André är märkbart nervös när han tar emot oss på gården utanför Tildonk och till en början går det inte att ta miste på att han är obekväm i situationen. Blicken flackar och ett litet darr kan anas på rösten.
-Jag är glad att ni är här just idag, då har jag en legitim ursäkt för att inte stå i vår monter på Zythos. Jag tycker inte om allt folk där, berättar han.
Efter att han har berättat historien om sin hjärnblödning och bryggeriets födelse, samtidigt som vi provar några av hans öl blir han lite mer avslappnad. Jens Skrubbes påpekande om att inredningen i rummet vi sitter i förmodligen är värt en mindre förmögenhet om man säljer den till en amerikan som vill starta en pub verkar han inte riktigt vilja ta in.
Istället pratar vi mer om ölen. Tillsammans med sina söner började han brygga någorlunda traditionella belgiska öl men fann sedan en nisch i fatlagrade öl. Närmare bestämt öl som lagrats på fat som använts i den europeiska alkoholindustrin. Genever, muscatelvin, madeira, grappa, skotsk rökig whisky, ja, det är få typer av begagnade ekfat Hof Ten Dormaal inte har använt i någon av sina fatlagringsserier. Så länge det är europeiska produkter. Däremot är det mycket lite av deras eget öl som säljs i Europa eller ens i Belgien. Det allra mesta går till USA.
Själva ölet brygger de på vatten från en egen brunn och med spannmål och humle som de odlar själva. Mältningen får de hjälp med men mälteriet ligger alldeles i närheten. Förutom faten och jästen är gårdsbryggeriet alltså i stort sett helt självförsörjande. Till och med energin fixar de i mångt mycket själva genom att odla raps. Närproducerat så det förslår.
Förutom rena fatlagringar av öl har de också börjat experimentera med att använda faten till lambic.
-Vi började med att ställa ut vört i hinkar runt om på gården. Innehållet i två av hinkarna blev bra och dessa har vi sedan jobbat vidare med genom att späda dem med mer vört och låta mikrofloran växa till sig, berättar André.
Resultatet är godartat i form av Zure Van Tildonk som har en helt egen och mycket fruktig karaktär. Två till surisar fick vi också smaka på. Brand Van Leuven är en rökig suring som ska återskapa tyskarnas brandhärjande av staden under första världskriget vilket förstås låter otrevligt men smakar riktigt gott. B-Wine är en sorts blandning av barley wine och suring som ska vara bättre än vin enligt etiketten och den smakar också heeelt fantastiskt. Helt klart min favorit från Hof Ten Dormaal.
Som en paus i provningen går vi ut och bevittnar när sonen Dries spänner för en jordvändare på en enorm och väldigt fin brabant och går ut och "rensar ogräs" mellan humlestörarna. Förutom hästen har de också grisar och kycklingar på gården. Några barn från en besökande familj springer lyckligt runt och tittar på alla djur. Vi återvänder för att prova en av de fatlagrade ölen som bryggeriet gjort sig kända för och vid här laget har André blivit väldigt bekväm med vårt sällskap och det känns som att han kunde ha pratat och diskuterat länge till om det inte vore för att vi var tvungna att ta oss vidare till nästa anhalt i programmet.
Grodorna i dammen på andra sidan vägen från bryggeriet säger adjö med samma frenetiska kväkande som de hälsade oss välkomna med, men när vi sätter oss i minibussen är det sympati för Andrés rörande historia som fyller allas tankar.
Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar