En dag på humlefälten

För ett tag sedan hade jag den mycket trevliga möjligheten att bevittna en skördedag på humlefälten i tjeckiska Žatec, som för ölälskaren kanske är mer känt under sitt tyska namn Saaz. Efter att ha provat att plocka kottarna för hand kan jag väl bara säga att det är tur att skörden numera sker någorlunda automatiserat. Doften i rummet där all nyskördad humle hamnade är däremot helt oslagbar. Här är en återberättelse av en härlig dag på humlefälten.

Efter att vi inmundigat en stärkande hotellfrukost klev vi på bussen som rullade ut ur Plzeň och ringlade sig norrut igenom den tjeckiska landsbygden. Molnen hängde gråa över himlen men verkade hålla tätt för stunden. Efter en dryg timme började de första humlefälten dyka upp längs vägen och man såg något längtande i blicken hos alla i bussen.

Väl framme i Žatec hade molnen inte bara hållit tätt utan också spruckit upp och släppte igenom lite sporadiskt solsken. Efter välkomstformaliteter och välkomstöl vankades det skobyte och stövlar åkte på. Trots att morgonen varit torr var det nämligen en aning lerigt ute på fälten efter tidigare dagars regnstänk. Medan traktorer åkte runt och skördade de fem-sex meter höga rankorna genom att helt enkelt slita ner dem på flaket fick vi en varsin korg och gav oss ut på fälten.

Metoden för att skörda humle för hand låter enkel. Plantorna är fästa i toppen och kan rivas ner med ett stadigt ryck. Sedan slår man sig ner på en pall i leran, plockar bort de värsta bladen så att man enklare kommer åt själva kottarna, och så är det bara att plocka i så mycket man bara kan i sin korg. Här var det också någon form av tävling om vem som kunde plocka mest, men jag var alldeles för inne i att gå lös med kameran bland alla härliga humlerankor att jag helt missade startskottet.

När jag till slut kom igång visade det sig vara en aning svårare än jag trott. Humlerankan landade i huvudet på mig när jag slet ner den och man fick vara lite försiktig för att inte skada de ömtåliga små kottarna. Efter en stund fick man ändå upp ett bra tempo och för en stund försvann omvärldens bekymmer medan man satt i en slags tankelös koncentration. En terapeutisk upplevelse på många vis! Efter att ha sänkt ett antal tokfärska Pilsner Urquell dagen innan, en öl som bryggs med humle från just dessa fält och visar upp den i all sin prakt, infann sig också en känsla av att ha kommit öl ett steg närmare.

Någon humleplockarmedalj blev det inte, men jag skyller naturligtvis på att jag var upptagen med kameran. Vad gör man inte för konsten! De som vann hade ändå inte mycket att sätta emot humleplockarmaskinerna som används nuförtiden. De plantor som traktorerna slitit ner krokades fast i en sorts kedja som gick upp i taket och in över en maskin så att de långa plantorna kunde hänga fritt. Väl inne i maskinen löpte massor av band med metallöglor på som rev av kottarna, som samlades upp och genom olika mekanismer separerades vidare från löv och annat bös. Till slut hamnade allt i ett stort kar där det väntade på uppsamlingen för vidare transport till torkningen.

Utanför de stora portarna festade svalorna på alla insekter som slogs loss från humlerankorna, men för oss var den stora festen innanför portarna. Lukten därinne, av så mycket nyskördad humle samlad under ett och samma tak, var utom denna värld. Helt magiskt! Bara synen av alla färska humlekottar var en fröjd för sinnet och man blev verkligen sugen på att dyka ner i dem. Men det hade nog inte uppskattats av de som drev stället.

Någonstans där tog det roliga slutet och vi vandrade tillbaka, sköljde bort leran från stövlarna och fick oss en riktigt läcker lunchbuffé. Till den serverades, såklart, färsk Pilsner Urquell som vi såklart slängde i några färska humlekottar i för att toppa humlearomen. En värdig avslutning på besöket, varpå vi klev på bussen och sov hela vägen tillbaka till Plzeň. Och i alla fall jag hade väldigt vackra, gröna drömmar.

Mer bilder från dagen finns här.