Dubbelt bryggeribesök på Thornbridge

Ett av de större bryggerierna i den nya vågen av brittiska bryggerier är beläget i lilla Bakewell i Derbyshire. I Sverige känner vi dem kanske allra bäst genom deras flaggskepp Jaipur men de har en bred repertoar och är inte rädda för att använda nya ingredienser, som t ex gurkor, i sina öl. Följ med på besök hos Thornbridge!


Det hela började 2003 när affärsmannen Jim Harrison köpte den anrika herrgården Thornbridge Hall utanför Bakewell i Derbyshire. Som gammal hembryggare och allmänt intresserad köpte Jim hem stora mängder öl till gården och föreslogs därför starta sitt eget bryggeri. Sagt och gjort, redan under 2004 började han bygga ett bryggeri där gårdens stenhuggare tidigare haft sin verkstad och i början av 2005 kunde Thornbridge presentera sina första öl.

Till en början var det bryggarna Martin Dickie och Stefano Cossi som skapade ölen på Thornbridge, med i princip fria händer att brygga vad de ville. Utöver Dickie, som hade en examen från anrika International Centre for Distilling and Brewing på Heriot-Watt University i Edinburgh, var det ingen som hade någon utbildning eller bakgrund i ölbranschen. Medaljer och utmärkelser började ändå ramla in tidigt och efterfrågan ökade stadigt. Efter två år lämnade Dickie bryggeriet för att istället starta Brewdog tillsammans med James Watt. Det sägs att Thornbridge första öl och flaggskepp, Jaipur, låg till grunden för vad som har blivit Brewdogs flaggskepp, Punk IPA.

Rostfritt stål dominerar i det nya bryggeriet

Efter några år insåg man att bryggeriet i Thornbridge Hall inte kunde möta efterfrågan och 2009 invigdes med pompa och ståt det nya bryggeriet i industriområdet Riverside i utkanten av Bakewell. Bryggeriet i Thornbridge Hall har man kvar och det står idag för omkring 10 % av deras produktion och används särskilt för mindre batcher av tillfälliga öl. Lite av bryggarnas lekstuga där de kan testa nya idéer. Liksom Thornbridge Hall har Riversideområdet en rik historia även om bryggeriet är nybyggt. Det var en av de tidigaste platserna för den industriella revolutionen och under andra världskriget fanns en hemlig flygvapenfabrik på området. I de gamla hangarerna bredvid bryggeriet huserar nu snickare och andra småindustrier.

Idag jobbar omkring 30 personer i själva bryggeriverksamheten, som producerar 2,5 miljoner liter öl per år, och därtill finns närmare 300 anställda i de knutna pubar som drivs av Thornbridge systerföretag Brewkitchen. Det finns planer på att utöka bryggerikapaciteten med omkring 40 %, dvs ytterligare en miljon liter per år, de närmaste åren men det är också allt som får plats i lokalerna, och att flytta igen verkar inte vara ett alternativ. Redan nu jobbar personalen på två skift för att hinna brygga allt och att börja med nattskift är inte ett alternativ. Alla känner alla på jobbet, och så ska det vara.

Den som tror att Thornbridge bara sysslar med gammal vanlig brittisk öl ska nog tänka om. Visst hedrar man den brittiska traditionen och till exempel används i huvudsak malt gjord på Maris Otter. Men här görs också dubbel-IPA, honungskryddad imperial stout och gurkale. Ett av de senaste nya projekten är en sorts oud bruin som ska lagras med bär. I några fat hamnar det körsbär, i några andra hallon och i de kvarvarande slänger man i rabarber. När de är färdiglagrade ska allt sedan blandas.

Ocentrifugerat överst, centrifugerat nederst

Samarbetsöl har det också varit gott om och man har gjort öl tillsammans med bryggerier från Storbritannien, Italien, Australien och USA. En av de senaste gjordes tillsammans med Sierra Nevada då Ken Grossman kom över till Bakewell för att brygga en pale ale och under hösten är tanken att Jessica Hedrich ska komma över för att göra en samarbetsöl mellan Thornbridge och S:t Eriks. Vad det blir för sorts öl återstår att se.

Själva bryggeriet är mycket modernt med många automatiserade steg i själva bryggningen. En del har lite skämtsamt kallat Thornbridge för ett knapptryckningsbryggeri. Mycket av bryggningen kan också styras och övervakas från kontrollrummet. Brygghuset består av tyska och italienska komponenter och man var troligen en av de första i England att använda en så kallad hopback. Ungefär hälften av produktionen går på cask och den andra halvan delas mellan flaskor och fat. För att bevara så mycket smak som möjligt varken filtrerar eller pastöriserar de sin öl, däremot centrifugerar de det som ska buteljeras för att få en klarare öl.

En del som däremot inte är helt automatiserad är just buteljeringen, där man fortfarande kör manuellt med så väl påmatning av tomflaskor som med paketering av de fyllda flaskorna. Till skillnad från flera av de större svenska mikrobryggerierna är flaskorna en mindre del av produktionen och därför har man ännu inte gjort mer för att automatisera den delen. Något man istället har satsat den del pengar och utrymme på är ett ordentligt labb för bättre kvalitetssäkring av sina öl. Att ha ett eget labb är ännu något som bara ett fåtal av de större mikrobryggerierna kan stoltsera med, såväl i Storbritannien som i Sverige.

Mycket av bryggeriavfallet återvinns. Dravet, alltså skalen från kornen som blir kvar efter inmäskningen, ges som foder till vildsvin som föds upp i närheten av Thornbridge Hall. När vildsvinen slaktas skickas köttet till de egna restaurangerna i pubkedjan. Uppfödda på i huvudsak Maris Otter måste det vara både glada och goda svin. I bryggeriet används bara hela humleblommor och humleresterna används sedan bland annat som ett slags gödsel i de enorma trädgårdarna vid Thornbridge Hall för att ge näring till jorden. "Från jord är du kommen och till jord skall du åter bli." Cirkeln sluts och livet på Thornbridge går vidare.