Jag har druckit några 80-talsöl och en öl från 1902 men aldrig en öl från mitt eget födelseår. Jag vet inte riktigt varför det är speciellt. Några rationella argument finns nog inte, utan det är helt och hållet emotionellt. Vilket jag inte har några problem med, bra ölupplevelser är i mina ögon alltid emotionella.
Så när jag, efter att ha druckit två utmärkta öl i form av Dugges/All In/Lervig Pear Are You Jonathan och Brewski Mango Feber, slog ett getöga på cuvéelistan och hittade en öl från mitt eget födelseår var det inte mycket att fundera över. Att det dessutom var en av mina favoritöl gjorde att beslutet togs snabbare än en belgare kan uttala quadrupel. Detta trots att flaskan som gick loss på över trehundra kronor var bland de dyrare öl jag någonsin investerat i, räknat i kronor per centiliter. Som sagt, en ölupplevelse handlar om mer än bara smak och det gör även värdet man sätter på det.
Det kom inte som någon överraskning att ett så gammalt öl var fullt av russin- och plommonsmaker. Ändå vill jag påstå att det smakade över förväntan. Den smått kvalmigt oxiderade smaken som jag upplevt i flera lagrade belgare lyste med sin frånvaro. Här fanns inga övermogna toner och inga dammiga smaker. Visst hade den med all säkerhet passerat sin topp, men det gjorde inte så mycket. Inte för mig.
Av de handfull öl av ungefärligt motsvarande ålder som jag har provat skulle jag utan tvekan säga att St Bernardus Abt 12 är det som klarat tidens tand med mest bravur. Därmed inte sagt att jag rekommenderar ett köp, för en något senare årgång av samma öl är säkert bättre sett till pris per smak. Men för min egen del var det värt varenda krona, utan tvekan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar