Lagringsexperiment: Bigfoot 2010-2013

Gamla goda barley winet Bigfoot har dykt upp i Sverige varje år sen en lång tid tillbaka nu. 2010 började jag spara några flaskor per år och med fyra årgångar samlade var det dags att bränna av en vertikalprovning. Baserat på tidigare vertikalprovningar av Bigfoot blev jag faktiskt förvånad av resultat den här gången.

När jag tidigare har provat flera årgångar av Bigfoot har det nämligen alltid varit så att den äldsta och den yngsta har varit godast. Den äldsta har fått tillräckligt med tid att utveckla sin smak medan den yngsta har haft minst tid på sig att tappa den ursprungliga, humledominerade smaken.

Det första som noterades var att 2013 var helt klar medan de äldre årgångarna var grumliga. Skillnader i filtrering eller effekter av lagring? Oklart. Doftmässigt ligger 2013 i bakkant med en råare och spritigare doft som visserligen är humletung men som saknar finess i jämförelse. De äldre är alla mer raffinerade i doften och särskilt 2011 som har kvar en fin humlenärvaro med mycket citrus.

Smakmässigt är det också 2011 som är bäst med en trevligt kraftig och avrundad karamellig smak med drag av frukt och en trevlig humlighet. 2010 är nästan lika bra men har tappat mer på humlen än vad den vunnit i utvecklad smak i övrigt. Minst bra är 2013 som är lätt spritig även i smaken och känns obalanserad.

Något överraskande var det alltså 2011 som var bäst följt av 2010, 2012 och sist 2013. Jag vill tro att det inte bara har att göra med lagringslängd att göra utan även att årgångarna hållit olika kvaliteter där 2013 ligger lite subpar. En bra årgång av Bigfoot är visserligen utmärkt när den är färsk men den är definitivt värd att lagra i några år.