Det klassiska Londonbryggeriet Fuller's släpper varje år sedan 1997 sin Vintage Ale. Humle- och maltkompositionen i denna strong ale varieras från år till år men görs ständigt till 8,5 % alkoholstyrka. 2010 släpptes den 14:e årgången och sedan dess har ytterligare fyra årgångar kommit ut medan jag väntade med att öppna ölet från 2010. När det så blev dags var det något av en besvikelse.
Just den här årgången gjordes med malt från kornsorten Tipple och humlades med de klassiska brittiska humlesorterna Golding och Fuggles, följt av en torrhumling med mer Goldings samt Target. Vintage Ale är gjord för att kunna lagras och Fuller's skriver själva på de senare årgångarna att deras erfarenheter av tidigare årgångar är att de klarar mycket lång lagring. Jag är böjd att motsätta mig det, åtminstone vad gäller denna årgång.
Jag är nämligen måttligt imponerad över den riktning den här ölen valt att gå. Smakerna är lite "kladdiga" och känns liksom utsmetade, med övermogen frukt och sockrig karamell. Visst finns också ljuspunkter med snyggare nyanser av torkad frukt och kola, men när man tagit en klunk blir man inte riktigt sugen på en till.
I efterhand upptäckte jag att just den här årgången är bland de sämsta om man ser till betygen på Ratebeer, vilket kanske kan förklara varför den trots ett arv av erkänt lagringsbara öl inte har utvecklats särskilt bra. Det här är nämligen inget som är värt att lagra, om det ens var värt att köpa från början. Jag har också mycket svårt att se att den skulle bli bättre med ännu mer lagring.
Med det sagt påminner jag själv om att receptet ändras från år till år och lovar mig själv att ge andra årgångar chansen i källaren, trots dennas misslyckande.
Jag är nämligen måttligt imponerad över den riktning den här ölen valt att gå. Smakerna är lite "kladdiga" och känns liksom utsmetade, med övermogen frukt och sockrig karamell. Visst finns också ljuspunkter med snyggare nyanser av torkad frukt och kola, men när man tagit en klunk blir man inte riktigt sugen på en till.
I efterhand upptäckte jag att just den här årgången är bland de sämsta om man ser till betygen på Ratebeer, vilket kanske kan förklara varför den trots ett arv av erkänt lagringsbara öl inte har utvecklats särskilt bra. Det här är nämligen inget som är värt att lagra, om det ens var värt att köpa från början. Jag har också mycket svårt att se att den skulle bli bättre med ännu mer lagring.
Med det sagt påminner jag själv om att receptet ändras från år till år och lovar mig själv att ge andra årgångar chansen i källaren, trots dennas misslyckande.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar