Lagringsexperiment: St Stefanus Blonde 2012

För två år sen satt jag på en liten ölmiddag med Jef Versele, bryggmästare på belgiska Van Steenberge som bland annat brygger märkena Gulden Draak, Augustijn, Hopduvel och St Stefanus. Här i Sverige är det väl kanske det förstnämnda som är mest kända men den kvällen var det istället det sistnämnda som stod i fokus. Efter en härlig middag fick jag även med mig en flaska av deras Blonde som jag lämnade i källaren och nu, 2,5 år efter buteljering, blev det dags att smaka av vad som hänt under den tiden.

Jag minns det här ölet som relativt friskt med stor fruktighet. Med ålder har det blivit mer komplext med djupare smaker men betydligt mindre friskhet förstås. Några större oxidationstoner märks inte av ännu däremot.

Det är på många sätt en trevlig pjäs som skapats med tiden. Mognad, utan att ha blivit för gammal. Det var kanske inte världens bästa blonde som färsk men över medel i vart fall. Ungefär där ligger den fortfarande, med mer av en förskjutning i sidled än upp eller ner. En lite annorlunda öl snarare än bättre eller sämre alltså. Mer samlad, men inte lika pigg.

Lagring handlar inte alltid om att göra bättre eller sämre. Det är i och för sig aldrig önskvärt att det blir sämre, men det är i vart fall inte en nödvändighet att det blir bättre. Det intressanta ligger i förändringen i sig. Det här var ett typiskt exempel på det. En intressant förändring, som för min del gjorde det värt att lagra den, utan att den för den sakens skull blev märkbart bättre. Det funkar väl lite på samma sätt som att jag ofta väljer att prova en ny öl om jag kan. En ny upplevelse. Det behöver inte alltid vara sensoriskt bättre, men det nya i upplevelsen är det som gör den intressant och värd.

Den här ölen var ett varuprov (för två år sen)