In de Verzekering tegen de Grote Dorst

Försäkran mot den stora törsten. Skulle man ens kunna kalla en bar det i Sverige? Oklart, men i Belgien går det fint, fast då heter det förstås In de Verzekering tegen de Grote Dorst. Det är inte vilket ställe som helst heller, det här är en dedikerad lambicbar i den lilla byn Eizeringen strax utanför Bryssel och anses vara en av världens bästa krogar.

Att hitta ett charmigare ställe är inte helt lätt. Det ligger pittoreskt till på andra sidan torget från Eizeringens kyrka och är bara öppet i några timmar efter söndagsmorgonens gudstjänst. Resten av veckan håller det stängt. När det väl är öppet är det mest lokalbor som kikar förbi eller några genompasserande cyklister som pausar söndagsturen för en stärkande lambic.

Är man inte cykelburen kan man ta sig hit med buss. Från Bryssel kostar det bara några euro. Använder man taxiappen Uber går en resa från Bryssel loss på 15-20 euro och tar omkring 20 minuter. Just på en söndagsmorgon kan det vara värt de extra slantarna så man får sova lite längre. Det gäller nämligen att vara där i lagom tid till öppningen vid 10. Dels för att det stänger igen redan vid halv två, dels för att det snabbt fylls upp med folk.

Upp till fyra oblandade lambic serveras på glas och därtill en imponerande meny av diverse geuze och fruktlambics på flaska. Även om det kanske är utbudet av dessa godsaker som lockar dit en svensk ölturist är det inte därför man blir lite kär i stället, utan för den mysiga atmosfären som nästan känns som ett vardagsrum, för den härliga inramningen runt omkring, för bristen på skräniga turister (kontrasten mot Delirium Café en lördagkväll är minst sagt slående trots att den är väntad) och för den vänliga servicen. Att de varken har mat eller betalkortsterminal förlåter man lätt. För att inte säga att det bygger på charmen.

Utbudet av icke-lambic är begränsat till några väl valda trappister och en handfull av de större belgiska märkena, så ett litet intresse för suröl ska man kanske ha trots alla andra pluspoäng stället snabbt prickar in. Oavsett om man tar på sig spenderarbyxorna för att köpa rar öl från 80-talet eller bara kommer ut för att dricka godsaker från de senaste åren kommer de 3,5 timmarna man har på sig att flyta förbi väldigt fort om man har det där intresset. Och man har antagligen träffat några nya vänner under tiden.

Däremot undrar jag hur tusan de förvarar sina flaskor. Trots att de bara var några år gamla kunde etiketterna vara rejält slitna.