På måndag släpps årets julöl och det blir hela 58 stycken. Jag rekommenderar inte att prova alla på en gång. Det är jobbigt. För att istället hjälpa dig att plocka ut de bästa kommer här snabbrecensioner på alla julöl. Eftersom det är så många kommer de i två delar och det här är första, med alla öl på A till L.

Folk från Monk's Café, Omnipollo och Buxton
The International Rainbow Project är ett projekt som brittiska Siren dragit ihop där 14 bryggerier, sju brittiska och sju från övriga Europa, parats ihop med varandra och med en varsin färg att tolka i en öl. Omnipollo/Buxton Yellow Belly, som fick mycket uppmärksamhet på SBWF, är en av dessa sju samarbeten och den tillsammans med de övriga sex serverades på Man in the Moon igår tillsammans med massor av öl från Buxton.

Efter att ha provat igenom hela regnbågen får jag väl säga att det var lite blandade kvalitet. Sherryfatlagrad saison på 9 % lät på förhand som något jag inte skulle tycka om men som visade sig vara enormt gott med fruktiga, runda toner och tydliga sherrydrag som flöt ihop väldigt fint. Bra jobbat av Naparbier och Beavertown!

Därtill stod de två stouterna, Yellow Belly samt Empress Black Pepper Stout från De Molen och Siren, ut på ett bra sätt. Empress var riktigt krämig och fin med väldigt snygga toner av svartpepparn. Imponerande hur de fick ihop den så bra, vilket väl också får sägas om Yellow Belly. Jordnötsdoften spred sig i baren när någon beställde den.

De resterande fyra ölen i regnbågen var inte på något vis dåliga men var inte heller mycket mer än godkända. Med tanke på vilka bryggerier som var inblandade samt att ett litet glas (0,2 l) kostar 75 kr hoppas man också på lite mer än vad de bjöd på. Grön färg representerades av en DIPA med hampa och enbär från Hawkshead och Lervig med för mycket beska och för lite annan smak. Indigo och röd kom i form av en sour red från Magic Rock och Evil Twin respektive en krusbärssuris från Wild Beer och Toccalmatto som båda var lite för anonyma i smakerna. Och så blå som representerades av en cognacsfatlagrad quadrupel från Mikkeller och Partizan som var allt för söt.

Samtidigt var det något av en tap-takeover med Buxton på övriga kranar där Double Axe, en dubbel-IPA där man verkligen gjort allt dubbelt, triumferade totalt bland de öl jag hann prova. Massor av härlig humlefruktighet som blandades med maltsötma och 13,6 % alkohol på ett mycket imponerande vis. Farligt, farligt...

Under kvällen fanns representanter från både Omnipollo och Buxton på plats för att mingla med en stor skara törstiga besökare. Bara under de få timmar jag var där syntes en hel del branschfolk som smet förbi för att prova godsakerna, vilket intygar att det var en lite speciell uppsättning öl påkopplade för kvällen. Bra jobbat av Man in the Moon, Omnipollo och Buxton!
Fem olika modernt humlade saisons och fem suröl skulle man ju nästan kunna tro att det kommande släppet med små partier låg mitt i sommaren och inte första fredagen i november. Men så är det och det är gott om goda öl. Alla snabbrecensioner för släppet den 7/11 hittar ni här.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Pris, Volym, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det finns någon läsbar)]

Det är inte alltid samma batcher som provas på skribentprovningarna som släpps i butik. Därför tar jag med datummärkningen på provade flaskor för att man i någon mån ska kunna jämföra.

Tilquin Oude Gueuze á l'Ancienne
11711, Belgien, 60 kr, 37,5 cl, 6,4 %, T5 - 5100 st
Funkig, brettig doft med stalltoner. Smaken är syrlig och rätt så rejält brettig, men med en snygg balans mellan smakerna. Torr, jordig eftersmak.
Bäst före: 14/03/2023


Rodenbach Vintage 2012
11253, Belgien, 95 kr, 75 cl, 7 %, T5 - 5520 st
Bärsyrlig med tydliga inslag av ek samt toner av körsbär, mandelmassa och sötlakrits. Lite vinägertoner i syran men inte så pass mycket att det blir jobbigt.

Haandbryggeriet Haandbakk
11255, Norge, 54,90 kr, 50 cl, 8,5 %, T6 - 2100 st
Äppelcidervinägertoner i syran och med tydliga ektoner i smaken. Något dov, murrig smak som följs av lite tanniner utan att bli överdrivet kärv. Torr, ekad eftersmak.
Tappet: 06 08 2014

Brew By 0101 Numbers Saison Citra
11785, Storbritannien, 30 kr, 33 cl, 5,5 %, T5 - 15000 st
Citrusfruktig och kryddig doft där humle och jäsningstoner flyter ihop i varandra. Snyggt komponerad ljus smak med mycket citrus blandat med typiska saisondrag. Torr med mycket mild efterbeska. Lätt och törstsläckande. Riktigt bra. Fast mer av en sommaröl förstås.
Bottled on: 02/07/2014

Beavertown Quelle Saison
11924, Storbritannien, 29,90 kr, 33 cl, 4,1 %, T6 - 4320 st
Lätt i kroppen men med lite kraftigare humleton än i ovanstående öl. Frukttonen ligger lite tyngre och humlen är också lite oljig. Trots det är det en mycket uppfriskande öl och välgjord öl. Men igen, mer av en sommaröl.

Amager/Prairie Tulsa Twister Farmhouse Saison
11221, Danmark/USA, 50,90 kr, 50 cl, 7,5 %, T5 - 10080 st
Härligt humlefruktig med snygg integration mellan humle och de olika jästsmakerna. Lätt brettfruktighet och mild funk. Rätt så intensiva smaker. Mycket bra!
Bäst före: 08/2017


Brewdog/Magic Rock/Stone Magic Stone Dog
11873, Storbritannien/USA, 25,90 kr, 33 cl, 5 %, T6 - 4320 st
Rejäl mousse! Humlig och fint fruktig men något anonym i smakerna ändå. Lite mer framträdande smaker hade inte skadat.
Bäst före: 08/08/15

Brewdog Electric India
11458, Storbritannien, 28,90 kr, 33 cl, 6,5 %, T6 - 4320 st
Lite brödig smak med kryddiga inslag och en fruktig ton som smyger sig fram och tar över mer och mer för att ge en riktigt humlefruktig avslutning.
Bäst före: 17/07/15

Boulevard Smokestack Series Two Jokers Double Wit
11934, USA, 149 kr, 75 cl, 8 %, T7 - 432 st
Nästan lite julkryddig med en söt vetesmak. Rund smak med mycket liten beska. Funkar kanske bra till julbordet med sin kryddighet.
Bäst före: 05-2015

Craig Allan Cuvée Oscar
11200, Belgien, 36,70 kr, 37,5 cl, 7,5 %, T6 - 3240 st
Kryddig smak som drar åt kryddat hårdbröd men som annars är lågmäld i smakerna. Ganska märklig pjäs som jag inte riktigt blir klok på.

Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale
11687, Sverige, 27,90 kr, 33 cl, 4,5 %, T6 - 4000 st
Mycket anonym humlesmak, om någon alls. Istället med en tydlig smörkolaton och överlag något fadd smak. Nja, det här får nog ses som ett misslyckat experiment.
Bäst före: 30-06-2015

Sierra Nevada Flipside IPA
11771, USA, 32,90 kr, 35,5 cl, 6,2 %, T5 - 15120 st
Rätt så trött, örtig humlighet som efter ett tag lockar fram milda fruktsmaker, men det är framförallt malten som sätter prägel på den här ölen med kolatoner och rågbröd.

Brewdog/CAP CAPDog Black IPA
11270, Storbritannien/Sverige, 34,90 kr, 33 cl, 9 %, T6 - 4320 st
Chokladig med fruktiga humletoner som passar bra in utan att krocka, men för att vara på 9 % är den förvånansvärt försiktig i smakerna ändå.
Bäst före: 02/09/15

Caracole Nostradamus Bio
11712, Belgien, 32,50 kr, 33 cl, 9 %, T5 - 5184 st
Söt med torkad frukt och lite estrar, samt toner av mandelmassa. Lite lyxig smak sådär och väldigt god.
Bäst före: 09 2016

Brooklyn Cuvée Noir
11725, USA, 149 kr, 75 cl, 10,6 %, T6 - 1000 st
Bourbon, bourbon och bourbon. Bakom finns lite chokladtoner och annat gott, men det är på tok för mycket bourbonsmak.
Bäst före: May 2017

Boulevard Smokestack Series Chocolate Ale Annulerad
11950, USA, 149 kr, 75 cl, 9,1 %, T6 - 504 st
Lite jolmig med lätt mjölkchokladston men ganska ointressant. Har provat den förut och minns den som betydligt bättre och med mer chokladsmak. Vad har hänt här?
Bäst före: 12-2014

Ilkley The Mayan
11536, Storbritannien, 26,90 kr, 33 cl, 6,5 %, T6 - 3000 st
Mycket tydlig mjölkchokladton, nästan som att dofta på vuxen-O'Boy. Smaken är också mycket chokladig och lyfts av ett litet chilibett. Ett av få tillfällen där jag tycker chili passar in. Mycket trevlig öl för chokladälskare.
Bäst före: 12/15

Hornbeer Russian Imperial Stout
11299, Danmark, 49,90 kr, 50 cl, 8,1 %, T5 - 6000 st
Något tunn för en imperial stout kanske men med trevliga chokladsmaker och lätt rostade toner.
Bäst före: 01 09 19

Fuller's Imperial Stout
11651, Storbritannien, 59 kr, 50 cl, 10,7 %, T5 - 10000 st
Vaniljrund smak med choklad och fudge. Riktigt fin grundsmak men inte så nyanserad som en del andra imperial stouts i novembersläppen. I stort sett inga rostade toner alls.
Bäst före: End 2024

Brewdog Abstrakt 16
11498, Storbritannien, 129 kr, 37,5 cl, 10,6 %, T6 - 1500 st
Kladdigt söt med torkad frukt och lite karamelltoner och vanilj som lurar någonstans i bakhasorna. Ganska intetsägande quadrupel. För en tredjedel av priset kan man köpa en tre gånger så bra belgisk quadrupel istället.
Bottled on: 11.03.2014

Följande öl släpps också i T7 men fanns inte med på skribentprovningen:
De Ranke Kriek De Ranke, 11779, Belgien, 90 kr, 75 cl, 7 %, T7 - 672 st
Glazen Toren Canaster Winterscotch, 11656, Belgien, 85 kr, 75 cl, 8,7 %, T7 - 720 st
Tilquin Oude Quetsche á l'Ancienne, 11653, Belgien, 95 kr, 37,5 cl, 6,4 %, T7 - 1020 st

Av dessa har jag bara smakat Oude Quetsche, som är riktigt trevlig med fin funk och sjysta plommontoner. Ett måste för lambicälskarna.

Jag har de senaste 1,5 åren följt utvecklingen av antalet nya svenska bryggerier nära. Nu när vi börjar närma oss 150 bryggerier och därmed faktiskt är ett av världens bryggeritätaste länder börjar man fråga sig om tillväxten stannar av snart. Jag har tittat närmare på några olika områden som jag tror kan indikera om tillväxten fortsätter eller om den stannar av och kommit fram till att den bör kunna fortsätta ett tag till.

Just nu finns omkring 140 fysiska bryggerier med kommersiell verksamhet i Sverige och därtill finns ett gäng fantombryggare och förstås flera som är i uppbyggnadsfas utan att hunnit börja sälja färdig öl än. Tillväxttakten de senaste två åren har varit i genomsnitt strax över tre nya bryggerier per månad. Samtidigt är det nästan inga bryggerier som avvecklar sin verksamhet. Snarare än att se en avstannande trend är det snarare en svag ökning i takten som nya bryggerier startas.

Samtidigt ser vi att etablerade hantverksbryggerier i alla storlekar fortsätter att expandera sin kapacitet. Särskilt intressant är att de största hantverksbryggerierna gör stora expansioner. Nils Oscar har nyligen ökat kapaciteten från drygt en till tre miljoner liter. S:t Eriks och Sigtunas gemensamma bryggeri är mitt uppe i en flerstegsexpansion som tar dem från en kapacitet på en dryg miljoner liter till sex miljoner liter. Oppigårds maxade ifjol sitt produktionstillstånd på 995 000 liter och trots att de nu har tillstånd och möjlighet att brygga över två miljoner liter har de redan börjat bygga på ett helt nytt bryggeri. Vi pratar alltså om genomförda och planerade kapacitetsökningar som i runda slängar är lika stor som alla Sveriges hantverksbryggeriers samlade produktion var ifjol.

Samtidigt pratar även i stort sett alla andra hantverksbryggerier också om små och stora expansioner av sin verksamhet. Om det finns plats för så mycket expansioner finns det också plats för nya bryggerier.

En stor andel av den hantverksöl som köps på Systembolaget idag är importerad. Det här beror säkerligen på att svensk hantverksöl under lång tid inte kunnat mätta törsten efter bra öl men nu när man börjat komma ikapp finns det marknadsandelar att ta över. När man tittar på Systembolagets försäljningsstatistik ser man också rejäla ökningar för varugrupper som ale och porter/stout. Dessa ökningar har inte heller visat några tecken på att avstanna, snarare tvärtom.

I samband med festivalen Stora Öl - Små Bryggerier frågade jag runt lite bland olika bryggare om vad de tror kring bryggeristartartakten. Då nämnde många att det som möjligen kunde få det att stanna av något var om Systembolagets ändrade regler för det lokala sortimentet slår hårt mot nya bryggerier. Än så länge är det nog lite för tidigt att säga. Jag har ännu inte märkt någon skillnad men det finns förstås alldeles för lite underlag för att dra några slutsatser än. Att det släpps omkring hundra nya öl i TSLS i november tyder väl i någon mån på att det kanske inte slår så hårt ändå. Annars verkade många tro att den här takten skulle kunna fortsätta i omkring två år till.

Det är dock viktigt att inse att en stor del av bryggerierna vi har idag har startat de senaste åren. Hälften av våra nuvarande bryggerier startade i år eller i fjol. Det har inte riktigt funnits tid än för några att gå i putten. Att det kommer börja hända så småningom tycker jag är mer eller mindre självskrivet, och när det börjar hända kanske det också börjar verka som avskräckande exempel för aspirerande bryggare. Konkurrensen kommer också bli hårdare och hårdare ju fler bryggerier vi har och de som inte håller kvaliteten eller som inte är lika duktiga på själva företagandet som andra kommer slås ut. Det finns bryggerier idag som jag anser klarar sin fortsatta överlevnad för att marknaden expanderar och som inte kommer överleva länge när marknaden stabiliseras.

Den stora ökningen i den årliga tillväxten vi sett de senaste åren ser däremot faktiskt ut att börja plana ut och när en tillväxttakt planar ut är det vanligt att det följs av en nedgång. Det finns lite olika sätta att analysera detta men mitt i en expansionsfas är det svårt att dra för många växlar om framtiden. Med statistik från 2014 och 2015 kommer det säkerligen gå att göra bättre prognoser.
En sådan här utsikt kan få svenska ölfestivaler stoltsera med
Ser man till ration mellan festivalbesökare och befolkning på orten är det nog få svenska festivaler som slår Söderbärke Mikro Öl Festival. Trots Söderbärkes ringa storlek kommer flera tusen besökare till deras ölfestival.  Festivalen har blivit en klassiker i den svenska ölvärlden. Fast det börjar bli lite trångt...

Till årets upplaga, den elfte i ordningen, blev jag inbjuden till att hålla ett av festivalens seminarium. Mitt föredrag handlade om IPAns historia med lite mytknäckning kring dess ursprung (nej, det är inte en ölstil som designades särskilt för att klara av seglatsen till Indien) och var fullsatt av intresserade besökare vid båda tillfällena. Det var väldigt kul att se att det även på en så liten och så onördig festival som SMÖF ändå är fanns ett stort intresse för att få mer kunskap om öl.

Totalt fanns 49 olika bryggerier, huvudsakligen svenska, representerade i form av 40 fatöl och ett stort gäng flasköl (hela öllistan finns i programmet (PDF)). Därutöver fanns även singelbaren där det lite då och då dök upp enskilda flaskor av lite mer speciella öl.

Tomflaskor från singelbaren
Många av bryggerierna som ställer ut sin öl på SMÖF är små och/eller rätt nya. Därmed får man tyvärr räkna med att det finns defekt öl i lite högre utsträckning än vad som annars är brukligt på svenska ölfestivaler. Men det fanns också guldkorn, så som den härligt mjuka Disponent Fredings Starkporter från Ahlafors, den rejält humliga Flip Flop Pale Ale från Malmö Brygghus och vad som nog är den bästa svenska lättöl som gjorts, Stockholm Brewing Södermalm Sour på 1,9 %.

Glada bryggare från Dalarado och Rådanäs
Kanske det allra bästa med SMÖF är där själva och minglar runt i lokalerna. Om man är nyfiken på de lite mindre bryggerierna är det här nog årets bästa tillfälle att träffa personerna bakom ölen. Sådär på rak arm vet jag att jag såg folk från Dalarado, Rådanäs, Ahlafors, Leufsta, Sälens Fjällbryggeri, Coppersmiths, Blå Bergen, Stockholm Brewing, Villovägens Kellarbryggeri, Lilla Ölfabriken, Närke, Oppigårds och nederländska De Molen. Det fanns säkerligen fler.

Lite ris ska utdelas för trängseln som uppstår på lördagseftermiddagen, då det dels var svårt att ta sig fram och dels var långa köer till alla barer. Det finns massor av sittplatser, vilket förstås är bra, men de tar också upp mycket plats. Här skulle man kunna fila på om det inte går att utforma på något bättre vis. Framåt sextiden, då de flesta chartrade bussar samt sista tåget mot Stockholm gick, blev det lite lugnare igen och det var visst inga problem med trängseln på fredagspasset heller.

Jag minns till slut ändå glatt tillbaka på SMÖF 2014.
När hösten just börjat slå sina klor om Sverige på allvar känns det kanske lite tidigt att börja prata om julen, men det är bara en dryg vecka kvar tills juldryckerna börjar släppas på Systembolaget. I dagligvaruhandeln är julmusten till och med redan ute. I vanlig ordning har Spendrups/Nygårda släppt sina fatlagrade varianter och Carlsberg/Apotekarnes sin årsmust med "hemlig" ingrediens.

Det som kanske framförallt särskiljer Nygårdas fatlagrade varianter från julmustmängden är att de inte är lika söta. Inte i närheten. Fortfarande sött givetvis, det är läsk vi pratar om, men inte sådär dundersött. Romfatlagringen ger också en påtaglig ton av arraksboll medan den bourbonfatlagrade varianterna är lite mer subtil i sina nyanser. Min favorit av dem är helt klart den bourbonfatlagrade.

Årsmust från Apotekarnes har ett koncept med en "hemlig" ingrediens som man kan gissa när man dricker musten och sedan kan man dra loss en liten flik på baksidesetiketten och få svaret. Om det är någon som inte vill veta vad den hemliga ingrediensen är innan ni prover musten själva ska ni sluta läsa här.

Liksom Nygårda satsar Apotekarnes på en lyxig presentation med sjuttiofemcentiliters glasbutelj med champagnekork och grimma samt en etikett långt ifrån de vanliga röda tomteetiketterna. Hur stor skillnad det verkligen är på drycken i denna flaska och en vanlig flaska från Apotekarnes Julmust låter jag vara osagt, men den är i vart fall märkbart sötare än Nygårdamusten.

Den där hemliga ingrediensen är apelsin och julmusten får en ton som påminner om apelsinchoklad. Det funkar riktigt bra!  Helt klart en intressant variation på julmust utan att vara riktigt lika "vuxen" i sin smakprofil som Nygårdamusten. En "lyxigare" must för barnen och sötsugna vuxna.
Häromdagen var det Draknatt på Pressklubben med flera varianter av Gulden Draak och därtill den uppsaliensiska Zwarte Draak från Jackdaw som är en sorts mörkare tolkning av tidigare nämnda öl. Med vintageflaskor, specialvarianter och drakgryta var det verkligen en välsmakande kväll i drakens tecken.

Gulden Draak är en alldeles utmärkt öl i sig själv, men den här kvällen trumfades den av både sig själv och sin mörka klon. Med sig själv menar jag av vintageflaskorna från 2006 som kvällen till ära hade grävts fram ur gömmorna. Istället för en eldig och estrig öl (för att hårddra det) möttes man av djupa, madeiriserade smaker av torkad frukt och kola, utan spår av alkohol. Den hade nog passerat sin topp så den började kännas så smått dammig och med lite väl mycket portvinstoner. För att inte tala om att etikettklistret gett upp för längesen.


Som ett gästspel den här kvällen fanns också öl från Uppsalabryggarna Jackdaw och Tempel. Efter premiären för en dryg månad sedan blev det här första gången deras öl serverades utanför Uppsala. Att det blev just den här kvällen beror förstås på att Jackdaws flaggskepp Zwarte Draak är starkt influerad av Gulden Draak. Som man förstår av namnet är den däremot mörk till färgen och därtill är den också två procent starkare.

Jag har provat Zwarte Draak vid ett par tillfällen, både som kommersiell öl och som hembrygd, men aldrig sida vid sida mot Gulden Draak. Får jag säga det själv är den ett snäpp vassare än sin förebild, och det var svårt att inte tänka på metaforer med Star Wars, med någon som genom mörkrets krafter blir större och starkare än sin mentor.


Tempel hade med sig en helt ny öl på fat, Hekate. Återigen en suring, som efter direktleverans genom en tågresa till Stockholm var lite väl livlig och skummade rejält ur kranen. I doften fanns en stark ton av parmesanost och "babykräk", men smaken var lätt och frisk med härlig syra. Den riktiga skatten från Tempel fanns dock i kylskåpet, i form av några flaskor av rödavinbärsvarianten av Helios som är en fantastisk suröl med mycket bärsmak. När jag lämnade Pressklubben igår kväll fanns 4-5 flaskor kvar i kylen. Har du tur finns några fortfarande kvar.

Och så var det ju specialmat för kvällen också. Drakkött kokt i Gulden Draak och kryddat med dragon. Två av tre nämnda ingredienser är faktiskt helt sanna också. Detta serverades med potatisstomp, kokta morötter och en rejäl slev uppskummad sky. Härligt värmande i höstrusket och förstås riktigt gott att skölja ner med en Gulden Draak.
För en tid sedan hade jag äran att få prova en skvätt Bass King’s Ale från 1902. I helgen fick jag möjlighet att prova ett annat av de kungliga ölen från Bass, den här gången en 80 år yngre öl i form av Princes Ale från 1982. Det här var femte gången jag drack en öl äldre än mig själv och vördnaden inför en sådan uppgift är fortfarande stor. Och så ska det väl vara, det sägs ju att man alltid ska visa respekt för de som varit med längre än en själv.

Den här ölen är också värd all respekt. Gjord av Earlen av Spencer för att markera födseln för ingen mindre än hans sonson Prins William och med 32 år på den grova flasknacken. Ja, godset i flaskan är sannerligen av en helt annan dimension än dagens lättviktsflaskor. Här hade man knappast bränsleeffektiva transporter i åtanke.


Den djupa, täta rödbruna färgen i sig är respektingivande. Som väntat är ölen helt utan kolsyra, men det här är heller inte längre en öl en som behöver bäras av bubblor. Inte längre i alla fall. Doften påminner på flera sätt om ett bourbonfatlagrat öl med lite toner av vanilj och rostad kokos samt samma rundhet som en balanserad lagring kan ge. Det finns också lätta toner av tobak och läder men framförallt väldigt mogna toner av kola, torkad frukt och madeira.

Smaken går i samma spår och börjar mycket rikt för att tyvärr tappa en hel del intensitet i slutet. Avslutningen blir därför närmast vattnig. Trots detta, vilket verkligen kändes synd på en så bra öl, måste jag säga att ölet smakar fantastiskt, eftersom allt annat är så gott.

Man blir ju lite nyfiken på hur många flaskor Prins William har druckit själv och hur många som finns kvar i de kungliga förråden.

Efter att ha spenderat dagen på en solenergikonferens på Linköping Konsert och Kongress fick jag något oplanerat en timme till övers innan tåget hem. Det är inte mer än 10 minuters promenad från LKK till tågstationen men med en mycket liten omväg går man förbi (åtminstone) två sjysta pubar på vägen så ni kan ju gissa vad jag gjorde.

Min enda erfarenhet av Linköpings krogliv är ett besök på studentpuben VilleValla. Förvisso en bra pub men kanske inte så tillgänglig för gemene man, och framförallt ville jag veta hur krogarna som gemene Linköpingsbo har tillträde till ser ut. Jag är fullt medveten om att det finns ett par till krogar i Linköping som lär vara värda att utforska men ikväll hade jag bara tid för Pitcher's och De Klomp.

Mitt intryck är att franchisekedjan Pitcher's generellt inte är ett ställe man går till för att hitta ett stort ölutbud men i Linköping råkar krogen drivas av min gamla barchef Taylan från tiden då jag var bartender på Pitcher's i Falun. Möjligen med lite inspiration/påtryckningar från mig men framförallt från Dala Ölakademi jobbade han upp ett riktigt bra ölsortiment där och särskilt för att vara på den tiden, innan ölboomen tog fart på allvar. Förutom att det var en trevlig tanke att träffa honom igen så hade jag en aning om att han skulle köra med bra bira även i Linköping och därför förärades krogen med en snabbvisit.

I mångt och mycket ser det ut som ett Pitcher's brukar se ut, med ett behagligt sparsamt antal TV-skärmar för att vara en sportpub (om man jämför med O'Learys i alla fall) och samma stil på inredningen. Det hör förstås till deras koncept, men efter många timmar spenderade som både bartender och gäst på Pitcher's i Falun kändes det avslappnande välbekant trots att jag aldrig varit där förut.

Med ett något skralt utbud på kran men med två stora kylar fyllda med bra grejer från en bred flora av importörer fanns det gott om godsaker att välja på. Efter att vi uppdaterat varandra om läget och med en lika-god-som-sist Buxton/To Öl Sky Mountain i magen kilade jag vidare ner till De Klomp. Ett ställe jag hört mycket om men aldrig haft den äran att besöka innan.

Första intrycket blev väl... sådär. Bra utbud på kran och kylarna såg också ut att innehålla en del gott, även om jag aldrig tittade särskilt noga, men det tog 10 minuter från att jag satte mig i baren tills att en bartender uppmärksammade mig. I och med att jag hade ungefär 25 minuter på mig innan jag behövde gå vidare till tåget, vilket förstås inte var deras fel, blev den väntan lite extra frustrerande. Som tur var fick jag i alla fall trevligt sällskap av en läsare som kände igen mig, men inte heller det var ju direkt De Klomps förtjänst.

Nåväl, med sjyst utbud på fat, överkomliga priser utifrån min snabba titt och vad som under mitt halvt stressade besök ändå verkade som en trevlig atmosfär kan jag absolut tänka mig att komma tillbaka. Jag ska bara vara noga med min beställning. Mitt tillfälliga sällskap hade nämligen fått en Boon Kriek vid en beställning av en Boogoop. Fast de verkade coola nog att bjuda på den.
Öl mot ebola, Michelinstjärnor och drakar är några av ingredienserna i senaste samlingen av blandade smånyheter. Hela rasket hittar ni nedan.

När Björn Falkeström tog emot priset som Årets Ölperson häromveckan inledde han sitt tacktal med något helt annat än att tacka. Han uppmanade istället till att skänka pengar till kampen mot ebola. c/o Hops tog då initiativ till att starta insamlingen Öl mot ebola, där pengar samlas in för att skänkas till Läkare utan gränsers arbete. Insamlingen hittar ni här.


Brooklynrestaurangen Luksus som drivs ihop med intilliggande baren Tørst av Evil Twin-Jeppe har nyligen blivit tilldelad en Michelinstjärna. Det här är inte bara coolt för att det är en restaurang med öltänk som får en stjärna. Det här är nämligen en restaurang som inte serverar vin. Alls. Det är därmed den första vinfria restaurangen någonsin som får en Michelinstjärna.


Efter flera lyckade hembryggartävlingen som gett oss ölen Näcken och Gracchus kör nu Omnipollo och Siren en ny hembryggartävling, där vinnaren får vara med och brygga en öl ihop med de två bryggarföretagen. För att deltaga måste man vara boende i Sverige, över 18 år och utan några kopplingar till ett kommersiellt bryggeri. Vill man deltaga skickar man tre flaskor av sin öl tillsammans med recept och kontaktinfo till bryggaren. Man får skicka in hur många öl som helst. Vinnaren får en resa till England för att brygga ihop med Siren och Omnipollo.

Tävlingsbidrag skickas till:
Omnipollo AB
Att: Henok Fentie
Tjärhovsgatan 6
116 21 Stockholm


På torsdag är det Draknatt på Pressklubben i Stockholm, som en liten hyllning till ölet Gulden Draak. Det kommer finnas Gulden Draak och Gulden Draak 9000 på fat, vintageflaskor från 2006 och den fatlagrade Gulden Draak Brewmaster's Edition. Minst lika spännande är att Uppsalabryggarna Jackdaw och Tempel finns med under kvällen, då Jackdaw har en öl som är något av en mörk tolkning av Gulden Draak, under det passande namnet Zwarte Draak. Det ryktas också om en låda gott och blandat med flaskor. Detta blir första gången som såväl Jackdaw som Tempel serveras utanför Uppsala.


Branschorganisationen Sveriges Bryggerier rapporterar att försäljningen av öl till gränshandeln hittills under året har ökat med 1,9 % jämfört med samma period i fjol. Hittills har nästan 36 miljoner liter öl sålts till gränshandeln (inkluderar ej färjor/kryssningsfartyg) under 2014.


I år kommer den första svenska alkoholfria julölen att släppas. I fjol stiftade vi bekantskap med den alkoholfria Drink'in the Snow från Mikkeller på julölshyllorna och i år kommer alltså även ett svenskt alternativ. Det är Eriksberg som släpper den mörka lagern Julbordslager.


Många av de största hantverksbryggerierna på amerikanska västkusten har byggt eller håller på att bygga nya bryggerier i andra delar av landet för att lättare förse östra USA med mer och färskare öl. Senast i raden att annonsera en plats för sitt nya bryggeri är Stone som planerar att etablera sig i Richmond, Virginia. Det blir företagets tredje bryggerianläggning, tillsammans med det i Escondido samt det i Berlin som är under uppbyggnad.

 AleSmith har gjort sin världskända Speedway Stout i ett åtminstone ett drygt fyrtiotal. Många görs i mycket liten skala som specialvarianter till ett eller annat event, menfem (inklusive den vanliga) har gjorts i lite större kvantiteter. Just dessa fem provades i en mycket spännande parallellprovning i helgen.

Förutom den vanliga Speedway Stout, en i sig mycket bra öl som också importeras till Sverige, rör det sig också om varianterna Vietnamese Coffee, Kopi Luwak, Barrel Aged och Barrel Aged with Kopi Luwak. Speedway Stout är ju en imperial stout med kaffe så att leka med olika kaffesorter och fatlagringar har förstås varit nära till hands. Bland de versioner som gjorts i mindre utgåvor finns betydligt mer excentriska påhitt.

Kanske tänker man att olika kaffesorter inte kan göra så stor skillnad i en imperial stout på 12 %, men då har man fel. När man provar den vanliga Speedway Stout, som alltså också görs med kaffe, bredvid varianterna Vietnamese Coffee och Kopi Luwak där enda skillnaden på ölen är vilka kaffesorter som använts blir det tydligt att det gör en väldigt märkbar skillnad. Vietnamese Coffee är väldigt chokladig och härligt rund i sin smak, medan Kopi Luwak i jämförelse är något kärvare med tydligare kaffetoner men fortfarande med en överraskande stor chokladsmak jämfört med vanliga Speedway.

Fatlagring är nog alla överens om att det kan göra stor skillnad för en öl däremot. Om man gillar det eller inte är förstås en smaksak. Jag gillar inte när smakerna av fatets tidigare resident märks tar över ölet totalt men här sköttes det med eminent elegans. Snygga bourbontoner med vanilj och toffee la sig över grundölets kaffe- och chokladsmaker.

Ännu bättre blev det med varianten som både fatlagrats och kryddats med kaffesorten Kopi Luwak. Återigen lyfte kaffeskiftet fram chokladtonerna på ett mycket elegant sätt och dessa spelade sömlöst med bourbontonerna. Så nyanserat, så smakrikt, så gott. Total världsklass!

Förutom den vanliga Speedwy Stout, som går att privatimportera från Galatea, är det här öl som man enklast får tag på via ölbyten med amerikaner. Vill man inte skicka öl över Atlanten kan jag tipsa om att ändå hålla koll på olika ölbytarforum, ibland kommer det ju amerikaner på besök till Sverige som man kan byta öl med öga mot öga.

Till sist får jag passa på att tacka Staffan och Andreas som tog med dessa härliga öl till provningen.
Både öl och vin kan vara fantastiska måltidsdrycker och när man lyxar till en måltid tycker jag det ingår att lyxa till det med god dryck till också. Ibland kan det vara svårt att välja vilken dryck det ska vara till och då kan man köra på både och så klart. Till en helstekt renfilé med kantareller, sötpotatispuré och smörångade morötter gick jag loss på en Amager/Grassroots Shadow Pictures och en Fattoria dei Barbi Brunello di Montalcino 2009. Två fantastiska kombos, på lite olika vis.

Såhär på höstkanten är det säsong för mycket viltkött och Facebookfeeden fylls med bilder på jaktlyckan. Så när det var dags att lyxa till lördagsmiddagen lite föll valet på renfilé som fick lite stekyta i pannan innan den åkte in i ugnen på låg temperatur tills den var härligt medium-rare. Till det gjorde serverades sötpotatispuré på ugnsrostad sötpotatis med lite kokt mjölig potatis, creme fraiche, smör och lite ost, smörstekta kantareller och smörsångade morötter. Mycket smör alltså, för det är gott.

Amager/Grassroots Shadow Pictures är en fantastisk DIPA som släpptes i ett tillfälligt parti i fredags. Alla flaskorna är från batcher särskilt bryggda för släppet och är därmed väldigt färska. Gillar man DIPA av fruktigt amerikanskt mått är det bara att slå till, det är mycket sällan man hittar något bättre i stilen på Systembolaget. Till den här rätten var den alldeles utmärkt, med rätt kraft för att möta maten utan att dundra rakt över den som en ångvält. All humlesmak spelade väldigt fint mot kantarellerna, beskan skar igenom allt det där härliga smöret och med viss sötma höll den upp mot den lite söta rätten. Mycket gott!

Även vinet, en Brunello di Montalcino från Fattoria dei Barbi av 2009 års skörd, passade riktigt bra. Ett kraftigt, välnyanserat och moget vin med torkad fruktighet och en lätt kryddighet. Ett härligt vin som omslöt renköttet och lät det gosa in sig i dess mogna fruktighet och lyfte sötpotatispurén till nya höjder. En till härlig matchning.

Det här var ingen tävling för att utse vilken dryck som var bäst till maten, det tycker jag man ska välja utifrån om man föredrar öl eller vin. Jag var sugen på både och den här gången och valde således båda vilket öppnade för en kväll med ännu fler smakupplevelser. Goda smaker är en av de bäst sätten att lyxa till vardagen för mig.

Och ja, jag är förste man att erkänna att min tallriksuppläggning inte var den mest inspirerade.

Årets Ölperson är ett pris instiftat av Galatea för två år sen och som utses av en oberoende jury. Årets pristagare är grundaren av Oppigårds, Björn Falkeström och priset är ett stipendium på 35 000 kr. De tidigare vinnarna är Marianne Wallberg och Jan-Erik "Janko" Svensson som båda också ingår i årets jury.

Utöver Marianne och Janko ingår även Edward Blom, Jessica Heidrich och Hans Nordlöv. För läsare av den här bloggen är den sistnämnda möjligen en aning okänd och då kan nämnas att Hans har lång erfarenhet från Pripps och Carlsberg och har varit med och sett till att Carnegie Porter bevarats genom åren.

Juryns motivering för att tilldela Björn priset som Årets Ölperson 2014:
Med envishet, integritet och passion har Björn Falkeström på Oppigårds banat vägen för mikrobryggerier i hela landet. Genom sin ständigt höga kvalitet blir Björn Falketröm hyllad av ölkännare samtidigt som Oppigårds når längre ut i stugorna än något annat hantverksöl i Sverige. Björn Falkeström har med sitt outröttliga arbete lyft svenskt öl till en helt ny nivå.

Det är förstås bara att instämma i juryns motivering och säga att Björn är en mycket värdig vinnare till detta pris. Att hyllas av såväl alla möjliga ölentausiaster, inklusive oss ofta nyhetsfixerade ölbloggare, som av "folket i stugorna" samtidigt som man ständigt växer av egen kraft för att nå ut till ännu fler, det är det ingen annan i Sverige som gör nu. Särskilt inte när man tar in i beräkningen att man gör det med ett gäng produkter, utan att ha ett ensamt flaggskepp som drar det tunga lasset.

Oppigårds är en framgångssaga men framgång föds inte ur tomma intet. Det ligger hårt slit bakom, både från Björn och hans fru Sylwia samt förstås hela teamet på Oppigårds. De har trampat sin egen väg och de har gjort det från en liten landsby i södra Dalarna.

I sitt rätt så spontana tacktal började Björn med att ta tillfället i akt och uppmana oss som var närvarande att skänka pengar för att bekämpa ebolaepidemin. En investering, som Björn kallade det. Att i en stund som egentligen är ägnad till honom ta upp något helt annat tycker jag är fint. Jag kommer att skänka en slant och vill dessutom förlänga Björns uppmaning till alla er läsare.
I oktober släpptes 19 nya öl i Systembolagets lokalsortiment varav nio stycken för närvarande även skickas till depån i Örebro och därmed går att beställa över hela landet. Bland dem en Systembolagspremiär för Leksandsbryggeriet The Beer Factory, en återkomst för Kosacken och så en sorts nytolkning på oktoberfestölen från Ocean.

Från och med nästa månad kommer nyheter i lokalsortimentet finnas med vid Systembolagets skribentprovningar. Den här månaden har jag provat ölen som är beställningsbara genom att beställa hem eller genom smakprov på SBWF.

[Namn]
[Art.nr., Pris, Volym, Alkoholhalt]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det finns någon synlig)]

Hantverksbryggeriet Kosacken
30028, 39,90 kr, 33 cl, 7 %
Mörka chokladpraliner, melass, soja, muscovadosocker och kakao i en överraskande komplex doft. Efter den mycket trevliga doften är det lite av en besvikelse att kroppen är så tunn. Här hade det behövts en extra procent eller två för att bära smakerna.
Minst hållbar till: januari 2015

Mohawk American Barley Wine
30021, 33,90 kr, 33 cl, 11,9 %
Det som släpps är flaskor från tidigare batcher och nu börjar maltigheten komma i form med härliga kola- och fudgetoner samt vissa drag av torkad frukt. Humligheten har avtagit men en viss beska kvarstår.
Provades på SBWF

Mohawk Black Rocket Porter
30020, 25,90 kr, 33 cl, 5,5 %
Tydlig rostad ton smak med toner av hårdrostat kaffe och bitter choklad. Ganska låg humlenärvaro. Skiljer sig kraftigt från tidigare batcher av Black Rocket Porter som jag minns som både mjukare och mer humlearomatiska.
Provades på SBWF

Mohawk Extra IPA
30026, 25,90 kr, 33 cl, 7,5 %
Något kolakladdig med hög beska och något trött humlighet. Antingen har den stått på ett lager eller en hylla för länge eller så är den inte längre vad den en gång varit. (Köpt på hylla i Uppsala, möjligt att man får färskare flaskor vid beställning.)
Bäst före: 030415

Oceanbryggeriet Oktoberfest
30033, 29,60 kr, 33 cl, 5,6 %
Smörkola, toffee och höstlöv i en murrig kombination. Karamellsött med en balanserande beska och marmeladig humleton med inslag av svarta vinbär. Lång, mjuk efterbeska.
(Oläslig datummärkning)

Stallhagen Baltic Porter
30025, 29,90 kr, 33 cl, 7 %
Mjukt chokladig med lätt rökighet och rena smaker. Toner av lakrits och vörtbröd. Med en lätt sötma blir ölen rund och lättdrucken.
Provades på SBWF

Stallhagen Pale Ale
30024, 27,90 kr, 33 cl, 6 %
Rätt så enkel pale ale med enkel, något fruktig humlekaraktär som knappast når amerikanska nivåer men som inte heller är tam. Slinker ner lätt utan att ge några bestående intryck.
Provades på SBWF

Stallhagen US Red Ale
30023, 27,90 kr, 33 cl, 6 %
Len, karamellig kropp som toppas med lättare humletoner som drar åt grapefrukt och citrus med vissa bäriga inslag. Välbalanserade smaker.
Provades på SBWF

The Beer Factory Spelmans Ale
30041, 28,60 kr, 33 cl, 5,2 %
Något plastig doft. Plasten är rejält nedtonad i smaken som tur är. Rätt så basal smak med lite kakor och mycket lätt kolaton samt en lätt humlekryddighet. Rätt trevligt och lättdrucket, men synd på doften.
Bäst före: 3-2015

Följande öl släpptes också i lokalsortimentet 1/10 men skickas för närvarande inte till depån i Örebro och går därför inte att beställa.
Beerbliotek Bobek Citra Pale Ale, 30029, 26,20 kr, 33 cl, 5,5 %
Beerbliotek Black IPA, 30031, 29,90 kr, 33 cl, 6,9 %
Beerbliotek Hip Hops IPA, 30030, 26,90 kr, 33 cl, 6 %
Beer Studio Remix Unfiltered Lager, 30027, 29,90 kr, 33 cl, 5,7 %
Folkared 15 Bottled Badger Barley Wine, 30032, 46,40 kr, 50 cl, 10,5 %
Lilla Ölfabriken Bryggmästarens Lakrits, 30034, 37,20 kr, 33 cl, 7,3 %
Strandlida Bryggeri Röd Ale, 30036, 31,60 kr, 50 cl, 5,3 %
Västergården Lerskärsgrund, 30039, 29,40 kr, 33 cl, 6,8 %
Västergården Söderarm, 30037, 22,90 kr, 33 cl, 5,5 %
Västergården Tjärven, 30038, 33 kr, 33 cl, 8 %
I helgen har det varit diverse evenemang med Hill Farmstead i Köpenhamn, med anledning av att grundaren Shaun Hill varit på besök i stan. Jag hade ingen möjlighet att gå på något av eventen men hade vägarna förbi Köpenhamn häromdagen och kunde skrapa ihop lite smulor från helgen då några av ölen fanns kvar på fat. Trevligast var portern Everett.

Det här råkar faktiskt vara den öl som toppar Ratebeers lista över stilen porter, för den som bryr sig om sådant. Med tanke på den megahajp som kretsar kring Hill Farmstead i allmänhet kan man förstås undra vilka faktorer som spelar in i den placeringen. Man kan också, nu när man fick chansen, smaka själv och bilda sin egen uppfattning.

Den uppfattning jag bildat mig är att det är bra. Väldigt bra. Kanske inte hands down världsbäst, men i alla fall bland de bättre porter jag har provat. Smaken är välnyanserad med lätta kolatoner bland de kraftigare chokladsmakerna. Lite kaffe och rostade toner smyger sig in lite sådär på sidan. Det rostade möts i dörren av en lätt sötma som skapar en snygg balans.

Allting hänger ihop väldigt väl, utan några luckor mellan de olika smakerna. Sådär sömlöst och härligt. Inte helt oväntat gick den också oerhört bra ihop med den torkade porterkorven på Mikkeller Bar

Det skulle vara kul att blindprova den mot öl som Founder's Porter och Fuller's London Porter. Tre porter som gjorts med lite olika tolkning av stilen, men som alla lyckas väldigt bra med vad de tagit sig för.


B för blad
För ett tag sedan bryggde jag en rätt så välhumlad saison där jag tillsatte blad från svartvinbärsbusken i ett försök att extrahera deras trevliga smak till ölet. För att kunna avgöra om det gjorde någon skillnad för smaken delade jag satsen i två delar, som var identiska sånär som på svartvinbärsbladen. Med buteljering och kolsyrning avklarat var det så dags att prova slutresultatet och se om det blev någon skillnad.

Ölet bryggdes med maltextrakt, 50/50 ljust och vete, jästen French Saison från Wyeast och med en hel del av humlesorterna Bramling Cross och Nelson Sauvin, såväl i sena givor som i torrhumling. Dessa två humlesorter ger just lite svartvinbärstoner och tanken var att bygga på de tonerna ytterligare med svartvinbärsblad. Om man bara låter dessa blad dra i varmt vatten några minuter får man nämligen ett "te" med svartvinbärssmak. Jag tillsatte mina blad i starten av nedkylningen för att låta de dra i den varma vörten.

Efter någon veckas jäsning, en veckas torrhumling och två veckors flaskjäsning för att få kolsyra så var det så dags att testa resultatet av det hela. Först en gång själv i hemmets lugna vrå och sedan ytterligare en gång tillsammans med flickvän och svärföräldrar som smakpanel.

Tyvärr kunde ingen av oss märka någon tydlig effekt av svartvinbärsbladen. Möjligen en liten skillnad i fruktigheten, men inte den påtagliga effekt jag hade hoppats på. Jag har klurat ut två primära förklaringar. Dels att bladen plockades i augusti, medan de sägs vara som mest aromatiska i början av sommaren och dels att jag helt enkelt kan ha använt för liten mängd i relation till ölets övriga smaksättning. En tredje möjlighet, som jag håller som lite mindre trolig, är att bladen kanske hade behövt ligga i den varma vörten längre.

Bortsett från det smakade ölet hyfsat bra i stort. Lätt och lättdrucket med trevlig humlearom om än något nättare än jag tänkt mig. En liten brist var beskan som drog lite åt salmiakhållet, något som jag inte gillar och som gjorde att jag i slutändan inte heller är riktigt nöjd med grundölet. Utan att ha undersökt möjliga orsaker närmare gissar jag att det beror på att min bitterhumle nog inte var i toppform.

Häri ligger väl också en del av charmen med att brygga hemma, och i synnerhet när man gör det med nya ingredienser. Det går inte alltid som man tänkt sig och varje gång lär man sig något nytt. Kanske blir det ett nytt försök till sommaren, med fler och spädare blad.

På fredag är det dags för oktobers andra ölsläpp på Systembolaget. Hyllorna fylls på med 15 nya öl, med allt från session-IPA med apelsinskal via italiensk svart-IPA till Oppigårds och Närkes samarbetsweissbier. Här är mina snabbrecensioner av ölen som släpps.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Pris, Volym, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det finns någon läsbar)]

 Observera att datummärkning på flaskorna på skribentprovningen inte behöver samma som de som släpps i butik. Anledningen till att jag skriver ut datummärkning, i den mån den finns, är just för att den som är intresserad ska kunna se om det är samma batch i hyllan som den som recenserats här.

Oppigårds/Närke Ädelweiss
11265, Sverige, 29,90 kr, 50 cl, 6 %, T5 - 18000 st
Nästan mer tuggummi än skumbanan och därtill lite vetebulle. Mycket lätt humleton. Även i smaken är tuggummit det mest framträdande. Godisöl.

Gulden Draak Brewmaster's Edition
11530, Belgien, 129,90 kr, 75 cl, 10,5 %, T7 - 600 st
Söt doft med torkad frukt och lite kola. Mycket söt smak och eldig smak med nästan påträngande mycket torkad frukt samt en liten skumbananssmak. Väldigt koncentrerad smak. Kan nog bli bättre med något års vila.
Bäst före: 23/07/2017

Baladin Zucca
11201, Italien, 89 kr, 75 cl, 7 %, T6 - 2880 st
Mjuk och något fruktig smak med en något plastig ton i doften. Smaken är spritsig och fruktig medan plasten försvinner snabbt. Går över mer mot torkad frukt i slutet. Speciell öl, helt klart.
Bäst före: MAR 2016

Smuttynose Pumpkin Ale
11741, USA, 26,80 kr, 35,5 cl, 5,8 %, T6 - 2880 st
Sötkryddig doft med nejlika, kardemumma och torkad ingefära. I smaken är kryddorna inte riktigt lika påträngande som i doften men ändå framstående i smakprofilen. Bredvid finns toner av ugnsrostad sötpotatis och pumpa. Något söt avslutning.
Bäst före: 01/22/15

Samuel Adams Fat Jack Double Pumpkin
11768, 59,90 kr, USA, 65 cl, 8,5 %, T5 - 10000 st
Något kryddig och mycket söt doft. Smaken är rund och lätt sliskig och vätskan liksom fastnar i munnen. Var är min tandborste? Det finns de typiskt pumpaölskryddiga tonerna men de är väldigt tillbakadragna jämfört med kraftigt kryddiga öl som verkar vara pumpaölsnorm i USA, så som t ex Smuttynose Pumpkin Ale. Knappt någon beska men en viss alkoholton.

Amager/Cigar City Orange Crush Session IPA
11443, Danmark/USA, 44,90 kr, 50 cl, 5 %, T5 - 12600 st
Tydlig apelsinfruktighet i doften tillsammans med lite kakdofter, citrushumle och någon liten orenhet. I smaken blir det mer vegetabiliskt än fruktigt samt något för mycket beska.
Bäst före: 08/2015


Amager/Grassroots Shadow Pictures DIPA
Danmark/USA, 11276, 53,90 kr, 50 cl, 8 %, T5 - 10080 st
Mycket humlig i både smak och doft med framförallt exotiskt frukt och en viss oljighet. Lättsamt kakig maltbas som släpper fram humlen samtidigt som den ger en sötma som går in i fruktigheten på ett bra sätt. Riktigt bra.
Bäst före: 08/2015

Brewfist Green Petrol
11263, Italien, 38 kr, 33 cl, 8,2 %, T6 - 3024 st
Lätt rostad smak och doft med en del humle som fåt kämpa om uppmärksamhet där bakom. Ganska rund i smakerna trots allt. Helt okej svart-IPA.
Bäst före: 30 01 15

All In/Lervig Imperial Porter
11264, Sverige/Norge, 48,50 kr, 33 cl, 8,5 %, T5 - 7800 st
Rejäl kaffedoft utan att bli för hårt rostad, men däremot något endimensionell. Smaken är mer nyanserad med toner av mörk choklad tillsammans med nyrostat kaffe och soja. Trevlig om man gillar kraft och tyngd i sina mörka öl.

BrewFist X-Ray
11236, Italien, 35,30 kr, 33 cl, 8,5 %, T6 - 3024 st
Mjuk, söt och fruktig med lättare chokladtoner. Lite toner av mandel och plommon dessutom. Snygga smakkombinationer men saknar något i det totala utförandet.

Sierra Nevada Hoptimum
11223, USA, 41,90 kr, 35,5 cl, 10,4 %, T5 - 10000 st
[Provades inför septembersläppet]
Fruktig och eldig med stor kropp. Samtidigt nästan mjuk och väldigt fin i smakerna, som en fruktkudde för tungan. Ihärdig efterbeska.

The Monarchy Preussen Weisse
11793, Tyskland, 44,90 kr, 50 cl, 5,5 %, T7 - 1600 st
[Provades inför septembersläppet]
Något söt doft med toner av enbär, estrar, kryddor och bär (något jag gissar kommer från rödbetsjuicen). Smaken följer i samma spår där de extra ingredienserna dominerar över grundölet. Rätt så udda öl, tror inte jag skulle kunna få i mig ens ett helt glas på egen hand.

Följande öl släpps i T7 men fanns inte med på ölskribentprovningen:
Alesmith Horny Devil, 11524, USA, 139 kr, 75 cl, 10 % - 720 st
Freigeist Abraxxxas, 11529, Tyskland, 39,90 kr, 50 cl, 6 % - 1440 st
Lost Abbey 10 Commandments, 11663, USA, 159 kr, 75 cl, 10 % - 1400 st
Nynäs Mackmyrafatlagrade variant av Sotholmen Extra släpps i december
Vintermånaderna rycker allt närmare och då kan det vara trevligt att få värma sig med en liten titt på framtida nyheter på Systembolaget. Som om det inte vore nog med alla julöl i november släpps dessutom 38 olika öl i de två småpartilanseringarna. Även december ser ut att bli ett stort släpp. Här har ni listan över kommande nyheter.


IPA har etablerat sig i Skandinavien och är bortom att bara vara en trend. Samtidigt börjar smakrika öl med låg alkoholhalt få allt större fotfäste. Dessa två delar möts i så kallad session-IPA, en stil som har låg alkohol men IPAns humlearomatiska kvaliteter. Danska Fanø har tagit sessiondelen till en ny nivå med sin session-IPA Havgus på bara 2,7 %.

Trots att den bara verkar vara en månad gammal att döma av bäst-före-datumet är den inte sådär särskilt humlig. Fruktig och fin, men inte bang in your face som en bra IPA gärna får vara. Å andra sidan, den blir inte heller metallisk som öl med låg alkohol och mycket humle annars kan bli så den har kanske hittat den rätta balansen.

Dessutom är smaken överraskande fyllig för sin låga alkoholhalt. Visst, det känns fortfarande att det här har låg alkohol och att alla smaker inte riktigt fyller ut ordentligt, men det är gott. En del tropiskt fruktighet, lite kakigt och med en grapefruktsmak som smyger fram i slutet tillsammans med beskan.

Efter ett tag i glaset lyfter smakerna. Om det beror på att den mår bra av att luftas lite eller om det är för att smaklökarna får chans att kalibrera om sig lite låter jag vara osagt, men effekten finns där. I slutändan är nog det här en av de bättre öl under 3 % jag har druckit, åtminstone bland de humligare varianterna.

Ett smärre problem är att den kostar närmare 50-lappen på lokala ölbutiken här i Esbjerg, som trots allt bara är tjugo minuter från bryggeriet. Visst är det värt att betala lite extra för god öl men det här är kanske lite dyrt för att bli en bra vardagsöl.

Det slog mig häromdagen att man ganska ofta i debatter kring Systembolagets vara eller icke vara tar upp följande argument: "Deras prispåslag är så lågt, det är bara 19 %." Jag själv har ofta tagit upp detta argument. Problemet är att det är fel. Systembolagets rörliga påslag är förvisso på 19 % men de har också ett fast påslag, vilket gör att det totala påslaget blir högre än 19 %. För att reda ut detta tittade jag närmare på hur det totala påslaget ser ut för några olika öl.

Effekten av att kombinera ett fast och rörligt påslag är att billiga produkter får ett högre totalt påslag procentuellt sett jämfört med dyrare produkter. Följdeffekten är en viss prisutjämning mellan billiga och dyra produkter. Hur stort påslaget blir beror på inköpspriset i relation till det fasta påslaget, som ligger på 0,85 kr för öl. Ju lägre inköpspris, desto högre procentuellt påslag. Slutpriset till oss kunder beror sedan även på alkoholskatten, som i sin tur beror på alkoholmängden (alkoholhalt gånger volym) och är helt oberoende av inköpspris. (Exakt hur prissättningen går till samt några exempel kan ni läsa här.)

För att illustrera det här har jag tagit fram några exempel nedan. Två intressanta saker kan ses ur det här. Dels det som nämns i ingressen, det vill säga att det totala påslaget inte är 19 %. Först när vi tittar på priser uppemot hundringen eller över börjar det totala påslaget krypa nära 19 %. Dels att det är en oerhörd skillnad i påslag mellan det billigaste segmentet, där det rör sig från nästan 50 % ner till dryga 30 % för de något dyrare billiga ölen, och det lite dyrare "craft-beer-segmentet" där påslaget ligger i runda slängar kring 25 %. Omkring hälften så stort procentuellt påslag som för de allra billigaste ölen alltså. Det där med att använda Systembolagets prissättning som argument för ett bevarat detaljhandelsmonopol då? Tills vidare överlämnar jag till var och en att fundera på hur man tror att prissättningen i dagligvaruhandeln skulle fungera om de fick sälja öl.

Jag har också tagit med Systembolagets andel av totalpriset bara för att illustrera att det faktiskt inte rör sig speciellt mycket, vilket har att göra med alkoholskatten som ju inte är prisberoende. Notera att ölsorterna nedan i sig inte är viktiga, utan deras pris och alkoholhalt. Namnen på ölen är bara med för att göra det lite mer "konkret".

Sofiero Original
50 cl, 5,2 %, 11,40 kr
Påslag på inköpspris: 46,8 %
Systembolagets del av totalpriset: 12,6 %

Gambrinus
50 cl, 5,0 %, 16,50 kr
Påslag på inköpspris: 31,8 %
Systembolagets del av totalpriset: 12,8 %

Brewdog Trashy Blonde
33 cl, 4,1 %, 19,90 kr
Påslag på inköpspris: 27,0 %
Systembolagets del av totalpriset: 14,4 %

Oppigårds Amarillo
33 cl, 5,9 %, 19,90 kr
Påslag på inköpspris: 27,7 %
Systembolagets del av totalpriset: 13,6 %

Beer Studio Long Play
33 cl, 5,4 %, 29,90 kr
Påslag på inköpspris: 24,1 %
Systembolagets del av totalpriset: 13,5 %

Omnipollo Nebuchadnezzar
33 cl, 8,5 %, 29,90 kr
Påslag på inköpspris: 24,6 %
Systembolagets del av totalpriset: 12,5 %

Brewdog Tokyo
33 cl, 16,5 %, 80,20 kr
Påslag på inköpspris: 20,9 %
Systembolagets del av totalpriset: 11,7 %

Boulevard Smokestack Series Imperial Stout
75 cl, 11,8 %, 139 kr
Påslag på inköpspris: 20,1 %
Systembolagets del av totalpriset: 11,5 %
Efter sex dagar på Stockholm Beer & Whisky Festival var minneskortet välfyllt med bilder och här presenteras mitt urval av personliga favoriter. Alla bilder nedan går även att beskåda på Porterstekens Facebooksida, men eftersom inte alla använder fejjan kändes det passande att även lägga ut de här för allmän beskådning.

Westerbottens Bryggeri
I år var det premiär för en särskild nybryggarmonter på Stockholm Beer & Whisky Festival där 14 småbryggerier samlades. Både där och hos småbryggare med egna montrar kunde man hitta några riktigt roliga öl. Framtiden för ölsverige ser fortsatt ljus ut alltså.

De som stod ut allra mest i nybryggarmontern var Westerbottens Bryggeri från Sävar norr om Umeå. Inte för att hade de allra häftigaste eller mest innovativa ölen, utan för att de startade i somras och redan har lyckats få fram två riktigt rena och välsmakande öl. Deras red ale var förvisso mer likt en brown ale men ändå riktigt god och deras pilsner sådär härligt krispig. Receptet till deras IPA behöver slipas vidare på men det visste de också om själva.

Tillbaka till pilsnern och red/brown alen så var det inte bara en brist på felsmaker, vilket i sig inte är helt vanligt från ett helt nytt bryggeri, det var också välbalanserat, fylligt och nyanserat. Imponerande!

Dalarado hade en öl som både hette och smakade som en brown ale som även den var riktigt bra. Rund och fyllig i smakerna utan att bli tung. Riktigt snyggt! Det där med brown ale från nya småbryggerier verkade vara lite av en grej, Brygghuset Finn Brown Ale vann ju pris för bästa svenska fatöl alla kategorier.


Coppersmiths hade en egen monter och hade ett gäng trevliga öl. Kanske allra mest anmärkningsvärt är att de redan har vunnit en lansering i Systembolagets fasta sortiment med sin White IPA som släpps i mars nästa år. En härlig blandning av saisonjäst, vete och moderna humlesorter. Bolagslanseringen vann de i konkurrens med bland annat Oppigårds, som väl i och för sig kanske inte hade fixat den jästprofil som Systembolaget verkade leta efter.

Lite öl från Dykes Brewery var också spännande att få prova efter att ha hört mycket gott om dem. Bäst av de jag provade var stouten, härligt torr och rostig. Verkligen kul att det börjar bubbla även norrut i vårt avlånga land.

Till sist måste jag förstås nämna Gamla Enskede som ställde ut med tre riktigt bra lättöl. Ja, de gör förstås inga starköl. Snygga öl som går bra till mat och där framförallt portern stack ut lite extra. Ett bryggeri som verkligen tillför något till Sveriges öllandskap, som blir allt mer komplett.

En liten applåd också till initiativet med nybryggarmontern. Mycket bra att även de allra nyaste och minsta får lite plats på en av världens största ölfestivaler.

Logan Plant har gått från att vara turnerande artist till att ha ett av Londons snabbast växande bryggerier. Han är nämligen mannen bakom stjärnskottet Beavertown som är en av de ledande stjärnorna i den bryggarboom som sker och har skett i London de senaste åren. På SBWF berättade han mer om sin och bryggeriets resa.

Som för så många andra kom inspiration från USA efter att han turnerat där med sitt tidigare band. Efter en spelning hade han gått över till BBQ-restaurangen på andra sidan gatan för att äta middag och ta en öl. Där kom han i kontakt med amerikansk öl och det blev en vändpunkt. Sedan tidigare älskade han brittisk öl men det var på andra sidan Atlanten som Logan fick idén att börja brygga hemma med en utsatt plan om att börja brygga kommersiellt.

Med inspiration från ovan nämnda restaurangbesök startade han sin egen restaurang, Dukes Brew & Que (läs om mitt besök där), där han också bryggde på ett 500-liters bryggverk. Den situationen blev snabbt ohållbar, dels eftersom det var jobbigt att brygga i ett aktivt restaurangkök och framförallt för att det helt enkelt var för litet för att möta efterfrågan. Så bryggandet flyttade till en ny, egen lokal och Dukes fick vara restaurang och en sorts hemmaplan för ölen att serveras på.

I den nya lokalen har man ett rejält bryggverk på 5000 liter för sina standardöl. Det gamla bryggkitet har de också kvar och använder till sin Alpha-serie med lite mer experimentella öl. Totalt är 17 personer anställda i bryggeriet, och det bara knappa tre år efter att det hela startade. En av dem började som servitör på Dukes. Han tecknade en hel del och Logan gillade hans teckningar. Numera är han ansvarig för bryggeriets grafiska profil och hans smått excentriska verk pryder burkarna och flaskornas etiketter.

Det där med att tappa öl på burk var också något som Logan fick inspiration till i USA. Efter en Surly Furious, som säljs på burk, insåg han hur mycket bättre humlens smakar kan bevaras i en burk. Sen var det inte så mycket mer att fundera på eftersom Beavertowns grundserie med öl är välhumlade alster. Så en burklina blev det.

Deras öl tas sedan tidigare i år in till Sverige av Cask Sweden och genom ett släpp på Systembolaget har vi fått stifta bekantskap med blodapelsin-IPAn Bloody 'Ell. Själv tycker jag bättre om några av deras andra humledominerade öl, som session-IPAn Neck Oil som också har ett underbart namn. Allra bäst i deras vanliga uppställning är svart-IPAn Black Betty men de håller hög lägstanivå genom kärnserien. Det finns även tankar på att jobba mer med sur och brettad öl, men i sådana fall i en egen lokal. Arbetsnamnet finns redan. Wild Beaver.

Namnet Beavertown då? Jo, Dukes Brew & Que ligger i De Beauvoir Town i Londonstadsdelen Hackney. Det här var åtminstone förr i tiden ett lite ruffigt arbetarklassområde och på lokal slang kallades området helt enkelt för Beavertown. Så när Logan var på gång och att slå upp Dukes i De Beauvoir och fick höra dess smeknamn var bryggeriets namn självskrivet.
På ölfestival kan man få höra en hel del roliga saker. Här är ett urval av sköna citat jag snappat upp under mina sex dagar på Stockholm Beer & Whisky Festival.

"Det här är en öl från vår småbatchserie Lips of Faith. Vi gör bara 110 000 liter av den." - Casey Kjolhede berättar om New Belgium, Avd. Allt är större i Amerika.

"BIRA BIRA BIRA..." - OT-Jugge på båten tillbaka från Party On The Island på Fjäderholmarna, Avd. Party med stort P.

"...BÄRS BÄRS BÄRS" - Svaret från resten av båtresenärerna.

"Usch vad mycket karlar det är här." - Okänd kvinna till sin väninna inne på mässgolvet, Avd. Det är åtminstone inte norm med strumpor i sandaler på den här festivalen

"Jag har insett att jag aldrig kommer att tröttna på att prata om öl." - Greg Koch, Stone Brewing, Avd. No shit sherlock

"We don't want our Ginger Beer to be gateway drug to Kopparbergs." - Scott Williams, Williams Brothers, Avd. Tack!

"Ni har inte hört något från ett visst tyskt powermetalband om namnvalet?" - Besökare på Beavertowns Master Class angående ölet Gamma Ray, Avd. Framtida samarbete?

"Mattias Hammenlind tipsade om att jag kanske borde läsa starta-bryggeri-guiden i senaste c/o Hops." - Stefan "Mohawk" Gustavsson, Avd. Ja, det börjar väl bli dags
Det finns ett gäng rockstars i ölvärlden och flera av dem har besökt Sverige och Stockholm Beer & Whisky Festival många gånger. För Stone Brewings ena grundare Greg Koch var det däremot första gången på festivalen när han besökte den idag (och tredje gången i Sverige). Under titeln "Konversationer med Greg" hölls en Master Class där bryggarikonen spenderade en timme på att svara på frågor från den stora publiken.

Det var en avslappnad och ledig Greg som dök upp i mässans största provningslokal. Timmen inleddes med vad som också var timmens enda öl, nämligen Enjoy By 10.31.14. Det är en återkommande DIPA som buteljeras fem veckor innan datumet i namnet och som alltså var en vecka gammal. Greg förklarade hur de planerat alla steg i distributionen för att se till att flaskorna når butikshyllorna inom en vecka och bara skickas till ställen som säljer bra för att vara slutsåld senast tre veckor efter buteljeringsdagen. Allt handlar om färskhet här och det märktes också i den härligt juiciga öl vi fick i glasen.


Det kommande Stonebryggeriet i Berlin var förstås återkommande bland frågorna. Planen är att det ska vara klart till nästa höst och kommer då att brygga samma öl som görs i USA, men för distribution i Europa. Liksom i San Diego kommer man bygga upp en stor restaurang kring bryggeriet, som kommer ligga i en sekelskiftesbyggnad en mil söder om Berlins citykärna. Även Enjoy By kommer bryggas här men den lär aldrig dyka upp på Systembolaget med tanke på att Systembolaget kräver att det är minst tre månader kvar till bäst före vid lansering. Däremot lär den kunna dyka upp på svenska barer.

Brygghuset i Berlin blir på cirka 10 000 liter, vilket är något mindre än i San Diego där de även har ett andra bryggverk. Sanningen är att de inte har någon bra bild över vilken efterfrågan det finns i Europa och Greg var uppriktigt osäker på om bryggeriet borde ha dimensionerats mindre istället. I restaurangen kommer man, liksom i San Diego, att köra på en smått eklektisk meny med ekologiska råvaror och nolltolerans mot industriellt producerad mat och dryck.

I USA börjar några av de tidiga pionjärerna nu bli så pass gamla att de inte längre vill driva sina bryggerier själva. Den barnlösa Greg lovade att han aldrig skulle sälja Stone till investmentbolag eller storbryggerier. Istället skulle han se till att teckna lagligt bindande dokument på att Stone skulle bli självägt den dag han inte längre kan driva det. Pengar såg han ändå inte som någon motiverande eller drivande faktor. Däremot drivs han av framgång, viljan att lyckas med det han ger sig på. Att få stå och prata om öl var en del av vad han ansåg vara framgång.


Från början var det Anchor Steam Beer som fick honom att inse att det fanns mer än tråkig industriell lager att dricka. Det var 1987. Snart började han brygga öl hemma tillsammans med kompanjonen Steve Wagner med en plan om att börja brygga kommersiellt. 1996 öppnade de så Stone Brewing, vilket var precis när den tidiga mikrobryggarbubblan i USA sprack. Tillväxten för hantverksbryggarbranschen minskade från 30-40 % per år till 2 % under 1997.

Stone överlevde ändå och numera hör de alltså till USA:s största hantverksbryggerier. 2002 bryggde man Ruination IPA för första gången och det var då den första riktiga västkust-IPAn som gjordes året runt och som släpptes på flaska. Namnet syftar på hur extremt humlad den är och att den skulle förstöra smaklökarna. På den tiden var den också väldigt extrem men idag är den förbisprungen på det planet. Greg pratade till och med om att byta namn på den för att det inte kändes sant längre.

Tillbaka till Berlin. Eller Sverige. Det var nämligen så att även Sverige fanns med i tankarna när man rekade ställen för att etablera sig i Europa men i slutändan fann man ingen plats här som uppfyllde deras rätt detaljerade kravlista. Istället blev det alltså i utkanten av Berlin. Om det kommer funka eller inte återstår förstås att se. Jag tror i vart fall att det kan bli något av ett resmål i sig.
Ikväll har det varit provning med Founder's på Bishops Arms Folkungagatan och på Stockholm Beer & Whisky Festival kommer grabbarna från bryggeriet finnas i Wicked Wines monter för att berätta mer om sina bärs. Med ett fokus på amerikanska bärs finns ingen plats kvar för belgobira eller centraleuropeiska pilsner men i gengäld är ju deras öl riktigt bra för de stilar de faktiskt ger sig på.

Under ledning av produktionsplanerare Jason och ansvarig för internationella marknader, Bob, kördes en provning där vi fick en inblick i Grand Rapids-baserade Founder's och sju av deras öl.

Jason Heystek, lead guitar and production planning
Först ut var Dirty Bastard som är ett slags mellanting mellan scotch ale och american strong ale. För mycket humle för det förra, för lite humle för det senare. Om man får tro stilguider från BJCP och liknande alltså. I praktiken är det just denna egenhet som gjort denna öl så populär. Det var den öl som fick Founder's på fötter igen efter några inledande svåra år och som fortfarande är deras tredje mest sålda öl. Det är också basen till Backwoods Bastard som släpptes på Systembolaget tidigare i år. Det är en blandning av Dirty Bastard som legat på bourbonfat i allt från fyra till 16 månader.

Curmedgeon Old Ale är en något kraftigare öl som lagras med ekflis för att få lite tanniner som balanserar sötman. Snygg öl som vinner på åtminstone några månaders lagring för att runda av kanterna. Liksom alla Founder's öl får den åtminstone tre veckor på sig i tanken, är ofiltrerad och tas väl om hand av.
-If I'm friendly to the beer, it will be friendly to you, som Founder's produktionsplanerare Jason Heystek uttryckte det.

Sedan introduktionen för några få år sedan har All Day IPA snabbt blivit bryggeriets bäst säljande öl och efterfrågan ökar stadigt. Den ingick inte i den här provningen, men det gjorde däremot dess kusin Dissenter Imperial India Pale Lager. Med torrhumling med Amarillo och Simcoe är den fruktig och lätt tallbarrig samt generellt väldigt humlig. Det är för övrigt första gången den serveras på fat utanför USA, något som börjar vittna om den svenska marknades betydelse för amerikanska bryggerier. Men det var bara början på det spåret.

Omkring 5 % av bryggeriets totala export går på export och av dessa är det ungefär en femtedel som går till Sverige, vilket också är bryggeriets största exportmarknad. Detta kan jämföras med att cirka 25 % av deras öl säljs i hemstaten Michigan och att Sverige är en av ett drygt tiotal exportmarknader. Just nu brygger Founder's i runda slängar 25 miljoner liter om året och har en planerad utbyggnad till en kapacitet om dryga 100 miljoner liter om året.

Vi provade också deras Imperial Stout men eftersom den lanserades i limiterad utgåva på Systembolaget för inte så länge sen går jag rakt på nästa öl som var Devils Dancer. En trippel-IPA som blev klar i juni. Tre-fyra månader gammal vid det här laget alltså och det tyckte även grabbarna på bryggeriet märktes. Malten och alkoholen tog mer plats än humletonerna, även om dessa också tog sin plats. Denna öl görs, med intention, med nya humlekompositioner varje år vilket betyder att den blir något annorlunda från gång till gång I jämförelse med en tidigare brygd som jag provat skulle jag dock säga att huvuddragen är i stort de samma. Mycket malt, mycket alkoholsötma och en del fruktiga humletoner.

Även Rubaeus har nyligen lanserats på Systembolaget så jag hoppar över smaknotiser på den. Intressant däremot är att den liksom i stort sett alla deras fruktöl görs med koncentrat snarare än färsk eller fryst frukt, samt att koncentratet tillsätts efter jäsningen, vilket förklarar att den är så söt. Sist ut var den helt fantastiska KBS. En öl som tidigare hette Kentucky Breakfast Stout och baseras på Founder's Breakfast Stout, men eftersom den inte är gjord i Kentucky utan i Michigan så fick de lov att byta namn på den och den heter nu alltså kort och gott KBS.


Mycket toner av bourbon, vanilj och rostad kokos utan att bli totalt dominerad av dessa smaker. Det finns också mjuka toner av choklad och försiktiga kaffedrag. Den är oerhört lättdrucken för 11,2 %. Farligt lättdrucken till och med. Samtidigt säger jag att det här är en av de bästa fatlagrade imperial stouts jag har druckit och jag uppmanar verkligen alla er läsare att ta chansen att prova denna öl nu när ni får chansen. Det är första gången någonsin den serveras på fat utanför USA.

För ett bryggeri som använder samma jäst (American Ale, Chico) i nästan alla sina öl har de ändå en imponerande bredd. Något som går igenom många av deras öl är dock en relativt hög restsötma, med undantag för storsäljaren All Day IPA som är torrare men ändå så pass söt att den ger en öl med 4,7 % en respektabel kropp. Till chilin på Bishops Arms Folkungagatan krävdes däremot något lite kraftigare och då klev deras Centennial IPA in och gjorde ett utmärkt jobb.

Från ikväll finns flera Founder's-bira, bland annat KBS, påkopplade på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm och Wicked Wine kommer ha fyra kranar i sin huvudmonter dedikerade till Founder's de kommande dagarna på Stockholm Beer & Whisky Festival. Av dessa lär det bli två som ständigt kör All Day IPA och Centennial IPA samt två som roterar runt på lite andra öl, bland annat KBS. Och den är ju lite för bra för att missa.