Öl och ost: Brillat Savarin

Utifrån att Brillat Savarin sägs passa ihop med champagne valde jag ut två lite vinliknande öl samt en joker i sammanhanget att prova med denna gräddiga ost. Tre kombinationer som alla visade stor potential, men var det någon som nådde hela vägen?

Brillat Savarin är en fransk krämig vitmögelost, uppkallad efter Jean Anthelme Brillat-Savarin som påstås ha sagt "En dessert utan ost är som en skönhet utan öga". Själva osten har en mycket rik och gräddig smak, utan att bli obehagligt fet. Ett litet mästerverk i sig tycker många, så även jag.

Osten sägs passa bra med champagne, därför valde jag ut två öl från det senaste släppet som har en del smakmässigt gemensamt med mousserande vin, nämligen den vitvinsfatlagrade tripeln Victory White Monkey och lambicen Drie Fonteinen Golden Doesjel. Som en liten joker till dem valde jag en Oppigårds Amarillo för att se om humle istället för syra kunde skära igenom den krämiga osten. I vanlig ordning provades också osten med och utan marmelad, i det här fallet en grekisk fikon- och rommarmelad.

Min lilla joker, Oppigårds Amarillo, visade sig fungera riktigt bra med den gräddiga osten. Sötman i ölen harmoniserar väl med gräddigheten i osten, som också lyfter maltsmakerna något. Den friska humlen blir samtidigt en fin kontrast mot det krämiga och feta. Med en klick marmelad till förstärks harmonin i sötman ytterligare, samtidigt som humlens fruktighet också hittar en mötesplats.

White Monkey hade en märkbar smörig smak även när jag provade den inför släppet men den flaskan jag fått nu är rejält smörig, som en smörad grillad majskolv eller som smörpopcorn på bio, medan de fruktiga, vinösa smakerna är undantryckta. Man känner att den kopplar bra till osten på många vis men den stora diacetylsmaken sätter sig i vägen för en bra kombo. Jag gissar på att min flaska var något av ett måndagsexemplar rörande diacetylen/smörsmaken och jag vågar säga att det hade varit en utmärkt kombo med en friskare flaska. De friska fruktsmakerna i ölet är perfekt till de gräddiga smakerna i osten.

Syran i Golden Doesjel skär rakt igenom ostens fetma och krämighet men stannar inte där. Det blir helt enkelt osten en aning övermäktig. Lite marmelad hjälper till att bära syran och då blir det plötsligt en fin kombination där syran skär igenom osten samtidigt som funkighet i ölet möter ostens lite intensivare smaker. Den fruktighet som faktiskt finns i ölet möter i sin tur marmeladen, men i slutändan missar kombon ändå några noter som gör att det inte blir någon klockren kombo.

Allra bäst av dessa tre blev alltså jokern Oppigårds Amarillo, dock tror jag att en White Monkey med mindre diacetyl hade varit klockren. Synd att den inte levererade den här gången.