. Gott om kolsyra är det i vart fall i dem bägge och jag får hälla upp Bruin mycket försiktigt för att det inte bara ska bli skum i glaset. Även så får jag bara ner halva flaskan i ett tekuglas innan det smutsvita skummet når den utsvängda glaskanten.

Medan jag väntar på att Bruinskummet lägger sig börjar jag smaka på Blond som jag hällt upp det i liknande Sensorik-glaset som blivit en favorit för olika typer av ljusa belgiska öl. Några jästflask har slunkit med ner i glaset trots yttersta försiktighet i hanteringen av flaskan. Åldern har satt sitt tydliga avtryck på smaken som är präglad av madeira, torkad frukt och lite papp. 

Den pigga fruktigheten som jag gjorde en anteckning i vid min provning av samma öl för fem år sedan är som bortblåst och är helt ersatt av den djupare, sliskigare smak av torkad frukt. Det här ger först ett intryck av sötma, men när dessa smaker sjunker undan visar sig smaken i själva verket vara torr. Först då, i avslutningen, ger ölet med sin torrhet och lätta kryddighet en hint av den friskhet som nu till stor del försvunnit. Det här har i min mening tappat det som gjorde det färska ölet bra och har tagit sig an väldigt generiska lagringstoner som man kan få fram i väldigt många öl.

Medan jag provat Blond har skummet på Bruin lagt sig till ett lock över ölet med skumrester längs hela glaset. Här har en liknande utveckling skett, med typiska lagringssmaker av madeira och torkad frukt, men det passar in bättre i det bruna ölets karaktär som bygger på smaker av brunt socker och en komplex fruktighet. Jag noterade redan i det färska ölet en väldigt len munkänsla, som med åldern har blivit exceptionell. Bara munkänslan i sig gör ölet till en njutning att dricka. Trots eller kanske tack vare den skummiga upphällningen är kolsyran behagligt mjuk och allt glider ner utan minsta motstånd.

Den upplevda sötman blir inte sliskig, smakerna av torkad frukt blir inte kvalmiga, några papptoner finns inte alls och den lilla, lilla avslutande beskan är pricken över dess i. I motsats till sitt syskonöl har utvecklingen för Bruin varit positiv och där Blond gav en något missnöjd känsla skänker Bruin istället massor av drickglädje. Ett nu fantastiskt öl som efter sex-sju år i flaskan fortfarande har smakegenskaper som gör att det står ut från andra öl av samma ålder. 

Just ja, någon undrar kanske varför flaskorna har hörlurar på bilden? Det får ni klura ut själva...

Det näst senaste glaset i Spiegelaus glasserie Craft Beer är ett glas som tagits fram med amerikanska Bells för att dricka witbier och amerikansk wheat ale ur. Designen kan beskrivas som en större variant av deras stoutglas med mjukare kurvor. Jag satte det på prov med den mest klassiska av witbiers, Hoegaarden.

Att just Bells fick vara med och utveckla ett veteölsglas kan tyckas lite märkligt vid första anblick, det är knappast en stil de är särskilt kända för internationellt. Deras Winter White Ale är dock en av de mer populära och spridda amerikanska exemplen i stilen även om den förstås har en liten bit kvar till Allagash White. 

Hoegaarden har förstås sitt eget glas som är nästan lika klassiskt som ölet självt, men tyvärr äger jag inte något sådant så den annars självskrivna jämförelsen mot det fick utgå. Istället jämförde jag mot ett "vanligt" ölgas på fot som är rätt så likt glaset för exempelvis Celis White, för att ha någon sorts referenspunkt.

Spiegelau Witbier/American Wheat Beer är ett glas som rymmer så mycket som 75 cl, vilket en stackars Hoegaardenflaska såklart inte fyller själv så jag använde mig av flera småflaskor för att få till en önskvärd fyllningsgrad. Att testa ett glas med för lite öl bör rimligtvis kunna göra att man missar en del aspekter i glasets uppförande.

Glaset är definitivt behagligt att dricka ur. Det ligger bra i handen och mot läpparna, två aspekter som jag lägger vikt på. Men det smakar också bättre än i det vanliga glaset. Ölet blir lite mjukare i munkänslan, kanske för att mer kolsyra slås ut vid upphällningen, vilket också gör att de kryddiga tonerna blir rundare. En klart positiv aspekt för mig. Dessutom lyfts citrustonerna fram och får en extra skjuts vilket ger ölet en bättre avslutning. 

Ju mer jag provar, ju mer känner jag att Spiegelaus glas verkligen lyfter ölet. Det gör ölet rundare och behagligare samtidigt som det lyfter de rätta smakerna. Jag är imponerad!

Glaset finns bland annat att köpa på Sejdelshoppen.

Om en vecka är det dags för släpp igen, och det enda släppet som blir i juli, men vilket släpp sedan. Bland de 24 ölen som släpps är det mycket få plumpar i protokollet och mången toppöl. Eller vad sägs om Zinnebir, bärdubblett från Hanssens, grapefrukt-IPA, hela fem öl från Stone och en hel hög härliga humlebomber. Här är snabbrecensioner på hela släppet!

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det fanns någon läsbar på provflaskan)]

Brewdog Elvis Juice
11359, Storbritannien, 33 cl (burk), 26,90 kr*, 6,5 %, T5 - 25000 st
Tydligt grapefruktig inledning, nästan som ren grapefruktsjuice, som släpper efter en stund och lämnar efter sig en mer klassisk IPA-smak med kakig malt och citrustung humle. Får till mötet mellan citrus och öl på det bästa sätt jag smakat i en grapefrukt-IPA.
Bäst före: 21/03/17

Victory Kirsch Gose
11663, USA, 35,5 cl, 29,90 kr, 4,7 %, T5 - 12000 st
Fräscht och syrligt med en körsbärssmak som inte dominerar ut grundölet. Väldigt bra balanserat med en liten bärsötma, och med intressanta nyanser. Läskande!

Modern Times Fruitlands Apricot Gose
11262, USA, 65cl, 89 kr, 4,8 %, T7 - 1680 st
Något tam med tillbakadragen syra och ganska försiktiga aprikostoner. Avslutar med en tydlig laktoton. Blir väl enkelt, känns lite oinspirerat så att säga.

Hanssens Experimental Cassis
11623, Belgien, 37,5 cl, 89,90 kr, 6 %, T6 - 3600 st
Stor arom med mycket funk, ek och bär där särskilt den mer skogiga (eller stjälkiga?) tonen i svarta vinbär kommer fram. Även med en lätt ton av ättika i doften. Smaken är rundare än väntat, med mindre funk och ek än i doften samtidigt som bärtonen också är rundare än i doften. Vinägertonen hackar några jack i rondören vilket här bara blir positivt. Utan kolsyra, vilket kan bero på att den inte fått så lång tid på sig i flaskan än.
Buteljerad: A 2016

Hanssens Oude Schaarbeekse Kriek
11497, Belgien, 75 cl, 179,90 kr, 6 %, T6 - 1800 st
Fyllig och rund med härlig, egenartad körsbärston och lätta toner av mandel. Den nästan smöriga tonen passar helt perfekt och syran är väl avvägd mot bärsmakerna. Fantastiskt bra kriek!
Buteljerad: F 2016

Rodenbach Caracter Rouge
11276, Belgien, 75 cl, 119,90 kr, 7 %, T5 - 5000 st
Spritsigt bärig smak med toner av både körsbär och hallon, samt vinösa och lätt karamelliga smaker. En lätt ekton lurar i bakgrunden och ger viss stramhet. Mycket friskt och gott!

Oppigårds Summer Session
11440, Sverige, 33 cl, 21,90 kr, 5,2 %, T5 - 20900 st
Lätt, kexig maltbas med humletoner av citrus, tropisk frukt och hö. Beskan i avslutningen ger ett fint bryt som bjuder in till en ny klunk. Mycket lättdrucken och somrig öl.
Bäst före: JAN 17

De La Senne Zinnebir
11966, Belgien, 33 cl, 28,50 kr, 5,8 %, T6 - 3456 st
Lätt estrig och frisk smak med höiga och lätt fruktiga humletoner. Enkla smaker som tillsammans skapar något så mycket större. Riktigt, riktigt bra!

Buxton Patersbier
11396, Storbritannien, 33 cl, 29,90 kr, 4 %, T5 - 11664 st
Estrig och kryddig med en mild maltig uppföljning. Skillnaden i intensitet mellan de jästdrivna och de maltdrivna smakerna skapar en lite märklig obalans i ölet.

Stone Arrogant Bastard
11018, Tyskland, 50 cl, 32,90 kr*, 7,2 %, T5 - 20000 st
Inledningvis mycket maltig öl med toner av mörk sirap, hård knäck, kavring och bränt socker, dock med en övervägande torr smak. De maltiga tonerna följs av en ton av barr och kåda, samt en stor beska.

Kinn Sommaröl
11321, Norge, 75 cl, 59,90 kr, 5,5 %, T5 - 7800 st
Kryddigt och något pepprigt öl med mild fruktighet och mycket lätta humledrag. Anar jag inte lite brettfunk i eftersmaken?

Nääs/All In Ka-Blammo 2.0
11345, Sverige, 33 cl, 32,90 kr, 6 %, T5 - 10000 st
Rejält humlig med ordentligt tryck i fruktigheten som drar åt melon, lychee och tropisk frukt. Bakom humlen finns en väldigt neutral bas som knappt bjuder på någon smak alls i kontrast mot all humle.

Stigbergets GBG Beer Week IPA
11920, Sverige, 33 cl, 33,30 kr, 6,5 %, T5 - 15000 st
Mycket, mycket fruktig IPA med massor av tropisk frukt och söt citrus. Lite sockerkakstoner bakom men så är det också en lätt, lätt ton av blomstjälk som drar ner något men den kan nog hinna försvinna till släppet. Knappt någon beska alls, vilket kanske är ett snäpp för lite beska för min del.
Bäst före: 2017-04-08

Stone IPA
11487, Tyskland, 33 cl (burk), 24,90 kr*, 6,9 %, T5 - 30000 st
Old school som står sig än idag. Citrus och bärtoner i smaken med brödig och kexig grundsmak. Något fyllig kropp och så en härlig avslutande beska som sätter balansen i ölen perfekt.

Dry & Bitter Hobo Chic DIPA
11909, Danmark, 33 cl, 35,90 kr, 8 %, T5 - 11904 st
Fyllig och ganska tung DIPA för att vara 8 %, med kraftig och dov humle med smak av melon, barr och lite, lite diesel.
Bäst före: 01/05/2017

Coronado/Bear Republic Merbear Rye IPA
11513, USA, 65 cl, 79 kr, 7,5 %, T7 - 1776 st
Tydliga rågtoner med dess lilla kryddighet, tillsammans med karamellsmaker och humle med lättare fruktighet. Välbalanserat men lite tråkigt.

Stone Pataskala Red X IPA
11972, USA, 35,5 cl, 32,90 kr, 7,3 %, T6 - 5000 st
Knäckig grund med fruktiga humletoner och ganska låg beska som knyter in i varandra fint. Att den håller nere både sötman och beskan gör den till en av de bättre red IPA jag kan minnas såhär på rak arm.
Buteljerad: 13/01/16

Founder's Devil Dancer
11742, USA, 35,5 cl, 64,90 kr, 12 %, T6 - 4000 st
Tungt och lätt eldigt med massor av malt och karamell, som har övertoner av ljust fruktig och citrusig humle. Den kraftiga men välavvägda efterbeskan hänger i länge.

Founder's Sumatra Mountain Brown
11848, USA, 35,5 cl, 36,90 kr, 9 %, T5 - 12000 st
Toner av kallbryggt kaffe, som hela tiden håller sig i förgrunden, blandas fint med lätta chokladsmaker och toner av rostat grovbröd. Inte så somrigt, men väldigt bra.

Stone Old Guardian 2016
11324, USA, 65 cl, 99,90 kr, 11 %, T6 - 2340 st
Tungt karamellig och maltig med toner av fudge och vanilj. De lätt fruktiga humletonerna glider sömlöst in i karamelltonerna och skapar en ljuvlig harmoni. Beskan är låg för en amerikansk barley wine och det är till dess fördel då så mycket mer av de andra smakerna släpps fram.

Stone Americano Stout
11903, USA, 35,5 cl, 39,90 kr, 8,7 %, T7 - 1512 st
Aromen är full av espresso som minglar med rostad malt. I smaken kommer de rostade maltsmakerna fram tydligare och är mer på samma nivå som kaffesmakerna. Den ganska tydliga sötman gör att det drar sig mot en efterrättsöl.
Buteljerad: 02/28/16


Följande öl släpps i T7 men var inte med på skribentprovningen:
Alvinne Omega, 11219, Belgien, 33 cl, 35,90 kr, 6 % - 1512 st
Bush Prestige, 11683, Belgien, 75 cl, 198,90 kr, 13 % - 378 st
Dieu du Ciel Herbe à Détourne, 11932, Kanada, 34,1 cl, 44,90 kr, 10,2 % - 3456 st

Alvinne Omega är ett härligt ljust suröl som dock kan variera lite mellan batcher verkar det som. Bush Prestige är ett häftigt öl men kanske inte riktigt tvåhundralappshäftigt. Ölet från Dieu du Ciel har jag aldrig smakat men det rör sig om en citrahumlad tripel som ligger på 10:e plats på Ratebeers tripel-lista så det är med stor sannolikhet intressant.

*Exkl pant