Åter till Dukes Brew & Que

Logan Plant gick först i sin fars fotspår och satsade på en karriär inom musiken. Under en turné i USA upptäckte han både BBQ och hantverksöl och beslutade sig för att slå sig in på en ny bana. Tillbaka i London öppnade han en BBQ-restaurang med ett litet bryggeri köket i stadsdelen De Beauvoir Town. Ölen släpptes under namnet Beavertown och har sedermera flyttat till egna lokaler, men restaurangen, Dukes Brew & Que, frodas fortfarande och är ett givet besök för den som gillar Beavertown. Eller kött.

Som du kanske gissat genom efternamnet och musikreferensen så är pappan Robert Plant, sångare i det legendariska rockbandet Led Zeppelin. Det släktskapet är inget som Logan brukar framhålla. Maten på Dukes och ölen från Beavertown talar för sig själva. Var sig man jobbat upp en ordentlig hunger genom att under en lördag smaka sig igenom Bermondsey Beer Mile följt av ett besök på Beavertown (som håller öppet några timmar längre än Bermondseybryggerierna), vill se var allt började för Beavertown eller bara är sugen på bra BBQ rekommenderas ett besök på Dukes om man är i London.

Det hela blir inte sämre av att de öl som funnits med sedan det brygdes i köket, som Gamma Ray och 8 Ball, har designats för att passa till maten och självklart fortfarande serveras på Dukes. Bra öl- och matkombinationer ligger med andra ord väldigt nära till hands. Trots att jag bara hade en kväll i London den här gången var valet att gå på Dukes enkelt. Förra gången jag var i stan åt jag också där, och det var en upplevelse som jag verkligen ville bjuda den här resans sällskap på.

Passande nog var dagens special The Colossus, en stor blandbricka för två (enligt servitrisen, den hade räckt till tre) med pulled pork, vitlöksbröd, revben x2, en halv rökt kyckling, picklad rödlök, coleslaw, BBQ-sås och senapssås. Lite av allt med andra ord och perfekt för att se vad köket går för. Inte av för hackor är svaret. Bortsett från den rökta kycklingen som var ganska torr och därmed väldigt trist var hela brickan en ren njutning. Saftigt och smakrikt! Våra extra tillbehör i form av potatissallad och mac n' cheese var kanske lite onödiga sett till mängden mat, men goda nog för att strunta i magsäckens desperata vädjan om att hålla igen.

En Beavertown 8-Ball till det satt som ett smäck, med kryddiga rågtoner och en mjukt karamellig maltighet som gifte sig sååå bra med köttet. På andra sidan bordet dracks en Stone IPA som rapporterades passa alldeles utmärkt till maten.

Ett av mina starkaste minnen från första besöket var av efterrätten så vi ignorerade det sunda förnuftet (och midjemåttsexpansionen) och beställde in en sticky toffee pudding. En portion som gott och väl räckte till två personer med två rejäla bitar som simmade i len karamellsås och dessutom hade sällskap av några skopor glass modell större. Mättheten trotsades och tallriken barskrapades, med belåtna suckar mellan tuggorna. Kanske fanns det också lite magsäckssmärta i de där suckarna.

Sen rullade vi till hotellrummet, la oss på sängen och orkade inte röra på oss på någon timme. Det är baksidan med Dukes Brew & Que: Det är lätt hänt att man blir paralyserad av matkoma resten av kvällen.