Under besöket provades förstås en del öl. Den som stod ut allra mest var Born To Die, en DIPA som bryggs och marknadsförs enligt samma koncept som Stones Enjoy By. Det vill säga, ölen är gjord för att drickas så färsk som det bara är möjligt och marknadsförs också med extra tryck på färskhetsfaktorn. Bryggeriets medgrundare James Watt hymlar inte med att det är en rip-off på Enjoy By. Istället berättar han hur han personligen ringde upp Stone och frågade om Brewdog fick använda deras idé med Enjoy By, något de inte hade några invändningar kring.
Första inkarnationen av Born To Die humlades med Simcoe, Amarillo, Citra och Mosaic och gjordes på relativt liten skala. Om det blir några fler utgåvor återstår att se, men med tanke på det goda mottagandet är det troligt att det kommer fler. Den flaskades samma dag som mitt besök så jag hade turen att få prova den mer eller mindre direkt från buteljeringslinan.
Brewdog har varierat en hel del i kvalitet i mitt tycke. Problemen med standardölen som de hade efter bryggeriflytten tycker jag de har löst vid det här laget, men deras tillfälliga öl blandar och ger. Den nyligen släppta hjortron-session-IPAn Hello My Name is Little Ingrid var totalt menlös och misslyckades med att få fram såväl humlesmak som hjortronsmak. Andra öl har varit riktigt bra. Inget har riktigt kommit i närheten av Born To Die däremot, som var en närmast fulländad DIPA med saftig fruktighet som flyger ur glaset som ett vulkanutbrott.
Det användes obscena mängder humle i Born To Die och bland annat därför kostade den också en liten slant, men humle är aldrig något Brewdog snålar på. Deras humliga öl torrhumlas med i snitt 10 gram per liter, en stor mängd för ett så stort bryggeri.
De har också investerat omkring två miljoner pund i en egen burkanläggning för att kunna burka på plats istället för att kontraktera ut den delen som man gjort tidigare. Den dagen hade man använt den skarpt för första gången för att tappa Dead Pony Club som då hade riktigt pigg humlearom. Det är förstås att vänta för något som tappats samma dag, det viktiga är snarare hur väl den håller. Med en syrenivå i burkarna på 9 ppb (som en slags referens är Oppigårds stolta över att ligga på 30 ppb i sina flaskor) lär det inte vara några problem. Med en egen burklina och den ökade kontrollen över processen som det ger vågar de nu satsa mer på burkar och kommer sälja mer öl på burk framöver. Bland annat har de släppt Punk IPA på en halvlitersburk.
Vi tittade också in i deras lagerlokal för fatlagring där det låg något hundratal olika ekfat fyllda med öl. En tripel-IPA på 15 % som legat på fat sedan 2011 stod med härliga kolatoner och djup komplexitet ut i den handfull öl vi provade, medan jag fann en Laphroaigfatlagrad Rip Tide mer eller mindre odrickbar med skarp Islayrökighet och vattnig munkänsla. Som de själva sa, många fatlagringar är ett experiment där man får vänta och se om det blir bra eller inte. Bland alla fat hittade vi ett med Coffee Badger från det konkade danska fantombryggeriet Stronzo. Än lever lite av dem kvar alltså, i Skottland av alla ställen.
Svenskar verkar älska att älska och älska att hata Brewdog. Alla verkar i alla fall ha en åsikt och få rycker på axlarna åt dem. Handlar det inte om ölen så är det deras marknadsföringsmetoder, som innefattat en hel del kontoverser.
-Vi har aldrig skapat kontroverser för sakens skull eller för att väcka uppmärksamhet för vårt varumärke. Det har bara blivit en följd av att vi står upp för saker vi tror på, berättar James.
Tillbaka i Sverige och med några veckors perspektiv på besöket kan jag bara konstatera att det faktum att alla tycker något om dem, må det vara gott eller ont, är ett tecken på hur de lyckas. Deras öl må skifta i kvalitet, kanske till och med mer än hos de flesta bryggerier, men återigen blir jag, precis som under besöket, mäkta imponerad av deras företagsamhet. De har vågat satsa, och de har lyckats.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar