Till att börja med ska den här omtalade olyckan förklaras för de som inte känner till den. En termostat i en lagerlokal gick sönder och värmen steg obarmhärtigt. Det resulterade i att trycket blev alldeles för stort i flaskorna och några korkar sköt i taket. För att inte ta några risker beslutade man att inga flaskor i lokalen kunde behållas. Att tappa intäkterna från omkring hundratusen oförsäkrade flaskor svider. För att minska den ekonomiska smällen något valde man att samla alla flaskors innehåll och destillera, vilket resulterat i Armand Spirit. Förvisso innovativt men inte tillräckligt för att rädda ekonomin, som redan innan olyckan var en aning ansträngd.
En stor utförsäljning av vintage-lambic drog in extra pengar, men Armand som nyligen gift sig med sin Lydie, tog ändå beslutet att sluta brygga egen lambic för att istället hålla sig till att bara blanda. Bryggeriet var inhyrt och blev för dyrt att behålla. Dessutom tog bryggeriet mer tid än vad Armand hade. Spola fram till nutid och situationen har återigen vänt.
Ett nytt, större bryggverk med fyra koelschip är inköpt vilket gör bryggningen mindre arbetsintensiv per liter producerad vört. Lydie har tagit över allt jobb kring ekonomi och försäljning och Armand jobbar enbart med bryggning, blendning och annat som är direkt relaterat till produktion. Unga herr Michael Blancquaert har tagits in i företaget för att lära sig lambicens fina konst samtidigt som han avlastar Armand med det fysiska arbetet. Armand, som inte har några barn, planerar också att låta bryggeriet gå i "arv" till Michael när han själv går i pension och redan nu är Michael delägare.
Allt gott och framtiden säkrad alltså. Efterfrågan är dessutom riktigt stor, så pass att man kan ställa vissa krav på de olika importörer som vill köpa in deras öl. Bland annat ska ölen ska skickas med kyltransport och nya importkunder måste komma och besöka bryggeriet först.
-Vi har en produkt med hög kvalitet. Vi är stolta över den och vågar ta ett pris som reflekterar produktens kvalitet. Då är det förstås också viktigt att vi jobbar med rätt importörer för att kvaliteten ska bevaras på vägen fram till kunden, berättar Lydie.
Vi blir serverade en nytappad, oblandad ung lambic inne i bryggeriet. En i stort sett helt platt öl med en komplex smått syrlig smak som har en botten som drar åt äppeljuice men med otroligt många nyanser. Riktigt gott, men enda chansen att dricka denna öl är att besöka bryggeriet. Vidare ner i källaren som är en av flera lagerlokaler. Här står tunnorna uppradade och lite här och var bubblar det upp som ett bevis på pågående jäsning. Termostaterna funkar i alla fall som de ska numera.
Tillbaka ute i solen på innergården provar vi deras vanliga, klassiska Oude Geuze, en fantastisk kreation som nyligen också dök upp (igen) på Systembolaget. Funkig, frisk och helt underbar. En öl i absolut världsklass som ibland nästan verkar glömmas bort i jakten på nya specialblandningar av lambic. Fast efterfrågan är som sagt så stor att de har råd att säga nej till importörer ändå.
Jag frågar Lydie om Schaerbeekse Kriek, hur är läget med den?
-Vi gör den med körsbär från en mycket liten odlare som har de riktiga, klassiska Schaerbeekse-körsbären. Det skiljer sig från år till år om det blir bra bär. Blir det körsbär värda att plocka ringer de upp oss och då blir det bråttom att skramla ihop volontärer som kan följa med och hjälpa oss att plocka körsbären. Så det är inte varje år vi kan göra den, förklarar Lydie.
Armand ansluter ute på gården är på strålande humör. Det märks på hela hans kroppsspråk och minspel och att det är goda tider igen efter några hård. Med ett härligt gubbskratt strålar han ikapp med Lydie och bedyrar hur mycket hon har betytt för att de skulle komma tillbaka ordentligt igen.
Från början var Drie Fonteinen, som startades av Armands far Gaston, ett blenderi och en restaurang. När Armand och hans bror tog över verksamheten på 80-talet delade de upp det mellan sig så att brodern fick ta över restaurangen och Armand tog över blenderiet. Från ett tidigare besök vet jag att restaurangen är väl värd ett besök om man är i trakten. Inte minst vet jag att Drie Fonteinens öl är värda att dricka, oavsett var man springer på dem.
Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar