Lagringsexperiment: Schloss Eggenberg Samichlaus 2009

En före detta världens starkaste öl som fortfarande håller huvudet högt. Så skulle man kunna beskriva Samichlaus, det österrikiska julölet på 14 %. Det har också rykte om sig att ha god lagringsbarhet, något som visade sig stämma mycket bra efter ett test.

Många upplever Samichlaus som både för söt och spritig när den är ung. Jag har hållt med vid tidigare årgångar men måste säga att jag var riktigt imponerad av den senaste utgåvans kvalitet som ung. Hursom, en klassisk lösning för både hög sötma och spritighet är lagring som kan dämpa båda dessa egenskaper. Jag testade en fyra år gammal flaska för att se hur långt den kommit.

Det finns inte en tillstymmelse till grumling i glaset och ölets härligt kopparröda färg får skina ordentligt. En mycket vacker öl trots att skummet sjunker undan snabb, så som är brukligt i så starka öl då alkoholen förstör skumstabiliteten.

Möjligtvis är doften något tillknäppt men där finns i alla fall likörtoner med torkad frukt och dadlar samt råsocker. Smakerna exploderar däremot när man tar en sipp. Dadlar, råsocker, karamelliserade nötter, toffee och många, många fler nyanser. Väldigt omfångsrik smak, något annat vore märkligt att säga.

Till skillnad från i unga flaskor upplever jag en ton som liknar den som ekfatslagrade öl får, vilket är en trevlig extra nyans. Sötman är fortfarande stor men inte lika rå som i unga flaskor utan mer integrerad med smakerna och passar in i ölet på ett ännu bättre sätt. Stora smaker men däremot ingen spritighet. Bara mysigt värmande.

Faktum är att jag inte kan hitta någonting alls med den som blivit sämre av lagringen, däremot har den på flera punkter blivit bättre. Jag tror dessutom att den har potential att fortsätta bli bättre under några år till. De här lagringsexperimenten är till för mig själv att hitta vilka öl (eller typer av öl) att lagra i lite större volymer framöver. Samichlaus kommer definitivt vara en av dem.