En tydlig skillnad märks redan vid upphällningen. Den färskaste ölen är alldeles klar medan den äldsta är något grumlig, med den mellersta ölen är nästan lika klar som den färskaste. Detta trots att de alla har varit stående hela tiden.
Doftmässigt sticker 2012 ut med en klarare maltarom med drag av karamell och mindre fruktiga och portvinsliknande toner, medan 2011 och 2010 är rätt så lika varandra med just dessa typiska fruktiga lagringstoner som tydliga inslag i doften.
Även smakmässigt är 2012 något längre ifrån 2011 än vad 2011 är från 2010, särskilt när de har fått stå en stund. 2012 är redan väldigt bra men är enklare i smaken och med renare beska. Med beskan lyfts också en brödig ton fram. 2011 har en djupare och mer komplex smak men fortfarande med en ren beska medan 2010 har en något mer "muddlad" beska. Alkoholen är väl inarbetad med ölets andra smaker i alla tre, men något oväntat märks den som mest i 2010. Inte så pass att det blir störande dock.
Egentligen är det ganska små skillnader ölen emellan och skulle man inte dricka dem bredvid varandra tror jag inte de blir särskilt tydliga. Till och med när jag nu faktiskt dricker dem bredvid varandra har jag svårt att sätta ord på de skillnader jag upplever. Jag sätter 2011 som bäst men det är med små marginaler som kanske till och med beror mer på batchvariationer än lagring.
Å andra sidan, den utveckling man kan urskilja över åren är på alla sätt positiv i mina ögon. Jag tror den positiva utvecklingen kan fortsätta ett par år till dessutom. Slutsatsen är alltså att Bötet är lagringsbar men kan behöva åtminstone 3-4 år på sig för att göra det värt mödan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar