Provsmakning av svartvinbärsbladshembrygd

B för blad

För ett tag sedan bryggde jag en rätt så välhumlad saison där jag tillsatte blad från svartvinbärsbusken i ett försök att extrahera deras trevliga smak till ölet. För att kunna avgöra om det gjorde någon skillnad för smaken delade jag satsen i två delar, som var identiska sånär som på svartvinbärsbladen. Med buteljering och kolsyrning avklarat var det så dags att prova slutresultatet och se om det blev någon skillnad.

Ölet bryggdes med maltextrakt, 50/50 ljust och vete, jästen French Saison från Wyeast och med en hel del av humlesorterna Bramling Cross och Nelson Sauvin, såväl i sena givor som i torrhumling. Dessa två humlesorter ger just lite svartvinbärstoner och tanken var att bygga på de tonerna ytterligare med svartvinbärsblad. Om man bara låter dessa blad dra i varmt vatten några minuter får man nämligen ett "te" med svartvinbärssmak. Jag tillsatte mina blad i starten av nedkylningen för att låta de dra i den varma vörten.

Efter någon veckas jäsning, en veckas torrhumling och två veckors flaskjäsning för att få kolsyra så var det så dags att testa resultatet av det hela. Först en gång själv i hemmets lugna vrå och sedan ytterligare en gång tillsammans med flickvän och svärföräldrar som smakpanel.

Tyvärr kunde ingen av oss märka någon tydlig effekt av svartvinbärsbladen. Möjligen en liten skillnad i fruktigheten, men inte den påtagliga effekt jag hade hoppats på. Jag har klurat ut två primära förklaringar. Dels att bladen plockades i augusti, medan de sägs vara som mest aromatiska i början av sommaren och dels att jag helt enkelt kan ha använt för liten mängd i relation till ölets övriga smaksättning. En tredje möjlighet, som jag håller som lite mindre trolig, är att bladen kanske hade behövt ligga i den varma vörten längre.

Bortsett från det smakade ölet hyfsat bra i stort. Lätt och lättdrucket med trevlig humlearom om än något nättare än jag tänkt mig. En liten brist var beskan som drog lite åt salmiakhållet, något som jag inte gillar och som gjorde att jag i slutändan inte heller är riktigt nöjd med grundölet. Utan att ha undersökt möjliga orsaker närmare gissar jag att det beror på att min bitterhumle nog inte var i toppform.

Häri ligger väl också en del av charmen med att brygga hemma, och i synnerhet när man gör det med nya ingredienser. Det går inte alltid som man tänkt sig och varje gång lär man sig något nytt. Kanske blir det ett nytt försök till sommaren, med fler och spädare blad.