Det visade sig bli en väldigt intressant provning med större skillnader än väntat mellan årgångarna. Jag har tidigare testat tre olika årgångar samtidigt och även testat enskilda äldre flaskor vid andra tillfällen.
Låt oss börja framifrån, med denna vinters utgåva som släpptes på Systembolaget i februarisläppet. Här finner man en mild bärighet med karaktär av smultron som glider över i en tilltagande smak av kaffe och dämpat rostad smak. Det är visst tryck i ölen men det kan nog ändå anses som en någorlunda snäll imperial stout, även om man känner att den är lite ung.
Den ett år gamla flaskan bjuder på en större men något mer diffus bärighet och fortfarande ganska kraftiga kaffetoner men är betydligt mjukare i smaken. Den har plockat upp en trevlig ton av belgisk choklad men också en liten klorton som stör. Sammantaget en positivt utveckling.
Min flaska från 2011/2012 hade, som ni kan se på bilden, inte den bästa fyllningsgraden. Om detta hade något med saken att göra vet jag inte, men den upplevdes ha en viss pappsmak. Dessutom trängde alkoholen fram mycket tydligare än i de fyra andra årgångarna. Av de fem provade flaskorna var denna klart sämst.
I utgåvan 10/11 är smakerna på rätt plats igen, även här med en bärig ton och en viss kaffeton samt en ganska skarp chokladton. Den har en trevlig bitterhet, på samma sätt som i en chokladkaka med hög kakaohalt.
Den äldsta flaskan visar upp tydliga spår av ålder med toner torkad frukt och lätta drag åt madeirahållet. Dessutom är det den enda som jag upplevde som svagt rökig. Därtill har den en härligt mjuk chokladsmak, inga kaffetoner alls och en liten, liten syrlighet.
Av dessa fem flaskor tyckte jag att den näst äldsta var bäst, dock i ganska jämn kamp med den äldsta och den näst yngsta. En peak efter tre års lagring alltså. Skillnaden mellan flaskorna kändes också väldigt olinjär, vilket till viss del gick emot mina förväntningar, men det kan förstås också ha att göra med variationer mellan de olika årgångarna.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar