När smaktillsatser i öl blev accepterat

Någonting har hänt i ölsverige. Smaktillsatser har gått från att vara något vi fnyser åt till att vara något vi välkomnar, åtminstone om det får ölet att smaka gott. Sötsliskig läskliknande fruktöl må fortfarande vara hur ocoolt som helst, men när de mindre bryggarna och fantombryggarna gör öl med tillsatser hyllas de till skyarna. Har öl med aromer i ingredienslistan blivit det nya svarta?

Jag är uppväxt med den gamla Spendrupsreklamen där man efter att ha sett Robert Gustafsson filtrera fulöl genom en strumpa får höra hur Spendrups minsann bara är bryggt på malt, humle, jäst och vatten. "Inga tillsatser. Bara öl." Ungefär samtidigt som den reklamfilmen började sändas tog den moderna svenska mikrobryggarkulturen sina första stapplande steg och de var minst lika stolta över att brygga utan tillsatser. De hade bara inte Spendrups reklambudget för att berätta det för hela svenska folket.

För några år sedan, när mikrobrygd öl på allvar fick luft under vingarna i Sverige, kändes det som om mentaliteten fortfarande var densamma. Sedan dess har det hänt något med den mentaliteten. Då och då dyker det nämligen upp öl med smaktillsatser. Inte nog med det, många av dem hyllas också.

Jag pratar alltså inte om att tillsätta salter för att modifiera bryggvattnet eller att justera mäskens pH med mjölksyra, som jag räknar som mer bryggtekniska åtgärder. Här gäller det rena smaktillsatser, det vill säga att tillsätta aromer. Ta till exempel Omnipollos stout Yellow Belly som innehåller jordnöts- och biscuitarom för att få fram sin speciella smak. Ingrediensvalet är inget som jag upplever att de försöker dölja, ändå flög den av hyllan när den släpptes på Systembolaget häromveckan. Och det är inte den enda svenska ölen med tillsatser som hyllas.

Både producenter och konsumenter verkar alltså ha fått en betydligt högre acceptans för att använda annat än bara naturliga råvaror. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men det är intressant att se hur attityden har förändrats. Den naturliga följdfrågan är förstås, vad är det som har drivit förändringen?

Är det jakten på nya smaker? Mikrobryggarkulturens ständiga jakt på att trycka ut gränserna ännu längre?

Tycker man istället att det här med smaktillsatser är helt fel får man fråga sig själv var man drar gränsen. Att modifiera vattnets innehåll av joner eller mäskens pH är som sagt inget ovanligt. Inte heller att använda humleextrakt. Laktos må vara naturligt förekommande i mjölk men att separera ut det till en ren produkt att använda i exempelvis en milk stout kräver visst processande. Frukt i öl kan tillsättas som färsk eller fryst, hel eller som puré eller för den delen som koncentrat.

Om man inte vill acceptera allt blir det inte helt enkelt att dra någon gräns. Har man väl dragit en gräns blir nästa hinder att få reda på vilka ingredienser som faktiskt har använts, något som är allt annat än lätt eftersom öletiketter inte behöver ha någon fullständig ingrediensförteckning.

Så kanske är det inget särskilt som har drivit attitydsförändringen, utan bara det faktum att det inte funnits något som stått i vägen. Oavsett varför tycker jag att man kan konstatera att attityden har förändrats. Smaken har blivit det viktiga, inte hur den kom till. Ändamålen helgar medlen.

Och då har vi inte ens talat om hur det ser ut i vinvärlden...