Finmiddag på Nya Carnegiebryggeriet

Häromdagen vankades det finmiddag på Nya Carnegiebryggeriet med en femrättersmeny och en blandning av öl från Brooklyn och det egna bryggeriet. Kvällens värdar var inga mindre än respektive bryggmästare, Anders Wendler och Garrett Oliver. De båda herrarna är alltid intressanta att lyssna på men denna kväll överglänstes de av maten från köksmästare Billy White och hans team.

Senast jag åt i Nya Carnegiebryggeriets restaurang var på deras oktoberfest i höstas. Då var det såklart klassisk tysk mat som gällde och som inmundigades på uteservering. Kontrasten mellan det besöket och denna kvälls fine dining inne i restaurangen i sällskap med omkring 50 gäster till var stor.

Efter en självrunnen Kellerbier som välkomstdrink serverades först en rätt på röding, tunt skivad kålrabbi, hästräkor och en dressing. Jag hörde några njutningsfulla suckar runt bordet medan jag själv tyckte att det kunde få smaka lite mer. Det var onekligen en fin röding men både den och hästräkorna försvann lite bakom kålrabbin och dressingen. Till detta serverades en Brooklyn Sorachi Ace men inte heller här lyfte det riktigt i kombinationen.

Med tanke på att jag är en ganska ovan fiskätare lät jag inte den första rätten grumla förväntningarna på fortsättningen, vilket visade sig vara helt rätt. Förrätt nummer två var nämligen utsökt, både i sig själv och i kombination med ölet, Nya Carnegies nya IPA vid namn 100 W som bland annat anspelar på lokalernas förflutna som glödlampsfabrik. Här serverades ett perfekt pocherat, möjligen sous-vide-at, ägg med vårlök, krisp och en buljong på färsk vitlök. Äggets krämighet var perfekt, en liten upplevelse i sig, men framförallt var samspelet mellan vårlöken, vitlöksbuljongen och humletonerna i ölet en riktig behållning.

Herrarna Wendler och Oliver skötte mellansnacket mellan rätterna och ni som har träffat dem förut förstår nog vem av dem som pratade mest. Med det sagt lät de ändå maten och drycken stå i fokus och nöjde sig, i stort, med att presentera de olika dryckerna. Dagen innan höll för övrigt Garrett en provning med ghost bottles, där en variant på Local 1 jäst med lees, dvs det som sedimenterat vid jäsningen, från en cider som jäst med den naturliga jästen på fruktens skal var kvällens behållning. Utmanande för ens uppfattningar om dryck med en öl som smakar både maltigt och med tydliga ciderdrag.

Tillbaka till middagen! Varmrätten var utan tvekan kvällens höjdpunkt. Perfekt tillagad vit sparris med nässelhollandaise, härligt rosa bitar av lammbiff med kappa samt långkokt lamm på en bädd av potatispuré och toppat med smörstekta nässlor. Tror jag i alla fall, i menyn presenterades rätten kort och gott som "lamm, vit sparris, nässelhollandaise". Det var hursomhelst utsökt och kombon med Nya Carnegies Primus Lux var oklanderlig. Vid det här laget stod det klart att köket på Nya Carnegiebryggeriet verkligen kan sina saker.

Som en liten mellanrätt kom det sedan in två mindre ostbitar av sorterna Bredsjö Hård och Rubra. En pecorinoliknande skapelse och en kittost. Goda ostar, särskilt Bredsjö Hård som bjöd på otroligt mycket smak, men här var väl inte parningarna med Brooklyn K is for Kriek och Nya Carnegie Jacques Bruin riktigt på topp. Lite för tunga öl och utan element som kunde gifta sig med osten.

Avslutningsvis kom det in en riktigt tung chokladmousse med maltglass, salta mandlar, grekisk yoghurt och sirap. Återigen gissar jag på några komponenter, men huvudsaken är att det var otroligt välgjort. Första skeden följdes av många djupa suckar runt bordet. Kombinationen med två varianter av barley winen Brooklyn Hand & Seal gick inte av för hackor heller. Dels den bourbonfatlagrade som släpptes på Systembolaget för inte så längesen och dels en cognacsfatlagrad variant som hör till Brooklyns serie Ghost Bottles som normalt bara går att dricka på dylika event. Inte helt oväntat var den betydligt mer vaniljtunga bourbonvarianten vinnaren till glassen. Mycket intressant att prova de båda varianterna bredvid varandra. Förutom att det varit olika spritsorter i faten är det också olika typer av ek (amerikansk ek i bourbonfaten och fransk ek i cognacsfaten), något som också satt sin prägel på de två ölen.

Vid det här laget var man alldeles lagom ordentligt mätt och, efter de två serveringerna barley wine som klockade in på över 13 %, en aning salongsberusad. För att spä på det lite extra kom till sist en fatlagrad variant av Lumens in Tenebris, som det var premiär för under kvällen.

Man kan ju tycka att Brooklyn och Garrett Oliver satsar väldigt mycket på Sverige med alla dessa provningar, middagar och inblandning i Nya Carnegie. När Garrett berättade att han uppskattade att omkring 15 - 20 % av deras försäljning går till Sverige är det dock lätt att förstå. För så är vi i Sverige, vi är duktiga på att dricka bra öl.