Det har ryktats ett tag om att Systembolaget ska gå över till att återigen till att ha två nyhetssläpp per månad och detta har nu blivit officiellt. Från och med september i år kommer Systembolaget att ha två släpp av små partier per månad istället för bara ett som det varit de senaste tre åren.

Fram till och juni 2011 hade Systembolaget två släpp per månad, ett den första helgfria dagen i månaden och ett den 15:e (eller närmaste helgfria dag) då det endast kom nyheter till vinkällarbutikerna. Den modellen gick man sedan ifrån för att bara ha släpp i början av månaden. Nu återinför man alltså två släpp per månad.

Den nya modellen med två släpp per månad går ut på att släppa produkter den första och tredje fredagen varje månad. Undantagen är januari, då det inte kommer några nya produkter alls, samt december och juli då det bara kommer släpp i början av månaden. Till en början kommer troligen det totala antalet produkter som släpps på en månad förbli det samma men den nya lanseringsplanen möjliggör att utöka antalet produkter framöver.

Släppen till fasta sortimentet, som sker i mars, juni, september och december, kommer att ligga kvar i början av månaden vilket gör att släppen sprids ut ytterligare. Säkerligen ett mycket medvetet drag från Systembolaget som nog vill sprida ut belastningen som släppen innebär på såväl butiker som hemsidan. Att dela upp släppen av små partier är också avsett att sprida ut antalet tillfälliga artiklar man kan hitta på hyllorna över tiden, så att det blir jämnare över månaden istället för att toppa i början och dala i slutet när det börjar bli urplockat.

Jag tycker att det här är ser ut att bli ett bra steg att ta. Släppen är just nu väldigt stora och jag är helt för att de sprids ut mer. Visst kan det bli svårare att lägga ölbudgeten för den som har en strikt ölbudget och vill göra stora inköp, men det tror jag drabbar rätt få personer. Att man "behöver" besöka Systembolaget en gång till per månad har jag lite svårt att ta som ett motargument.

Vid en första tanke låter det lite märkligt att lägga släppen just på fredagar. Då är ju butikerna ändå hårt belastade. Men kanske kan just det leda till att fler vanliga kunder får upp ögonen för den typen av öl som släpps i små partier. Dessutom innebär det att dagen efter släpp, då mycket oftast finns kvar, alltid infaller på en lördag då de flesta är lediga och kan gå och handla. Till sist undrar jag hur det blir i juni, tredje fredagen i juni är oftast midsommarafton, då Systembolaget håller stängt. Det mest rimliga är väl att lägga släppen måndagen efter med tanke på den höga belastningen inför midsommar. Som vanligt något som tiden lär utvisa.

Återstående butikssläpp under 2014 kommer inträffa följande datum:
1 augusti - små partier
1 september - fast sortiment och oktoberfestöl
5 september - små partier
19 september - små partier
3 oktober - små partier
17 oktober - små partier
3 november - julöl
7 november - små partier
21 november - små partier
1 december - fast sortiment
5 december - små partier

Därtill tillkommer ett gäng webblanseringar, som alltid infaller på torsdagar. Om det kommer några fler webblanseringar med öl under 2014 återstår att se.

För en månad sen provade jag Nils Oscars folköl Bordslager, vilket blev något av en besvikelse. Häromdagen följde jag upp genom att prova deras andra folköl, Bordsöl Pale Ale, som funnits i något år och dessutom ligger lite lägre i styrka på beskedliga 2,7 %. Det var ett steg upp från Bordslagern men det nådde fortfarande inga höjder.

Både smak och doft var nämligen rätt så jolmigt, utan några friska inslag alls. Det finns lite, lite spår av diacetyl men framförallt handlade det om brist på humle och en tråkig maltkomposition. Inte riktigt dålig men heller inte särskilt många bra kvaliteter.

Jag provade den här när den var ny för något år sedan, om jag inte minns fel var det på andra upplagan av Allt Om Öl Festivalen i Eskilstuna, då jag minns den som bättre. Den här flaskan är märkt med bäst före i oktober i år. Hur gammal det betyder att den är vet jag inte riktigt men utifrån smaken kan jag misstänka att Nils Oscar använder 9 eller 12 månaders framåtmärkning, snarare än 6.

Visst är den låga alkoholhalten en liten bonus, men när det är läge för lågalkoholöl och det är åt det brittiska hållet man är sugen på väljer jag hellre någon av de svagare varianterna på brittiska "klassiker" som är vanliga på folkölshyllorna runt om i landet.

Belgiska De Ranke gör många bra öl och ett av de kanske allra bästa i deras uppställning är Cuvée de Ranke. En syrlig öl som bjuder på spännande smaker utan att bli för "svår" och som kan uppskattas av såväl de som försöker lära sig suröl som de fullfjädrare surkonnässörerna. 

I själva verket är det här en hybrid mellan de flamländska brunröda surölen och Pajottenlands spontanjästa lambic. Det är nämligen så att De Ranke brygger en öl i den förstnämnda stilen som man sedan blandar med inköpt lambic från Girardin så att det är ungefär en tredjedel lambic i den färdiga blandningen.

Resultatet är en rätt så ljus och härligt dimmig öl med tight vitt skum. Man anar syrligheten i doften och det finns en sorts finstämd funkighet, tillsammans med friska citrustoner. Lambicen känns tydligt i doften, utan att ta över hela ölen. Att den är en flamländsk suröl den blandats med är inte riktigt lika tydligt.

Smaken är behagligt sur, lite på samma sätt som ett vin. Funken finns där men är rätt snäll och alltigenom behaglig. Det finns helt klart en komplexitet, samtidigt är det öl som är lätt att ta till sig. Lite färska äpplen, lite citron och lite lätta ektoner. Bland en del annat.

En intressant öl som knappast lär bli sämre med något år på nacken. Den är mer eller mindre slutsåld på Systembolaget sen senaste släppet men den brukar dyka upp en gång om året eller så. Den är värd att hålla utkik efter. Sitter du liksom jag på några flaskor till är det bara att vara glad över det.

Nu under sommarmånaderna kommer gärna grillen fram i tid och otid när det är middagsdags. Man kan göra mer än att bara äta de grillade sakerna rakt av. Här är ett recept på en soppa på grillad paprika som blir utmärkt förrätt till den grillade biffen och som passar riktigt bra med en god veteöl till.

4 röda paprikor
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 dl vitt vin
1 tsk timjan
1 hönsbuljongtärning
Vatten

Börja i god tid med att grilla (eller ugnsrosta på 275 grader) halverade och urkärnade paprikor som penslats med lite olja på utsidan. De ska bli svarta över mer eller mindre hela skalet. Lägg dem sedan i en bunke, plasta över och låt svalna. Pilla sedan av skalet från paprikahalvorna och skär dem i grova bitar.

Hacka löken och fräs på i en gryta. Hacka vitlöken och låt fräsa med någon minut. Häll på vinet och låt det koka ner. Häll sedan på en halvliter vatten och smula ner buljongen samt timjan. Koka upp och låt koka 5-10 minuter. Lägg i paprikan och mixa soppan slät. Ringla över lite olivolja vid servering.

Soppan får lite grilltoner genom paprikan och är utmärkt som förrätt vid en grillmiddag när man vill hålla grillsmakerna gående även i förrätten. Jag drack Munkebo Hejmdal, en wheat ale brygd med kokosflingor, till soppan och det var en riktigt fin kombination. Kokosen gav bara en liten nyans till ölet men det blev också väldigt lent i smaken och det passar soppan utmärkt. En klassisk tysk veteöl bör också passa fint och som ett wildcard kan det vara intressant att prova en Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen till. Rökigheten och karamellsmaken borde kunna spela oerhört fint med soppans grilltoner.

Att lagra lambic med frukt eller bär i, såsom kriek och framboise, anses ofta som en aning vanskligt och osäkert. Ett varningens finger höjs ofta för att fruktsmaken försvinner med ålder och att smaken går mer och mer mot själva grundlambicen. Jag har själv upplevt det flera gånger, men när jag nu plockade fram en femårig flaska Drie Fonteinen Oude Kriek visade sig effekten snarare ha blivit den motsatta.

Årgången 2009 släpptes i ett limiterat släpp på Systembolaget för några år sedan och för att ha något att jämföra med plockade jag fram en flaska från 2013 som ganska nyligen släpptes på Systembolaget. Lambic är en i högsta grad levande produkt och kanske mer än någon annan typ av öl blir det skillnader mellan olika batcher. Det behöver alltså inte bara vara ålder som skiljer dessa två flaskor åt och den en flaskas utveckling är inte en säker indikation på hur andra flaskor ska utveckla sig. Särskilt i det här fallet då det har hänt rätt mycket hos Drie Fonteinen under den här tidsperioden.

Hursomhelst, det intressanta här var att den fem år gamla flaskan hade ett mycket klart fokus på körsbärssmaken. Djup och nyanserad, med få andra inslag som avledde uppmärksamheten åt annat håll. Körsbärssmaken i sig kan närmast kallas för komplex. Riktigt, riktigt bra kriek helt enkelt. Väl värd att ha väntat på.

Den nyare flaskan hade förvisso också en tydlig körsbärssmak men inte så utpräglad som i den äldre och särskilt inte i lika ensam majestät. Det finns flera smaker som sticker ut, bland annat en lite svavlig ton, och gör helhetsintrycket något spretigt i jämförelse. En bra öl men den bleknar totalt bredvid dess äldre broder.

Huruvida dessa skillnader beror mer på ålder än batchskillnad eller vice versa är svårt att säga utan att ha provat årgångarna kontinuerligt, men det är i vart fall en tillräcklig indikation för att jag ska lägga några flaskor från senaste släppet på lagring.

Färdigpackad Brie i snabbköpens ostdiskar är oftast mer eller mindre smaklösa men går man till en ostbutik eller en välsorterad delikatessdisk kan man allt som oftast finna en mogen Brie de Meaux. Då pratar vi plötsligt en smakrik och lite funkig ost. Men vad ska man dricka för öl till en sådan? Jag provade den med tre olika öl för att få svar på den frågan. 

På en privat öl- och ostprovning för något år sedan provades bland annat just en Brie de Meaux. Ölen vid den provningen var en veteöl, en belgisk brune, en IPA och en imperial stout. Utifrån erfarenheterna från den provningen valde jag nu att prova en Maredsous 6, en La Trappe Jubilaris och en Mohawk Barley Wine till min Brie de Meaux, som dessutom fick sällskap av lite marmelad.

Fruktigheten och de små brödtonerna i Maredsous 6 blev lite som kex och marmelad i flytande form och på så sätt en bra kompanjon till osten. Vitmöglet ger också osten en lite sötaktig brödig ton som harmoniserar fint mot ölet. Det blev möjligen lite för lite smak i ölet till den ganska kraftiga osten och en starkare belgisk blonde hade kanske varit ännu bättre. Det här blev ännu tydligare med marmelad till osten, då ölet helt enkelt föll kort.

La Trappe Jubilaris är ett steg upp i kraft och blev istället lite för tungt för att lyckas knyta an till osten på egen hand. Här behövdes marmelad som en länk mellan öl och ost. Med marmelad blev det så en välfungerande kombination, men jag kunde inte låta bli att lite besviken på ölet i sig. Jag är övertygad om att en bättre öl i samma stil hade gjort jobbet ännu bättre.

Att Mohawk Barley Wine skulle bli för tungt för osten, även med marmelad till, blev så ingen överraskning efter att ha testat de andra två ölen till den innan. Det var också ett wild card, som inte gick hem den här gången.

Det är dags att avsluta Flanderntemat och det görs med besöken på bryggerierna Boelens och De Kroon, som bjuder på kopparstjälande tyskar, jästprofessorer och fatlagrade triplar, samt med en liten konklusion om resan. 

Boelens var resans första riktiga bryggeribesök där bryggare Kris tog emot. Det här besöket planerades in med väldigt kort varsel då ett annat besök fick avbokas på grund av en miss i det bryggeriets planering, men blev inte mindre intressant för det. Boelens är i det närmsta okända i Sverige men bryggeriet har funnits länge om än inte i kontinuerlig drift. Under första världskriget tog nämligen tyskarna bryggverket för att använda kopparen och i andra världskriget förstördes buteljeringsmaskinen som använts för att butlejera åt andra. Företaget gick över till att distribuera läsk och öl i regionen och det var först när Kris fick för sig att köpa in ett nytt bryggverk i början av 90-talet som det blev bryggeri igen.

Kris

Försäljningen gick över förväntan men man tragglade på med det vedeldade bryggverket på 500 liter tills man för bara några år sedan köpte in ett automatiserat bryggverk på 2500 liter och temperaturreglerade tankar. Honungsölet Bieken är ett av bryggeriets storsäljare och de exporterar bl a till USA. Ölet som imponerade allra mest på mig var däremot Tripel Klok. En fruktig tripel som humlats med Cascade och minns jag inte fel var det Cascade odlad i belgiska Poperingen snarare än i USA. Det har gjort ölet balanserat citrusfruktigt utan att bli övermäktigt tripelns grundsmaker. Ljuvligt!

Kanske ännu lite häftigare var den fatlagrade varianten, Tripel Klok Bruichladdich, som "lagrats" på fat från den rökiga skotska whiskyn Port Charlotte (som görs hos Bruichladdich). Att säga lagrats är kanske att ta i eftersom den bara legat på fat i tre veckor, vilket har rundat av ölet något och introducerat en mycket lätt rökig ton som passar utmärkt in i dess smaker. Både denna variant och grundölet sticker ut från den belgiska normalen och gör det med stil.

Freddy

Ett annat gammalt bryggeri som återupplivats är De Kroon. Liknande historia här med tyskar som snott åt sig kopparen under andra världskriget, dock hade bryggningen kommit igång igen efter det men lagts ner igen på 70-talet. Numera är det jästprofessorn Freddy Delvaux och hans söner som driver bryggeriet, men det kanske mest intressanta är att de också har ett labb där de testar och analyserar öl från alla möjliga belgiska bryggerier. Freddy har nämligen en bakgrund på Leuvens Universitet och som ansvarig för kvalitetstestningen på Stella Artois och på De Kroon har de byggt upp ett labb som kan göra allt från att testa skumstabilitet till att DNA-analysera jäst. Och Freddy är som sagt jästprofessor (på riktigt, alltså). Hur coolt är inte det?

Som Bark noterade i sin artikel om besöket på De Kroon skulle nog ett labb för testning och kvalitetsuppföljning vara något för den svenska marknaden också. Även om några av de större mikrobryggerierna nu har sina egna labb finns det väldigt många svenska bryggerier som säkerligen skulle vara intresserade och i behov av att testa sina öl. Frågan är bara om kompetensen finns och om någon är intresserad av att satsa kapitalet som behövs?

En fjärdedel av labbet på De Kroon

Med det är rapporteringen från Flandern-resan avslutad, en fantastisk resa till en region där ölkulturen sprudlar åt alla håll och kanter. Bara en sådan sak som att vi överhuvudtaget inte hann med besök till Gent, som har en av Belgiens största och bästa ölbutiker, eller Antwerpen, som bland annat har den legendariska krogen Kulminator, och ändå närmast hade ett överfullt schema i fyra dagar vittnar tydligt om det.

Att besöka ett land eller område är ett oslagbart sätt att kunna gå på djupet i dess ölkultur och trots att jag varit på två tidigare ölresor till Belgien känner jag verkligen att jag förstår deras ölkultur bättre efter den här resan.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

De Heeren van Liedekercke var enligt vår resplan avsett som resans kulinariska höjdpunkt, men det priset tog istället restaurangen Zarza i Leuven. Och det med råge. Med genomtänkta, lite lagomt innovativa och snyggt presenterade rätter samt en liten men kompetent ölmeny bjöd Zarza på den bästa mat jag ätit i Belgien.

Förutom a la carte kör Zarza med två olika satta menyer (Folie och Zita), den ena med fyra rätter och den andra med fem rätter med möjlighet att välja bort en. Påpassligt nog kunde man också välja fritt vilken av de två olika menyernas varmrätt man ville ha, vilket om något gjorde det ännu svårare att faktiskt ta ett beslut. Att döma av senare kommentarer kring bordet var det kanske inte så mycket att fundera över då alla rätter fick mycket uppskattning.

Ölmenyn var alltså rätt så liten men med ett kompetent urval av belgisk öl som går bra med mat. Tydligen har restaurangen haft en betydligt större öllista tidigare men dragit ner på det då gästerna inte visade sig tillräckligt intresserade. Med öl som Westmalle Dubbel, Blanche de Namur, Kortrijk-dUtsel, med flera, behöver heller inte ölmenyn vara alltför stor när dess primära uppgift är att vara måltidsdryck. Vill man ölnörda i Leuven finns det många andra lämpliga ställen att styra kosan.

De första rätterna, makrill med tärnat äpple, picklad gurka och ett flertal kalla krämer, samt någon form av bläckfiskbaserad(?) rätt (jag hade menyn med det förstnämnda) imponerade med genomtänkta smakkombinationer och snygga presentationer. Det var förvisso ett genomgående tema i rätterna. "Fördrinken" Kortrijk-dUtsel som jag fortfarande hade kvar i glaset var utmärkt till makrillen och dess tillbehör. Därpå följde hummer med blandade (skalade) skaldjur i en hummersoppa/fond som smakade än bättre än tidigare rätt och med Blanche de Namur i glast knöts allt ihop fantastiskt.

Till varmrätten bestående av lammracks, vit sparris, mintkräm, hollandaise och "fågelbo" på torkad pasta valde jag en Westmalle Dubbel. Enkel kombination men så givande. Trots att jag i skrivande stund just ätit middag blir jag hungrig vid tanken på lammköttets rosa skimmer och Westmallens krämiga maltighet. Samma öl gjorde sig också mycket bra till efterrätten, en "short bread" med jordgubbar, vaniljkräm och jordgubbsglass. Här handlade det om snygga kontraster mellan söta jordgubbar och chokladiga smaker i ölet, snarare än härliga harmonier mellan karamelliserad maltighet och perfekt tillagat kött.

Jag kunde inte hjälpa att bli lite sugen på den andra menyns dessert, en rätt baserad på chokladbakelser och ananas som såg ljuvlig ut. Samtidigt måste jag säga att det var en riktigt bra måltid och definitivt den bästa jag ätit inom Belgiens gränser. Priserna var dessutom mycket humana och råkar man befinna sig i Leuven, exempelvis för ett besök på Zythos, är Zarza att rekommendera om man vill ha en lite finare middagsupplevelse.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

De Struise hör till en något nyare sväng belgiska bryggare med start i början av 2000-talet och har redan fått en status som ett av Belgiens bästa bryggerier, vilket förstås är stort i ett av världens främsta ölländer. Bakom framgångarna ligger utmärkta öl men också vissa lyckliga tillfälligheter som hjälpt dem att få uppmärksamhet och spridning på sina öl.

I Oostvleteren, bara kilometer från Abdij St Sixtus och Westvleteren, har Carlo och Urbain klämt in sitt bryggeri i ett gammalt skolhus. Här tar man också emot besökare under devisen "Det har aldrig varit roligare att gå i skolan", något som är lätt att hålla med om. Det hela började dock på en strutsfarm i början av 2000-talet, därav namnet De Struise (struise = struts) och loggan, som är en variant av områdets heraldiska vapen fast med strutsar.

Carlo är en riktig vinnörd och gick på 90-talet runt med drömmar om att starta en vingård i Belgien, men han insåg att det skulle bli svårt eller kanske omöjligt. Vännen Urbain övertalade honom om att de istället skulle skapa sina drömdrycker med ett eget bryggeri. De började 2001 med ett bryggeri modell större hembryggverk som de inhyste på en strutsfarm just utanför stan.

Efter några år med witbier och andra något alldagliga öltyper fick man för sig att återskapa en utdöd lokal specialitet som bryggdes för omkring 100 år sen, en mörk, kryddig, söt och stark öl som man vid servering stoppade ett rödglödgat järn i för att värma de hemvända fiskarna efter en lång dag i fiskebåten. Det heta järnet karamelliserade sockret i ölen och gav det en speciell smak. För att återskapa detta bryggde Struise sitt öl med en del rostad malt och den färdiga produkten kan ses som en hybrid mellan en stout och en stark belgisk klosteröl. Ölet döptes till Pannepot efter den speciella typen av flatbottnade segelbåtar som användes av de lokala fiskarna för att klara av de grunda vattnen i området.

Pannepot har sedan blivit något av bryggeriets flaggskepp och flera variationer har gjorts. Om det inte vore för något av en tillfällighet hade det kanske aldrig blivit så. Pannepot var nämligen väldigt dyr att brygga och de belgiska öldrickarna var inte sugna på att punga ut stora pengar för ett okänt öl med så många andra bra öl tillgängliga till låga priser. Precis omkring den tid som Pannepot hade kommit ut hade Carlo fått tag på några flaskor av en särskild öl från De Dolle. När han drack den första flaskan fick han för sig att gå in på Ratebeer och plita ner en recension.

En dansk användare fick syn på recensionen och hörde av sig till Carlo och frågade om han hade några flaskor kvar för ett byte. Det hade han och ett byte planerades. Som en liten bonus skickade Carlo med några flaskor Pannepot, som ju ändå var svårsåld hemma i Belgien. Dansken blev eld och lågor över Pannepot och hörde av sig till Carlo och undrade var den kom från, De Struise hade han ju inte hört talas om tidigare. Carlo förklarade att det var deras eget öl. Dansken visade sig vara Jeppe Bjarnit-Bjergsø som drev Drikkeriget och Ölbutikken, undrade om han inte kunde få importera några lådor till Danmark. Där snackade han in den hos sina kunder i butiken och ölet fick snabbt en stor uppskattning bland de danska öldrickarna och därigenom också mycket uppmärksamhet på Ratebeer. Det ledde i sin tur till att den amerikanska importören Shelton Brothers fick upp ögonen för De Struise och resten är, som man säger, historia. Frågan är vad som hänt med De Struise om Carlo aldrig hade recenserat den där ölen från De Dolle.

Sedan dess har alltså Struise flyttat från strutsfarmen och in i skolhuset. Produktionen är fortfarande relativt liten men har utökats en hel del det senaste året genom fler tankar och smarta lösningar i bryggverket som förkortat bryggtiden. Under våren har svenske Tomas Danko, bl a en av huvuddomarna på Stockholm Beer & Whisky Festival, jobbat en sväng som bryggeriassistent. Innan han lämnade bryggeriet gjorde han en session-IPA på 3,5 % som också blev den första ölen vi fick prova inne i lektionssalen. Lättdrucket och humlefriskt om än inte helt balanserat.

Ett flertal öl provades igenom. Bland annat real-ale-versioner av Pannepeut och Cuvee Delphine som båda var magiskt goda, men allt som provades var riktigt gott. Suröl, imperial lager, imperial stout på 26 %, fatlagrad öl - det verkar inte spela någon roll vad de ger sig på, det blir riktigt bra. Att kalla De Struise för ett av Belgiens bästa bryggerier är ingen överdrift.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

I resans späckade schema hade inte bara en utan två ölfestivaler klämts in. Dels Nacht van de Grote Dorst som arrangeras vartannat år och är en ren lambicfestival, dels Zythos som är Belgiens största och viktigaste ölfestival. Det blev ganska korta men välfyllda och härliga besök på de bägge festivalerna.

Efter förseningen på De Heeren van Liedekercke var klockan tio på fredagskvällen när vi kom fram till den lilla byn Eizeringen strax väster om Bryssel. Här ligger puben In De Verzekering tegen Grote Dorst, oftast bara kallad Grote Dorst (den stora törsten på flamländska), som specialiserar sig på lambic. Puben har normalt bara öppet någon timme på söndagar efter gudstjänsten i kyrkan på andra sidan torget, samt i samband med andra stora händelser i kyrkan, men vartannat år ordnar de lambicfestivalen Nacht van de Grote Dorst (den stora törstens natt).

Längs den inre långsidan i ett stort tält på torget serverades lambic från mer eller mindre alla belgiska aktiva producenter/blandare. Det här året var bl a amerikanska Almanac också inbjudna. Deras öl och några andra av de mer åtråvärda lambicerna var redan slutsålda när vi kom dit, men det gjorde inte så mycket. Det var ordentligt trevligt att avsluta kvällen med att gå runt och dricka öl som De Cam Framboise, Kriek och Lambiek samt festivalens vad jag förstod egenblandade Geuze van t' Kasteel. Här var det heller inget snack om att köpa smakprover, hela flaskor var det som gällde men det gjorde vi gärna. 2-3 timmar här flög iväg medan vi minglade runt och drack suröl i världsklass. En festival jag mycket gärna besöker igen, för att inte tala om att jag verkligen är nyfiken på att besöka själva puben Grote Dorst någon gång.

Frank Boon skymtades i festivalminglet

Spola fram 1,5 dag så befinner vi oss istället på Belgiens största ölfestival Zythos som hålls i en stor mässhall utanför Leuven. Gratisbussar går i skytteltrafik fram och tillbaka mellan Leuvens centralstation och festivalen vilket gör det väldigt smidigt att ta sig dit. Själva festivalen har också gratis inträde, allt man behöver köpa är ett glas och polletter (€1,5/styck) för att kunna få i sig någon öl. Nästan alla montrar befolkas av de faktiska bryggarna, ett högst medvetet drag av festivalen. En ypperlig möjlighet att få prata med bryggarna själva om deras öl alltså.

Fredrik och Alvinne-Glenn

För en som mest följer ölen som dyker upp på svenska marknaden eller får internationell hype är många i den enorma mängden utställande bryggerier helt okända och möjligheten att prova nytt är närmast obegränsad. Alla smakprov är fullstora, till och med Struises bourbonlagrade barley wine Kamikaze på 17,5 % fick man ett fullt glas av för en pollett. Vill man prova många öl kan det därför vara läge att försöka gå några stycken tillsammans så man kan smaka av varandra.

Jag tog rygg på Skrubbe och Fredrik och i en rasande takt hann vi i äkta tickeranda prova igenom många öl på de få timmar vi hade där innan det var dags att ta sig mot flygplatsen. Att parkera sig en stund vid Alvinnes och Struises gemensamma monter var ett bra drag för att prova öl som var både god och ny men vi hann förstås också med annat gott. En av höjdarna var Verzets monter som bjöd på flera riktigt bra öl, både i klassiska och mer moderniserade stilar.

Skrubbe och Struise-David

Zythos är också det en festival som jag utan tvekan skulle besöka igen. Härlig atmosfär, skönt upplägg och riktigt opretto. Under söndagen var det precis så mycket folk att det kändes välfyllt men inte trångt. Det sägs dock att lördagarna är värre, men det vet man ju inte förrän man provat.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

De Heeren van Liedekercke i Denderleeuw är världskänd inom ölkretsar som en fantastisk krog med en otrolig vintagelista och flertalet unika (och hett eftertraktade) lambicer. Förväntningarna inför vårt besök var med andra ord mycket höga. Tyvärr var det få av dem som infriades och vi lämnade DHVL med blandade känslor.

Vi kom fram till restaurangen mer eller mindre på utsatt tid. Vår researrangör, Stijn, hade varit tydlig med vilken tid vi skulle komma och vilken tid vi behövde åka vidare enligt vårt tighta schema. Restaurangen hade intygat att det inte skulle vara några problem att hinna igenom deras sexrättersmeny med utvalda öl till på de cirka tre timmar vi hade på oss.

Efter att ha slagit oss ner högg Jens, Fredrik och jag snabbt in på vintagelistan som är restaurangens stora attraktion, åtminstone för ölturister som oss. Här finns rariteter som J&J Oude Geuze Blauw och Roze från Drie Fonteinen till något saftiga €125. Vi siktade istället in oss på den i jämförelse ganska nya Heerengeuze, en 50/50-blend av lambic från Cantillon och Drie Fonteinen. €65 är några slantar men jag vill påstå att det var värt det. Magiskt bra lambic!

En aptitretare i form av en shot soppa och en sked äggröra med vit sparris tog sig in till vårt långbord i ena hörnet av restaurangen. Bakom oss fanns innergården med en uteservering som såg mycket trevlig ut. Interiören var också behaglig med simpel träinredning och ganska mycket breweriana och annan ölrelaterad inredning. Den första förrätten som kom in var Nordsjöräkor med vaktelägg, ruccola, pinjenötter och cocktailtomater. Och en kräm på witbier och curry. Hade man bytt ut curryn mot någon annan krydda eller helt enkelt bara låtit bli det helt kunde det här ha blivit riktigt gott men nu blev det ett nja. Kombinationen med Toetëler Wit var förvisso inte fy skam men en aning enkel och inte i nivå med mina förväntningar.

Vid det här laget började restaurangen fyllas på ganska bra, det var ju trots all fredagkväll. Den tidigare rappa servicen blev plötsligt långsam och det var alltför tydligt att stora delar av serveringspersonalen var oerfarna. Nästa rätt, en bit makrill med gurka, Witkap-ångad fänkål, paprika, oliver och torkad lök (dekorerad med...curry), smakade riktigt bra i kombination med både Hop Verdommeke och Timmarmans Geuze som serverades till. En rätt där jag kände att ölkombinationen tog ut svängarna åtminstone lite grann och det betalade sig. Fänkålen och makrillen var också riktigt bra ihop, men mycket av det andra på tallriken kunde man ha hoppat över till förmån för att hålla rätten enklare, tightare och, ja, mer proffsig.

Vi försökte fylla väntetiden med att prova mer öl från vintagelistan och hann gå igenom några godbitar, bland annat en Geuze Van De Velde från 1985. Den höll upp riktigt fint trots nästan 30 år på nacken och att dricka flera decennier gammal öl är alltid en liten upplevelse i sig. Tyvärr började det även ta ordentlig tid att få fram de öl vi beställde utanför det som var inkluderat i menyn och inte blev det bättre av att vi förbjöds att lägga beställningar direkt i baren utan fick vänta på att en kypare kunde ta en beställning. Vi hann ändå dela på ett gäng olika öl, vara många var roligare att prova än de var goda, men medan vissa av de mer unika lambicerna i listan kostade en vacker slant var många av de andra vintageölen åtminstone väldigt humant prissatta.

När den sista förrätten, en papardelle med grillad zucchini, burrata-ost, vitlök och soltorkade tomater i påskölssås (och återigen dekorerat med currypulver), kom in på bordet började vi inse att det skulle bli väldigt svårt att hålla schemat om de inte ökade tempot avsevärt. Den efterföljande programpunkten i form av lambicfestivalen Nacht van de Grote Dorst ville jag helst inte missa en endaste minut av och då en tempoökning verkade osannolik satte en viss stress in. Jag försökte ändå njuta av maten tillsammans med Leopold 7 och Kaastelbier Hoppy, där det råda delade meningar kring bordet om vilken som passade bäst. Jag kunde inte riktigt bestämma mig, båda passade bra men på olika vis.

Huvudrätten bestod av lamm på två vis, filé och någon sorts kotlettbiff, med diverse tillbehör med Augustijn Grand Cru och Belgoo Arbo i glasen. Vit sparris och lammfilé var välgjort och gott, resten av anrättningen saknade piff och elegans (och curry, lyckligtvis), vilket också ölparningen gjorde. Vid det här laget var vi väl i princip redan försenade och mina tankar låg på allt annat än maten. Vi kondenserade sedan resten av måltiden genom att alla fick välja mellan osttallrik och efterrätt istället för att få både för att minimera förseningen. Kaffe och dylikt strök vi helt, vilket servitrisen inte verkade uppskatta.

Hursomhelst var både osten med rödbetscarpaccio och glassen med Advocaatsås samt jenevermarinerade sura körsbär riktigt gott. Jag och Fredrik såg nämligen till att få en av varje mellan oss så vi kunde dela på rätterna och på så vis smaka på en av varje. Till detta fick vi Boon Mariage Parfait Kriek som också hörde till en av de bättre kombinationerna, och kanske den allra bästa ölen i menypaketet. Därmed kunde vi med viss försening ta oss vidare till nästa hållplats i schemat.

Som sammanfattning kan alltså sägas att man bör se till att ha gott om tid om man planerar ett besök på De Heeren van Liedekercke. Varken maten eller ölkombinationerna kändes särskilt spektakulära och är i sig inget att åka dit för, men är man där för ölens skull och är hungrig är maten förstås duglig och dessutom kändes den någorlunda billig. Det finns vissa likheter med Akkurat men Akkurat har bättre mat och framförallt bättre och snabbare service även när det är mycket folk. I min smak har också Akkurat en trevligare vintagelista men därom tvistar väl de lärde.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

Efter den mer eller mindre ökända olyckan 2009 är Drie Fonteinen tillbaka på fötterna och vitalare än någonsin. Efterfrågan är stor, verksamheten har fått en "arvinge" och arbetsuppgifterna har strukturerats så att alla får göra det de är bra på. Under vårt besök på Drie Fonteinen visades en stor passionen för verksamheten upp och det märktes att de var stolta över sin produkt. Med all rätt.

Till att börja med ska den här omtalade olyckan förklaras för de som inte känner till den. En termostat i en lagerlokal gick sönder och värmen steg obarmhärtigt. Det resulterade i att trycket blev alldeles för stort i flaskorna och några korkar sköt i taket. För att inte ta några risker beslutade man att inga flaskor i lokalen kunde behållas. Att tappa intäkterna från omkring hundratusen oförsäkrade flaskor svider. För att minska den ekonomiska smällen något valde man att samla alla flaskors innehåll och destillera, vilket resulterat i Armand Spirit. Förvisso innovativt men inte tillräckligt för att rädda ekonomin, som redan innan olyckan var en aning ansträngd.

En stor utförsäljning av vintage-lambic drog in extra pengar, men Armand som nyligen gift sig med sin Lydie, tog ändå beslutet att sluta brygga egen lambic för att istället hålla sig till att bara blanda. Bryggeriet var inhyrt och blev för dyrt att behålla. Dessutom tog bryggeriet mer tid än vad Armand hade. Spola fram till nutid och situationen har återigen vänt.

Ett nytt, större bryggverk med fyra koelschip är inköpt vilket gör bryggningen mindre arbetsintensiv per liter producerad vört. Lydie har tagit över allt jobb kring ekonomi och försäljning och Armand jobbar enbart med bryggning, blendning och annat som är direkt relaterat till produktion. Unga herr Michael Blancquaert har tagits in i företaget för att lära sig lambicens fina konst samtidigt som han avlastar Armand med det fysiska arbetet. Armand, som inte har några barn, planerar också att låta bryggeriet gå i "arv" till Michael när han själv går i pension och redan nu är Michael delägare.

Allt gott och framtiden säkrad alltså. Efterfrågan är dessutom riktigt stor, så pass att man kan ställa vissa krav på de olika importörer som vill köpa in deras öl. Bland annat ska ölen ska skickas med kyltransport och nya importkunder måste komma och besöka bryggeriet först.
-Vi har en produkt med hög kvalitet. Vi är stolta över den och vågar ta ett pris som reflekterar produktens kvalitet. Då är det förstås också viktigt att vi jobbar med rätt importörer för att kvaliteten ska bevaras på vägen fram till kunden, berättar Lydie.

Vi blir serverade en nytappad, oblandad ung lambic inne i bryggeriet. En i stort sett helt platt öl med en komplex smått syrlig smak som har en botten som drar åt äppeljuice men med otroligt många nyanser. Riktigt gott, men enda chansen att dricka denna öl är att besöka bryggeriet. Vidare ner i källaren som är en av flera lagerlokaler. Här står tunnorna uppradade och lite här och var bubblar det upp som ett bevis på pågående jäsning. Termostaterna funkar i alla fall som de ska numera.

Tillbaka ute i solen på innergården provar vi deras vanliga, klassiska Oude Geuze, en fantastisk kreation som nyligen också dök upp (igen) på Systembolaget. Funkig, frisk och helt underbar. En öl i absolut världsklass som ibland nästan verkar glömmas bort i jakten på nya specialblandningar av lambic. Fast efterfrågan är som sagt så stor att de har råd att säga nej till importörer ändå.

Jag frågar Lydie om Schaerbeekse Kriek, hur är läget med den?
-Vi gör den med körsbär från en mycket liten odlare som har de riktiga, klassiska Schaerbeekse-körsbären. Det skiljer sig från år till år om det blir bra bär. Blir det körsbär värda att plocka ringer de upp oss och då blir det bråttom att skramla ihop volontärer som kan följa med och hjälpa oss att plocka körsbären. Så det är inte varje år vi kan göra den, förklarar Lydie.

Armand ansluter ute på gården är på strålande humör. Det märks på hela hans kroppsspråk och minspel och att det är goda tider igen efter några hård. Med ett härligt gubbskratt strålar han ikapp med Lydie och bedyrar hur mycket hon har betytt för att de skulle komma tillbaka ordentligt igen.

Från början var Drie Fonteinen, som startades av Armands far Gaston, ett blenderi och en restaurang. När Armand och hans bror tog över verksamheten på 80-talet delade de upp det mellan sig så att brodern fick ta över restaurangen och Armand tog över blenderiet. Från ett tidigare besök vet jag att restaurangen är väl värd ett besök om man är i trakten. Inte minst vet jag att Drie Fonteinens öl är värda att dricka, oavsett var man springer på dem.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

André Janssens fick för några år sedan en hjärnblödning. Han överlevde och återhämtade sig även fysiskt, men han fann sig själv deprimerad och oförmögen att fortsätta sitt gamla jobb som revisor. Hans fru fick den briljanta idén att skicka André på en månadslång resa till USA för att finna glädjen igen. När han så kom hem med ett bryggeri som han hittat i en utbränd lada någonstans i Montana tycke nog inte frun att idén var lika briljant längre men André att hittat livsglädje igen. Så startades gårdsbryggeriet Hof Ten Dormaal.

André är märkbart nervös när han tar emot oss på gården utanför Tildonk och till en början går det inte att ta miste på att han är obekväm i situationen. Blicken flackar och ett litet darr kan anas på rösten.
-Jag är glad att ni är här just idag, då har jag en legitim ursäkt för att inte stå i vår monter på Zythos. Jag tycker inte om allt folk där, berättar han.

Efter att han har berättat historien om sin hjärnblödning och bryggeriets födelse, samtidigt som vi provar några av hans öl blir han lite mer avslappnad. Jens Skrubbes påpekande om att inredningen i rummet vi sitter i förmodligen är värt en mindre förmögenhet om man säljer den till en amerikan som vill starta en pub verkar han inte riktigt vilja ta in.

Istället pratar vi mer om ölen. Tillsammans med sina söner började han brygga någorlunda traditionella belgiska öl men fann sedan en nisch i fatlagrade öl. Närmare bestämt öl som lagrats på fat som använts i den europeiska alkoholindustrin. Genever, muscatelvin, madeira, grappa, skotsk rökig whisky, ja, det är få typer av begagnade ekfat Hof Ten Dormaal inte har använt i någon av sina fatlagringsserier. Så länge det är europeiska produkter. Däremot är det mycket lite av deras eget öl som säljs i Europa eller ens i Belgien. Det allra mesta går till USA.

Själva ölet brygger de på vatten från en egen brunn och med spannmål och humle som de odlar själva. Mältningen får de hjälp med men mälteriet ligger alldeles i närheten. Förutom faten och jästen är gårdsbryggeriet alltså i stort sett helt självförsörjande. Till och med energin fixar de i mångt mycket själva genom att odla raps. Närproducerat så det förslår.

Förutom rena fatlagringar av öl har de också börjat experimentera med att använda faten till lambic.
-Vi började med att ställa ut vört i hinkar runt om på gården. Innehållet i två av hinkarna blev bra och dessa har vi sedan jobbat vidare med genom att späda dem med mer vört och låta mikrofloran växa till sig, berättar André.

Resultatet är godartat i form av Zure Van Tildonk som har en helt egen och mycket fruktig karaktär. Två till surisar fick vi också smaka på. Brand Van Leuven är en rökig suring som ska återskapa tyskarnas brandhärjande av staden under första världskriget vilket förstås låter otrevligt men smakar riktigt gott. B-Wine är en sorts blandning av barley wine och suring som ska vara bättre än vin enligt etiketten och den smakar också heeelt fantastiskt. Helt klart min favorit från Hof Ten Dormaal.

Som en paus i provningen går vi ut och bevittnar när sonen Dries spänner för en jordvändare på en enorm och väldigt fin brabant och går ut och "rensar ogräs" mellan humlestörarna. Förutom hästen har de också grisar och kycklingar på gården. Några barn från en besökande familj springer lyckligt runt och tittar på alla djur. Vi återvänder för att prova en av de fatlagrade ölen som bryggeriet gjort sig kända för och vid här laget har André blivit väldigt bekväm med vårt sällskap och det känns som att han kunde ha pratat och diskuterat länge till om det inte vore för att vi var tvungna att ta oss vidare till nästa anhalt i programmet.

Grodorna i dammen på andra sidan vägen från bryggeriet säger adjö med samma frenetiska kväkande som de hälsade oss välkomna med, men när vi sätter oss i minibussen är det sympati för Andrés rörande historia som fyller allas tankar.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

En liten del av Zythosfestivalen

Det är temadags igen och för temat står inget mindre än Flandern, dvs norra Belgien. Under fyra helspäckade dagar reste jag runt i området på jakt efter nya öl- och matupplevelser tillsammans med sju andra ölskribenter från Sverige, Danmark och Norge. Nu har det blivit dags att berätta om resans bästa upplevelser.

Detta var min tredje resa till Belgien och trots att den faktiskt bjöd på en besvikelse eller två var det den i ölväg klart, klart bästa av de tre. Det finns massor av spännande att berätta om så nu blir det Flandern för hela slanten den närmaste veckan eller så här på Portersteken.

Jag kan redan nu säga att om man inte har varit i Belgien förut är det mer eller mindre en måstresa. Även om det finns flera guldkorn i Bryssel bör man verkligen se till att ta sig runt lite i landet och med tanke på de korta avstånden är det inga problem alls. Om man vill slippa checka in och ut på en massa hotell är det inga problem att ha en och samma stad som bas under hela resan och göra dagsturer till de ställen man vill besöka. Eller varför inte se landet från cykelsadeln?

Först ut i temat blir bryggerigården Hof Ten Dormaal och sen kommer det bara rasa på med inlägg om Flandern.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.