Slagkraftigare humle i senaste Oppigårds Amarillo

Oppigårds Amarillo är en framgångssaga inom svenskt mikrobryggande. Under hösten och vintern fick den dock kritik för att ha tappat sina uppskattade smak, något som bland annat spekulerats ligga i dåliga humleskördar. Nu när senaste batcherna, med ny humle, dykt upp var det förstås läge att se efter om det blivit någon skillnad.

Det var alltså humleskörden från 2011, som man sedan bryggt med under 2012, som kan ha varit en bov i dramat. Enligt Björn själv hade humlen från den skörden en betydligt mildare doft och det har hörts också från andra håll om att skörden inte levt upp till sin vanliga kvalitet. Amarillohumlen har hittils odlats på en enda humlegård, vilket förstås gör att det blir lite känsligare för störningar.

Skörden från 2012 har dock rapporterats hålla bättre kvalitet och de första batcherna med Oppigårds Amarillo med humle från den skörden började nå butikshyllor för några veckor sen. Flaskor som är datummärkta till juni innehåller en blandning av skördarna och flaskor märkta till juli är från den första batchen där man endast använt humle från 2012-skörden.

Mycket lite slår mina minnen av första sippen av Oppigårds Amarillo, vilket var på Stockholm Beer & Whisky Festival 2009 och då under namnet 7th Anniversary Ale. Det var himmelriket, eller kanske humleriket, i ett glas. Den kvalitet jag har vant mig vid når nästan dit, och den kvaliteten tycker jag den nyaste batchen håller. Stenfrukt, lätta drag av tall och mycket apelsin i en humlearom som bär upp ölen utan att totalt dominera. Det här är precis vad jag förväntar mig av Oppigårds Amarillo.

Någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att vi svenska ölnördar blivit betydligt vanare vid humlestinna öl och helt enkelt har höjt ribban för hur en riktigt bra american pale ale ska vara. Samma öl med samma smak kanske inte är lika rolig idag som den var för tre år sen. Bara en fundering, en spekulation. Jag vet i alla fall att jag fungerar så. Å andra sidan kan man kanske också se det som att öl som smakar likadant som för flera år sen helt enkelt inte hänger med i utvecklingen. I fallet Oppigårds Amarillo kan man förstås vända tillbaka på det igen och titta på försäljningskurvan som lutar brantare än en svart pist. Och Oppigårds själva verkar också nöjda med hur den smakar just nu.