Lagringsexperiment: Tre utgåvor av Ingrid

Ingrid kom igen och hon flög av hyllorna. Igen. Den svenska ölpubliken är uppenbarligen omättlig för denna hjortron-DIPA. Till en provning i helgen rotades det djupt i ölgömmorna och fram kom Ingrid från tre olika släpp på Systembolaget. Det allra första då den bara kom i beställningssortimentet, det första då den kom på hylla och så förra helgens nysläpp.

Lagrad DIPA hör inte till vanligheterna på våra provningar men nu var det läge. Redan vid upphällningen kunde man se en markant skillnad på de olika åldrarna, med betydligt mörkare färg på de två äldre utgåvorna. Det första som slog mig när jag sedan doftade på dem var att humlen fortfarande känns närvarande i de äldre utgåvorna och till och med trevligare än i den senaste Ingrid som i jämförelse kändes spretig, stickig och ofokuserad.

Äldst till vänster, yngst till höger

De två äldre hade båda en mycket rund och härligt bärintensiv doft, där mittensystern var något trevligare. Dessa drag återfanns i smaken som var något söt med lite skogstoner från hjortronen och med en trevlig fruktig smak. Mild beska i avslutningen. Även här var mittensystern något vassare med en högre närvaro. Ynglingen visade inte upp någon hjortronsmak alls och som DIPA sett inte heller något extravagant, om än klart godkänd.

Tilläggas bör väl att jag också upplevde de tidigare utgåvorna av Ingrid som bättre när de var färska än vad den senaste är. Om den kan nå de höjder som de tidigare batcherna nu är uppe i låter jag därför vara osagt.

Vi provade även kusinen Hello My Name Is Beastie, gjord med skotska björnbär. Den släpptes förra året och var då trevlig men tog inga toppbetyg. Tyvärr hade den inte åldrats med samma värdighet och kändes nu väldigt blek i jämförelsen.