Öl och ost: Stichelton

Det finns många krav för att den PDO-skyddade Stiltonosten ska få kallas för just Stilton. Ett av dem är att den görs på pastöriserad mjölk. Vill man ha en ost som görs med opastöriserad men i övrigt görs som Stilton får man hålla utkik efter Stichelton i ostdiskarna. Urvalet av öl att testa till denna skarpa symfoni av fruktighet, smörighet, sälta och krämighet blir ett som stilmässigt liknar det som jag provade till vanlig Stilton för ett knappt år sedan: imperial stout, barley wine och stark, mörk belgare.

När den här serien med öl- och ostkombinationer drog igång i januari 2014 var det just Stilton som var först ut. Då var det en lagrad Stone Old Guardian, North Coast Brother Thelonius och Nynäshamn Valsviken Vinterporter som provades. Då var det ameriko-belgaren som vann treölaslaget, men det noterades att en barley wine i engelsk istället för amerikansk stil nog hade gett den en ordentlig match. Så urvalet den här gången blev liknande: Rochefort 10, Hantverksbryggeriet Baronen och Struise Cuvée Delphine, alla tre från 2012. Tre riktiga favoriter inom respektive stil. Dessutom plockade jag fram ett ess ur rockärmen i form av hembakade pepparkakor. Alla kombinationer var bättre med än utan pepparkaka, så jag tänker inte ens nämna hur det var utan.

Ölen provades till osten i någon slags färgordning från ljusare till mörkare och därmed var Baronen först ut. Receptet tweakas något mellan årgångarna och det här är utan tvekan en av de bättre bland de jag har provat och på rak arm är det bara mästerverket från 2008 som toppar den. Och det kanske löser sig med några år till. Till Stichelton på pepparkaka är den redan mycket härlig, med ett fint möte mellan ost, pepparkaka och karamellig och fruktig öl. Trots sina 9 % är den dock ett halvt snäpp för klen för att kunna möta osten ordentligt, särskilt för de inre delarna av osten som är mer smakintensiva än de yttre. Det är ändå en bra kombination, den når bara inte hela vägen fram.

På nionde plats över världens bästa öl på Ratebeer, och högst av dem man kan få tag på i Sverige, ligger Rochefort 10. Med ett namn som är närbesläktat med en annan världskänd blåmögelost var det kanske inte så konstigt att den passade in här. Med en sanslöst god ost och en sanslöst god öl som tillsammans (med en pepparkaka) höjer varandra var den här kombinationen en upplevelse som fick klockan att stanna. Helt. Otroligt. Gott. Sötman och kryddigheten från pepparkakan, sältan och den gräddiga smörigheten från osten och ölets fruktighet och milda kryddighet smälter ihop i en fantastisk kakafoni av smaker som en Michelinrestaurang får svårt att matcha. En upplevelse du inte vill missa.

Sist ut var så Cuvée Delphine, där både namnet och etikettens design syftar till den belgiska kungens påstådda oäkting. Hela skämtet bygger på att det här är Black Albert, som syftar på den belgiska kungen, lagrad på fat från Four Roses, som i sin tur inte tillät att ölen kallades 4 Black Roses. Namnet är en anspelning på det och att den belgiska kungen inte vill erkänna att Delphine Noël är hans utomäktenskapliga dotter alltså. Fast ett skämt blir ju inte kul när man förklarar det, så vi lämnar det där. Det må vara en utomordentligt bra öl, men här visade det sig att den var lite för kraftig för en Stichelton. Det blev helt enkelt inga synergieffekter mellan smakupplevelserna eftersom Cuvée Delphine hänsynslöst sopade undan alla smakspår av Stichelton istället för att arbeta tillsammans med dem.

Återigen var det alltså en öl i mörk belgisk stil som passade bäst till brittisk blåmögelost. Att det pratas så varmt om barley wine tillsammans med Stilton/Stichelton är för mig en aning främmande, men är det för att de aldrig provat sin blåmögelost på pepparkaka.