Nästa öl på Systembolaget från skåningarna på Brekeriet är ett nytt experiment med frukt och brett kombinerat. Efter succén med svartvinbärsölet Cassis har man nu skapat en lättare, friskare öl med mango och äpple. Det är dock inte frukterna som gett namn åt den här ölen utan jästen. Breidur ska nämligen betyda brett på isländska.

Vi lägger språklektionen åt sidan och tittar på ölet istället. Det släpps på lokala butiker och för beställning till resten av landet på Systembolaget på tisdag och kommer att kosta 59,90 kr flaskan. Det har dock redan funnits några tillfällen att prova den, bl a på Linköping Beer Expo och vid Ölrepublikens Small & Crafty. Ölet är en del av deras serie white label med lite exklusivare öl som inte är en del av deras standardsortiment.

I doften drar den lite åt ciderhållet (fransk cider då, alltså) med friska äppeltoner och därtill också tydliga inslag av funkig brett. Mangon känns inte lika tydligt som äpplena men kan anas i en mer supportande roll. Istället finns en mer citronlik ton i aromen som gör den mycket frisk i doften och härligt uppiggande.

Även smaken har lite cidertoner blandat med citron snarare än mango och funkigheten är framträdande. Jag upplever den dock något tunn i avslutningen vilket den tyvärr tappar en hel del på. Det känns helt enkelt som att bretten knaprat i sig lite för mycket av frukten och låter ingen kropp bli kvar för att bygga ölet hela vägen.

Jag har förståelse för att man med så små volymer som Brekeriet arbetar med behöver sätta relativt höga priser. För mig som kund känns det dock tveksamt att lägga 60 kr på en liten flaska öl om den inte håller toppklass. Medan Breidur är en bra öl kan jag inte påstå att den känns prisvärd för mig. Jag hade inte ångrat att köpa en flaska för att prova men jag skulle inte heller lägga de pengarna på att köpa fler flaskor nu när jag vet vad jag tycker om den.

Jag provade Breidur i ett litet, gratis smakprov under Linköping Beer Expo

Haver & Gort är ytterligare en ordentligt mörk och stark öl från bryggeriet i Bodegraven. De Molen har som vanligt när det gäller den här typen av öl också lyckats bra med den. På 12,3 % och fatlagrad på Speysidefat finns det en del att leka med för smaklökarna.

På typiskt Molenmanér bildas ett stort skum vid upphällningen, överraskande stort för en så stark öl faktiskt. Stort och mörkt gäller således både öl och skum. I doften finns en touch whisky som komplement till de mer kraftfulla smakerna av choklad, ek, tobak och rostad malt. Trots de tunga doftassociationerna är den len i aromen och inte särskilt överväldigande. På ett bra sätt.

Smaken är tung och kraftig men samtidigt med en härligt gräddig munkänsla. Visst finns det toner av whisky men det är snarare eken i sig som slår igenom i doften. Chokladsmakerna blandas upp med nyanser av havregryn, torkad frukt och lite lakrits. Alkoholen är beundransvärt väl dold.

Allt sammantaget är det en bra öl men för mig tappar den lite på att den inte riktigt levererar en smakstyrka som motsvarar dess alkoholstyrka. Gott men onödigt starkt helt enkelt.

Efter min första hembryggning hade jag ett halv paket torrjäst kvar och eftersom jag vill uppgradera min mätutrustning lite till nästa ölbryggning klämde jag in ett annat litet experiment. Cider. Nu står fyra liter äppelmust och bubblar till cider i garderoben.

Självklart vore det roligast att göra cider från grunden, med egna äpplen och hela fadderullan men innan jag ger mig på den arbetsintensiva processen med att göra egen must tänkte jag testa med färdig must. I princip skulle man kunna köpa äppeljuicekoncentrat, blanda ut med vatten och jäsa ut, så länge det inte är något konserveringsmedel i. Jag sprang istället på äppelmust från Kullabygdens Musteri på IKEA, av alla platser. Tre flaskor á 63 cl styck fick man för en femtiolapp så jag köpte sex stycken. Mycket mer än fyra liter får det nämligen inte plats i min lilla damejeanne. Enligt etiketten är det 100 % äpplen, inga aromer eller andra tillsatser och inte heller något konserveringsmedel i. Bara att köra alltså.

Att kalla det bryggning är kanske lite att ta i när jag egentligen bara hällt must i ett jäskärl, tillsatt torrjäst och skakat om. Men cider, det ska det nog bli av det i alla fall. Jästen var Safale US-05 som jag hade lite kvar av från första bryggningen. En alejäst verkar ge en cider av brittisk typ utifrån vad jag läst mig till. Just nu står det och bubblar på i sakta mak. Jäsningen är betydligt lugnare än när jag gjorde öl. Ändå verkar det som att hembrygd cider ofta blir väldigt torr.

Det hade varit intressant att experimentera lite med att lagra cidern på ekchips eller kuber, kanske indränkta i cognac eller annan passande sprit. Jag har även funderat på om inte en mycket lätt torrhumling av en cider kunde bli lite spännande. De experimenten får nog vänta lite dock.

Jag återkommer när cidern är färdig. Har du prövat att göra cider hemma? Kommentera gärna!

Vi har länge matats med konstiga uttalanden om öl från TV4's morgonsoffa och nu har också SVT gett sig in i kampen. Håkan Larsson berättar om påskens mat och dryck därtill. Tre minuter in i klippet kommer han in på öl och förklarar bland annat att ale är en underjäst öl, att ale är mörkare än lager och att USA inte är kända för att göra bra öl.

Att DN väljer att skriva om var man hittar den billigaste stora starken i Stockholmen kan jag på något sätt gå med på. Visst lyfter det fram en tråkig del av ölkulturen, men det är inga faktafel. SVT gör istället en TV4 och tar in någon som inte riktigt kan kommunicera ut den goda ölkulturen på ett bra sätt. Även om det är två bra öl som lyfts fram faller det lite när det ska rabblas faktafel och upprepas mantran om USA:s ölkultur som är utdaterade sen många, många år tillbaka.

Trist är det...

Även om man inte är uttalad vegetarian eller vegan är det bra att varva in mycket vegetarisk kost i matsedeln. För hälsan, för djurens skull och för en lägre miljöpåverkan. Denna vegetariska lasagne är full av smak, faktiskt så pass att jag föredrar den över vanlig lasagne.

Du behöver följande:
250 g lasagneplattor, gärna spenatpasta
150 g fetaost
150 g gröna bönor (haricots verts)
ca 400-500 g spenat (färsk, fryst eller en blandning)
2 st squash/zucchini
1 sats bechamelsauce (25 g smör, 5 dl mjölk, 2 msk mjöl, muskotnöt, salt och peppar)
1 liten sats pesto

Sätt ugnen på 200 grader. Ånga av spenaten i en kastrull med lite vatten så den krymper ihop och blir mjuk. Skär bönorna i mindre bitar. Skiva squashen och fetaosten. Tillaga bechamelsaucen genom att smälta smöret och sedan vispa i mjölet och låta det få lite färg. Häll i mjölken sakta under kraftig omrörning så att det inte blir några klumpar. Koka upp under omrörning och ta av plattan. Krydda med riven muskotnöt, salt och svartpeppar. 

Lägg ut lite bechamelsauce i botten på en ugnsfast form. Lägg på ett lager lasagneplattor följt av en tredjedel av spenaten, hälften av bönorna, hälften av squashen och hälften av peston. Börja på ett nytt lager med bechamelsås, lasagneplattor, spenat, bönor, squash och pesto. Avsluta med bechamelsås, lasagneplattor, spenat och toppa med fetaosten. Tillaga i ugnen i ca 30 minuter.

Till detta passar det alldeles förträffligt med en medelfyllig ale med tydliga men inte alltför kraftiga humleinslag. Exempelvis Oppigårds Easter Ale för den som vill ha något säsongsbetonat, eller kanske en Twisted Thistle eller Red Seal Ale för den som vill göra detta när påskölens tid är över. Just Oppigårds Easter Ale var faktiskt en riktig fullträff! Lite maltkropp behövs för att möta upp pastan och bechamelsåsen medan humlen spelar av fint mot alla gröna smaker, särskilt peston. Både i lasagnen och ölen finns en jämn balans mellan de lite tyngre bassmakerna och de lättare, piggare smakgivarna. Att finna den matchningen mellan mat och öl är också en viktig del i att finna rätt dryck till rätt mat.

Bloggen fyllde nyligen tre år. Jag firar det genom att nu försöka komma tillbaka till mer öl och i kombination igen. Dessutom bjuder jag på denna lilla bild som är lite av en tribut till min gamla logga som användes under bloggens första tid i världen.

En liten tribut till min gamla logga, för er som minns

När Uppsalas ölsällskap Gambrinus i helgen genomförde sin årliga påskölsprovning blev det en utklassningsseger utan dess like för Sigtunas nya kreation Dark Easter Ale. Med hela 25 % mer poäng än tvåan togs en väldigt klar seger i blindprovningen.

I provningen ingick de 15 påsköl som släppts på Systembolagets hyllor samt Jämtlands Påsköl som i år finns i beställningssortimentet. Dessa 16 öl provades och poängsattes blint av den samlade skaran på 52 personer från Gambrinus. Den stora segermarginalen är anmärkningsvärd och ovanligt stor för en Gambrinusprovning. Även tvåan och trean, Mohawk Black Coffee IPA respektive Dugges Påsklager, hade goda marginaler neråt.

Att ha vunnit en blindprovning med så många deltagare och med så stor marginal visar tydligt på det som redan märkts av på diverse ölskribenters reaktioner på Dark Easter Ale. Nämligen att det är en av årets stora utropstecken bland påskölen, åtminstone för ölnördar.

Mer om provningen och hela resultatlistan finner ni på Gambrinus hemsida.

Mina försök att växa upp och lära mig äta fisk och skaldjur går vidare. Ett stort framsteg togs i veckan då det vankades bryggmästarmiddag med Jef Versele från Van Steenberge och det självklart bjöds på den klassiska belgiska rätten moules frites. Det vill säga musslor och pommes frites. För några år sen hade jag sagt tvärnej och bett att få den alternativa maträtten men nu tog jag mig an utmaningen.

Det visade sig inte vara så dumt med musslor. De första tuggorna var lite trevande men sedan gick det ner fint. Tillagade på klassiskt vis med grädde, vitt vin, scharlottenlök och färska örter smakade det rätt trevligt. De mer vana musselätarna intygade att det var bra musslor vi fick där på Häktet. 

Till musslorna serverades den öl vi var där för att bli introducerade till, nämligen St Stefanus. Till plockmaten vi ätit innan musslorna serverades hade vi druckit Blonde men till musslorna korkades det upp storflaskor av St Stefanus Grand Cru. En tripel med en frisk smak och drag av nässlor (tack Fredrik för den associationen). 

Kombinationen var mycket trevligt. Just den där nässliga smaken plockade upp musslorna mycket fint och lyfte allting med den friska, grönskande smaken. Alkoholstyrkan var inte överdådig utan behövdes snarare för att tackla grädden. Mycket trevligt kombo! Kanske inte lika klockrent till pommesen men de äter man ju å andra sidan lite mer vid sidan av. 

St Stefanus Grand Cru kan eventuellt dyka upp på Systembolaget lite senare. I nuläget är dock privatimport från SAB-Miller det som gäller, men vad gäller musselkompanjoner tror jag att de flesta andra triplar funkar fint.

Den här middagen var sponsrad av SAB-Miller

Under Skrubbes 40-årsfirande på Pressklubben igår fanns två öl från 1987 att köpa på glas. De två 80-talisterna på menyn var dels Floreffe Prima Meillure och dels den numera utdöda Wets Kriek. Det är inte varje dag man får tillfälle att dricka öl som bryggdes samma årtionde som en själv, så jag köpte gladeligen ett glas av varje.

26 år gammal kriek, kan det vara något? Ja, det var det faktiskt även om intresseklubben nog hade lika mycket att göra med det som smaklökarna. En aning urtunnad kändes den men också med en fin, mild körsbärssmak och en mysig fruktighet i bakhasorna. Lite småsyrlig fortfarande men ledordet i denna öl är mild. Mild och fin. Ingen smakexplosion utan en öl som först nästan känns för tunn för att sedan växa på en rejält när man börjar upptäcka alla små nyanser.

26 år gammal belgian strong ale, kan det vara något? Jodå, även Floreffen var god. Jag har faktiskt aldrig druckit en olagrad Prima Meillure. Möjligheten fanns, förstås, på Pressklubben men när mitt sällskap berättade att den hade en stark aniston som färsk hoppade jag över det. 80-tals-Floreffe , hade inga som helst antydningar till anis utan var istället fint åldrad med en otroligt len kropp, lätta drag av portvin blandat med lite karamell, vanilj och nougat. Dess stora behållning låg just i den lena munkänslan som gjorde den otroligt behaglig att dricka, tillbakalutad i en soffa. Lite ost med senap höjde upplevelsen ett snäpp till.

Det är mycket möjligt att dessa öl passerat sina toppar men ingen av dem var överoxiderad, dammig eller på annat sätt fått någon otrevlig smak av åldern. Istället var det två små upplevelser i ett varsitt glas. Tack Jens, och grattis igen!

20 öl och två cider ramlar in på Systembolaget den 2 april och även om det kommer en del tunga pjäser börjar det nu märkas att våren är i antågande med en del spännande veteöl i uppställningen. Om inte påskölen gjort att du fått nog av DIPA och svart-IPA kommer det många fler chanser här.

[namn]
[Ursprungsland, volym, pris, alkoholstyrka, modul - antal]
[Mina noteringar]
[Datummärkning på den flaska/burk som provades (om det fanns någon)]

Schneider Tap X Meine Sommerweisse
Tyskland, 75 cl, 82 kr, 5,4 %, T5 - 3072 st
En i grunden ganska generisk veteöl som toppas med lite oväntade toner av grapefrukt och gröna äpplen och avslutar i en för stilen sett ganska markerad beska, vilket särskilt lyfter fram grapefrukttonerna. En veteöl med twist, helt klart.

Drie Fonteinen Oude Geuze Golden Blend
Belgien, 37,5 cl, 159 kr, 6 %, T6 - 1020 st
Rivig syra, härlig frisk fruktighet och ett lätt brettbett. Mycket torr och nästan lite stram i avslutningen. Det här är geuze i världsklass! Men smakar det så kostar det...

Ichtegems Grand Cru Cuvée 2010
Belgien, 75 cl, 63 kr, 6,5 %, T5 - 3000 st
Det här tycker jag alltid påminner om Rodenbach Grand Crus snällare lillebror. Sötare och mindre syrlig med tydligare karamelltoner. Njutbar för nördar men också en bra introduktionssuris och dessutom till ett relativt snällt pris.

Baird Rising Sun Pale Ale
Japan, 36 cl, 59,90 kr, 5 %, T6 - 1296 st
Först slår en frisk humlig arom näsborrarna men sen kommer en störande liten jab av något svårplacerat. Kardemumma? Dill? Smaken är lite lätt metallisk men också friskt humlig utan att vara någon humlebomb. Den torra, lätta kroppen ger dock inte mycket support till humlen. Särskilt om man tar priset i beaktande faller det här platt för mig.

Baird Suruga Bay Imperial IPA
Japan, 36 cl, 59,90 kr, 7,5 %, T7 - 1296 st
Ganska trött i humlen, men bra drag i beskan. Lite för bra när så mycket annat dött av. Det är inte total katastrof men den har definitivt sett sina bästa dagar.

Baird Shimaguni Stout
Japan, 36 cl, 59,90 kr, 4,5 %, T6 - 1296 st
Bränd choklad och knäckebröd i doften, vilket också återkommer i smaken. Typiskt torr stout på nästan alla vis, med sin lätta men ändå välutfyllda kropp. Trevlig men lever inte upp till priset.

Dieu du Ciel Rosée d'Hibiscus
Kanada, 34,1 cl, 34,90 kr, 5,9 %, T5 - 4000 st
Rosaorange färg, pigg kolsyra och en mycket fruktig doft. Smaken är läskande lätt med drag av hibiskus och lite tuggummitoner. Härlig våröl för den som vill ha något lättare att sippa på i första vårvärmen.

Amager The Sinner Series Gluttony
Danmark, 50 cl, 53,50 kr, 9,4 %, T5 - 10080 st
Tungt humlig doft med oljiga, fruktiga drag som skapar glada hopheads. Smaken är också den tungt humlig med både råa, oljiga drag och mer fruktiga dito. Rejält tryck i beskan också. Inte riktigt lika het som när den premiärade på Stockholm Beer & Whisky Festival 2011, men ändå riktigt bra.

Thornbridge Raven Black IPA
Storbritannien, 50 cl, 39,90 kr, 6,6 %, T5 - 10008 st
Tall och citrus blandas upp med lätt rostade toner i doften. Smaken träffar en riktigt bra balans och samspel mellan rost och humle, mörker och liv. Den härliga citrusfruktigheten möter den torra, rostade, chokladiga malttonen mycket fint och toppas i slutet med drag av tallbarr. En av de bästa ölen i släppet.

SKA Hibernal Vinifiera Stout
USA, 35,5 cl, 29,90 kr*, 7,5 %, T5 - 7200 st
Mycket fruktig doft med inslag av choklad, russin och en liten vinositet. Len, gräddig kropp med smak av chokladkaka med torkad frukt. Jag skulle inte placera att det var just druvor i den men den är definitivt fruktigare än brukligt för en stout. En av ölen i släppet som sticker ut på ett bra vis.

Hantverksbryggeriet Kosacken Imperial Stout
Sverige, 33 cl, 35,90 kr, 7 %, T5 - 5000 st
Småsöt med halvtung rost och fruktigare drag mot slutet. Förnimmer jag en smygande ton av skotsk whisky tro? Kosacken är en aning enkel möjligen men trevlig i sin enkelhet.

Green Flash Le Freak Ale
USA, 35,5 cl, 44,90 kr, 9,2 %, T5 - 6000 st
Frisk och fint humlig doft med en liten tuttifruttiton och milda estrar. Bitterheten visar sig på en gång i smaken och ligger som en tung matta hela vägen igenom. Det är spännande att blanda tripel och amerikanska DIPA men med en så stark beska tappar man poängen lite. Godis för den som gillar riktigt beska öl dock.

Lagunitas Cappuccino Stout
USA, 65 cl, 89,50 kr, 9,2 %, T5 - 5160 st
Starkt kaffe i både doft och smak. I doften är det så pass att jag knappt kan urskilja något annat till en början. När näsan kommit över den initiala chocken öppnar det upp sig och delikata drag av mjölkchoklad dyker upp medan kaffetonen går över mer mot just cappuccino. Smaken har en lätt sötma som möter upp kaffet jättefint och gör det till en mycket behaglig öl att dricka.

Lost Abbey Mayan Apocalypse Judgement Day
USA, 37,5 cl, 79 kr, 10,5 %, T6 - 996 st
Ettrig estrig doft med trevliga inslag av citrus och nougat. Smaken är också den fokuserad kring frukt, estrar och nougat med en lätt hetta mot slutet. Len, gräddig kropp som ligger mycket fint i gommen. Välgjort på alla vis och denna är också en av de bättre i provningen.

Eric Bordelet Sidre Brut Tendre 2012
Frankrike, 75 cl, 88 kr, 5 %, T6 - 240 st
Frisk och småsöt med mogna röda äpplen som möts av både funk och lite svaveltoner. Torr till halvtorr avslutning. Öppnar upp sig mer med några minuter i glaset och blir riktigt trevlig.

Julien Fremont Cidre Brut par Nature 2011
Frankrike, 75 cl, 95 kr, 5,5 %, T6 - 240 st
Bra bett i bretten på denna och äpplena hamnar faktiskt i andra hand smakmässigt. Halvtorrt avslut och en fin äpplig eftersmak. Jag tycker nog att bretten tar upp lite väl mycket plats här.

*Exkl. pant


Utöver dessa kommer också följande T7-öl, som inte fanns med på skribentprovningen:
Amager Hr Fredriksen Buffalo Trace Edition, Danmark, 119 kr, 50 cl, 11 % - 396 st
Dieu du Ciel Penombre, Kanada, 37,90 kr, 34,1 cl, 6,5 % - 1368 st
Mikkeller The Forager, Danmark/Belgien, 139 kr, 37,5 cl, 6,6 % - 360 st
Samuel Adams Utopias 2012, USA, 1150 kr, 72 cl, 27 % - 120 st
Stiegl Double IPA, Österrike, 109 kr, 75 cl, 9,2 % - 480 st
Thornbridge Thorny Goat, Storbritannien, 49,50 kr, 50 cl, 6 % - 1104 st

Utopias är ju en mycket speciell pjäs och på många sätt som en likör med rejäla drag åt russin. Mycket god tycker jag men priset gör den ju nästan till något av ett samlingsobjekt. The Forager är brygd med tryffel men det gjorde inte mycket bra för min del. En av de knasigare ölen på länge och medan jag är övertygad om att en del kommer älska den kunde jag själv inte få ner mer än några klunkar. Thorny Goat är en samarbetsöl med australiska Mountain Goat som resulterade i en kaffeporter. Den kändes en aning tunn för vad den försökte vara men är annars mycket god.

Jens Skrubbe, kanske en av Sveriges största vurmare av belgisk öl, fyller 40 år och det firas med pompa, öl och ståt på Pressklubben imorgon. Förutom hans eviga spridande av belgisk ölkärlek på Pressklubben ligger Jens bakom skrubbe.com och gästskriver dessutom om belgisk öl på några av Sveriges största ölbloggar.

Det hela firas förstås med öl. Mycket öl. Belgisk öl. Westoek XXXX, Hercule Stout, Troubadour Imperial Stout, ~5 år gammal Lindemans (2 jaar) Lambic och, förstås, Dupont Avec les Bons Veux kommer att finnas på fat på Pressklubben imorgon. Dessutom kommer det öppnas flertalet häftiga flaskor. Eller vad sägs om Södvik Säsong, som Jens bryggt tillsammans med Ängö? Eller kanske lite Struise Black Damnation Double Black, dvs frysdestillerad Cuvée Delphine på 26 %, som säljs på småglas?

Det kanske allra häftigaste är att det grävts fram flaskor av Wets Kriek och Floreffe Prima Mellure, både från 80-talet. Ja, 80-talet. Finns, förstås, endast i mycket begränsad upplaga och kommer att serveras på små provningsglas. Dessutom dyker det upp lite andra spännande flaskor, tillsammans med Pressklubbens alldeles utmärkta ordinarie sortiment.

Imorgon är det på Pressklubben det händer!

Oppigårds Amarillo är en framgångssaga inom svenskt mikrobryggande. Under hösten och vintern fick den dock kritik för att ha tappat sina uppskattade smak, något som bland annat spekulerats ligga i dåliga humleskördar. Nu när senaste batcherna, med ny humle, dykt upp var det förstås läge att se efter om det blivit någon skillnad.

Det var alltså humleskörden från 2011, som man sedan bryggt med under 2012, som kan ha varit en bov i dramat. Enligt Björn själv hade humlen från den skörden en betydligt mildare doft och det har hörts också från andra håll om att skörden inte levt upp till sin vanliga kvalitet. Amarillohumlen har hittils odlats på en enda humlegård, vilket förstås gör att det blir lite känsligare för störningar.

Skörden från 2012 har dock rapporterats hålla bättre kvalitet och de första batcherna med Oppigårds Amarillo med humle från den skörden började nå butikshyllor för några veckor sen. Flaskor som är datummärkta till juni innehåller en blandning av skördarna och flaskor märkta till juli är från den första batchen där man endast använt humle från 2012-skörden.

Mycket lite slår mina minnen av första sippen av Oppigårds Amarillo, vilket var på Stockholm Beer & Whisky Festival 2009 och då under namnet 7th Anniversary Ale. Det var himmelriket, eller kanske humleriket, i ett glas. Den kvalitet jag har vant mig vid når nästan dit, och den kvaliteten tycker jag den nyaste batchen håller. Stenfrukt, lätta drag av tall och mycket apelsin i en humlearom som bär upp ölen utan att totalt dominera. Det här är precis vad jag förväntar mig av Oppigårds Amarillo.

Någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att vi svenska ölnördar blivit betydligt vanare vid humlestinna öl och helt enkelt har höjt ribban för hur en riktigt bra american pale ale ska vara. Samma öl med samma smak kanske inte är lika rolig idag som den var för tre år sen. Bara en fundering, en spekulation. Jag vet i alla fall att jag fungerar så. Å andra sidan kan man kanske också se det som att öl som smakar likadant som för flera år sen helt enkelt inte hänger med i utvecklingen. I fallet Oppigårds Amarillo kan man förstås vända tillbaka på det igen och titta på försäljningskurvan som lutar brantare än en svart pist. Och Oppigårds själva verkar också nöjda med hur den smakar just nu.

Om två veckor är det 1 april och då kunde man ju lätt bli lurad att tro att det skulle komma nya öl på Systembolaget. Icke då! Det är nämligen annandag påsk och de exklusiva nyheterna kommer alltså tisdagen den 2 april. Därför passar jag på att posta hela listan över aprilsläppet tillsammans med lite uppdaterad info om majsläppet

2 APRIL SMÅ PARTIER
T5
Amager The Sinner Series Gluttony, Danmark, 53,50 kr, 50 cl - 10 080 st
Dieu du Ciel Rosée d'Hibiscus, Kanada, 34,90 kr, 34,1 cl - 4000 st
Green Flash Le Freak, USA, 44,90 kr, 35,5 cl - 6000 st
Hantverksbryggeriet Kosacken Imperial Stout, Sverige, 35,90 kr, 33 cl - 5000 st
Ichtegems Grand Cru 2010, Belgien, 63 kr, 75 cl - 3000 st
Lagunitas Cappuccino Stout, USA, 89,50 kr, 65 cl - 5160 st
Schneider Tap X Meine Sommerweisse, Tyskland, 82 kr, 75 cl - 3072 st
SKA Hibernal Vinifera Stout, USA, 29,90 kr*, 35,5 cl - 7200 st
Thornbridge Raven Black IPA, Storbritannien, 39,90 kr, 50 cl - 10 008 st

T6
3 Fonteinen Oude Geuze Golden Blend, Belgien, 159 kr, 37,5 cl - 1020 st
Baird Rising Sun Pale Ale, Japan, 59,90 kr, 36 cl - 1296 st
Baird Shimaguni Stout, Japan, 59,90 kr, 36 cl - 1296 st
Lost Abbey Mayan Apocalypse Judgement Day, USA, 79 kr, 37,5 cl - 996 st

T7
Amager Hr Fredriksen Buffalo Trace Edition, Danmark, 119 kr, 50 cl - 396 st
Baird Suruga Bay Imperial IPA, Japan, 59,90 kr, 36 cl - 1296 st
Dieu du Ciel Penombre, Kanada, 37,90 kr, 34,1 cl - 1368 st
Mikkeller The Forager, Danmark/Belgien, 139 kr, 37,5 cl - 360 st
Samuel Adams Utopias 2012, USA, 1150 kr, 72 cl - 120 st
Stiegl Double IPA, Österrike, 109 kr, 75 cl - 480 st
Thornbridge Thorny Goat, Storbritannien, 49,50 kr, 50 cl - 1104 st

2 MAJ SMÅ PARTIER
T5
Amager The Sinner Series Envy, Danmark, 44,90 kr, 50 cl - 10 080 st
Amager The Sinner Series Lust, Danmark, 58,40 kr, 50 cl - 4200 st
Amager The Sinner Series Pride, Danmark, 58,60 kr, 50 cl - 6000 st
Brewdog Hello, My Name Is Ingrid, Storbritannien, 34,90 kr, 33 cl - 6816 st
Great Divide Old Ruffian Barley Wine, USA, 79,90 kr, 65 cl - 3228 st
Grebbestad Lunator 2013, Sverige, 25,90 kr, 33 cl - 15 000 st
Jämtlands Baltic Stout Imperial, Sverige, 28,20 kr, 50 cl - 8000 st
Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2013, Danmark/Belgien, 29,90 kr, 33 cl - 45 000 st
Nynäshamn Tjockhult Tjinook, Sverige, 33,30 kr, 50 cl - 13 500 st
Oppigårds Brewers Brown, Sverige, 19,70 kr, 33 cl - 25 000 st
St Sylvestre Biére Nouvelle 2013, Frankrike, 72,90 kr, 75 cl - 3780 st
Valeir Blond, Belgien, 26 kr, 33 cl - 6000 st

T6  
No-Li Born & Raised IPA, USA, 69,90 kr, 65 cl 

T7
No-Li Crystal Bitter, USA, 69,90 kr, 65 cl

1 JUNI FASTA SORTIMENTET
Ljus Lager
Backyard Brew Bomble Bee 17, Sverige, 10,90 kr, 33 cl
Carlsberg Sort Guld, Danmark, 13,50 kr*, 33 cl
Estrella Damm Daura Gluten-Free, Spanien, 14,90 kr, 33 cl
San Miguel, Spanien, 11,90 kr*, 33 cl
San Miguel 1516, Spanien, 9,90 kr, 25 cl
Tuborg Guld, Danmark, 15,90 kr, 50 cl

Ale
Electric Nurse DIPA, Sverige, 29,80 kr, 33 cl
Electric Nurse Pale Ale, Sverige, 19,90 kr, 33 cl
Napa Smith West Coast IPA, USA, 21,90 kr, 35,5 cl
St Eriks Amber, Sverige, 15,90 kr, 33 cl

Veteöl
Weihenstephaner Kristall Weissbier, Tyskland, 19,90 kr, 50 cl

1 JUNI SMÅ PARTIER
T5
Left Hand Twin Sisters Double IPA, USA, 93,80 kr, 65 cl
Oppigårds 1200 Meter Djupt, Sverige
Stone Old Guardian, USA, 82,90 kr, 65 cl

T7  
Epic Imperial Red, USA, 73,40 kr, 65 cl
Epic Hopulent IPA, USA, 75 kr, 65 cl
Epic Oaked & Smoked, USA, 115,90 kr, 65 cl
Saison Dupont Dry-Hopping 2013, Belgien, 195 kr, 150 cl

1 AUGUSTI SMÅ PARTIER
T5
Peak Organic Weiss Principal, USA, 72,30 kr, 65 cl
North Coast Old Stock Ale, USA, 43,90 kr, 35,5 cl

2 SEPTEMBER FASTA SORTIMENTET
Ale 
Eagle Organic Ale, Sverige, 14,90 kr, 33 cl

*Exkl. pant
Källa: Systembolaget

Systembolagets lanseringsplan ger en fingervisning om vad för typer av öl som kommer att släppas i det fasta sortimentet under våren och dessa kan ni läsa mer om här, uppdelat på de fyra släppen: vår, sommar, höst och vinter. 

Såhär på en söndagseftermiddag tänkte jag ge mig på att se tillbaka på veckan som har gått. Påsköl, burkbashing, nya Mikkeller Bar och så St Patrick's Day har varit några av de större händelserna i veckans ölmediabrus.

Veckan började med att årets påsköl släpptes på Systembolaget. 15 stycken kom det och Sigtunas Dark Easter Ale är en av de som synts mest och bäst i bloggar och annan media under veckan. Den cyniske kan skylla uppmärksamheten på det omfattande utskicket av varuprover, men faktum är att även de flesta som provade den på Systembolagets nyhetsprovning höll den bland de bättre.

I slutet av veckan recenserades Sigtuna East River Lager i Nyhetsmorgon och fick fina lovord från Frithiofsson. Efteråt har diskussionen framförallt handlat om hur han och Steffo rackat ner på valet att sätta en mikrobrygd öl på burk, ytterligare ett tecken på att herrarna inte hänger med i utvecklingen. 

Under lördagen var det stor öppning av Köpenhamns senaste ölnördsbar, Mikkeller Bar Stefansgade som lockade till sig tusentals besökare under dagen. De 1000 litrarna med gratis öl lockade säkerligen men tittar man på tapplistan för dagen inser man vad den stora publikdragaren var. Det har också öppnats en ölbutik i anslutning till baren på Stefansgade.

Och så har vi kommit till idag, den gröna dagen, St Patricks Day som i stora delar av Västeuropa och USA firas med stoutdrickande i mängder och mer eller mindre spexiga gröna kläder. Guinness flödar som aldrig förr i barerna denna dag som från början inte har speciellt mycket med öl att göra.

Det var veckan som gått det, nu vänder vi blickarna mot nästa vecka. Då kommer det bland annat bli nyhetsprovning på Systembolaget av aprilnyheterna. Håll korpgluggarna öppna!

Det var dags för öl i Nyhetsmorgon igen och inte helt oväntat är Steffo och Bengan ute på hal is. Igen. Inte om själva ölen den här gången, utan om dess förpackning. I klippet ovan är det i början samt efter ungefär 8:30 som det pratas om Sigtuna East River Lager som nyligen släpptes på Systembolaget. På burk.

Att Tilde de Paula har en gammalmodig syn på burken som förpackning kan man ju acceptera, och jag kan väl till och med hålla med om att burken inte känns lite exklusiv. Istället för att spinna vidare på detta kunde man ju hoppats att Bengan, som en ölexpert i TV, skulle förklara vilka fördelar det finns med burken. Istället dissar han den som något som inte hör hantverksbryggandet till.

Faktum är ju att burken har många fördelar över flaskan. Den väger mindre och har en utformning som gör den lättare att paketera och transportera. Det blir inget glasskross om den går sönder (även om man förstås kan skära sig på en trasig burk också). Framförallt är den bättre för ölen också. Burken släpper ju inte igenom något ljus och skyddar därför mot den "skunkifiering" som uppstår när vissa ämnen från humlen kommer i kontakt med solljus. Insidan av moderna burkar är försedda med en sorts film så ölet kommer aldrig i kontakt med metallen.

Varför har då burken inte slagit igenom som förpackning om den nu är så mycket bättre? Ja, framförallt så kostar en burktappningslina en hel del. Även om kostnaden per burk är mindre än den per flaska behövs det en ganska stor produktionsvolym för att man ska spara in investeringskostnaden. För ett nystartat bryggeri är alltså inte burken ekonomiskt gångbar. Sedan har den svenska marknaden inte varit mogen än då det lever kvar en bild om att burkar bara är för "fulöl". Ska det vara fint ska det minsann vara på flaska tycker många fortfarande och att den inställningen inte ändras kan vi nu även tacka Bengan och Steffo för.

Det uppstår också en knivig situation med Systembolaget. De kommer inte efterfråga svensk hantverksöl på burk i någon större utsträckning om det inte finns någon svensk hantverksöl på burk att få tag på. Samtidigt är det svårt för de svenska hantverksbryggerierna att försvara en investering i en burktappningslina om man inte får in någon burk på Systembolaget. Till sist har vi platsbristen som många mikrobryggeri dras med. En burktappningslina tar plats. Mycket plats. De flesta större mikrobryggerier i Sverige behöver använda varenda kvadratmeter till att producera mer öl för att möta efterfrågan.

I USA däremot börjar hantverksöl på burk slå igenom allt mer. Några bryggerier som t ex Oskar Blues har varit pionjärer och kört på burkar i många år, men den stora amerikanska burkboomen startade häromåret. Enligt craftcans.com finns nu 264 amerikanska bryggerier som tappar öl på burk, bland annat Sverigekändisar som Sierra Nevada, Boston Beer Company (Samuel Adams), Cigar City, SKA, Flying Dog, Sixpoint och Uinta. I Sverige har vi nu Sigtuna som förhoppningsvis kan bli pionjärer.

Hantverksöl på burk är här för att stanna. Det är förhoppningsvis inte Steffo och Bengan.

Det står aldrig stilla hos Oppigårds och nu är det återigen dags att presentera nya öl. Bland alla pale ales, IPA och DIPA de arbetar med klämmer de nu in en brown ale och en blond belgare. Oväntat? Kanske lite, men när man ser till att det är en del humle i dem bägge känns ordningen återställd. Båda dyker upp på Systembolaget under våren.

Brewers Brown är en vidareutveckling av Fatboy Brown som gjordes särskilt till Akkurat och bandet Fatboy. 5,5 % alkohol och humlad med cascade, amarillo och chinook. Låter det bekant? Ja, bortsett från färgen är den typiskt Oppigårdsk. Nötter, rostat bröd, lätta chokladtoner och torr karamell möter grapefrukt, päron, bär och tropisk frukt i en spännande kreation. Inte överdrivet humlat utan just så det blir en amerikansk twist på grunden. Denna släpps som en del av Systembolagets exklusiva nyheter i maj. Totalt kommer det 25 000 flaskor, till ett pris av 19,70 kr styck.

1200 Meter Djupt må vara ett något udda namn på en öl. Som vanligt finns det en lokalpatriotisk baktanke och det handlar helt enkelt om att uppmärksamma den närliggande gruvan i Garpenberg som nu ska bli djupare än just 1200 meter. Det rör sig om en belgisk blond brygd med pale ale-, karamell- och vetemalt och ja, ni gissade rätt, en del humle också. Här har man slängt i givor av Saaz och Citra vilket också slår igenom i smaken. Det blir en riktigt modern tolkning av stilen utan att för den sakens skull slå över i en belgo-IPA.

Smaken är lätt belgokryddig med lite jästiga toner och en del fruktiga estrar som toppas av tydliga citrusdrag. Den är lagom söt rakt igenom och med låg beska. Den känns dock en aning nertonad på belgobitarna av smaken och istället får humlen ta plats. Hur belgiskt det i slutändan blir kan diskuteras, men det blir mycket gott. Uppfriskande och lättdrucket trots 7,5 %. Denna kommer alltså också dyka upp på Systembolaget senare i år, närmare bestämt i juni då i runda slängar 7000-8000 flaskor släpps. Den kommer bli en utmärkt kompis till sommarsallad, picknick, strandhäng och de lättare grillrätterna.

Under den mycket väl genomförda Linköping Beer Expo fanns det tillfälle att prova några av de nya ölen i det lokala beställningssortimentet. Jag prickade in några av dessa under festivalen och det visade sig vara några riktiga guldkorn.

Brekeriet Cassis är förvisso redan helt slutsåld på Systembolaget men den fanns att prova i Linköping och verkar även dyka upp på några av vårens kommande festivaler. Om du är en av dem som fått tag på Cassis kan du skatta dig lycklig för även denna batch är riktigt bra. Doften sprudlar av svartvinbärssaft medan smaken sätter in vuxenpoängen med en glad syra som backar upp en enorm mängd svarta vinbär. Det hela toppas av med en klick funkighet, som grädde på svartvinbärsmoset.

Oceans Arbetarporter fick inte ha "Järntorget" med i namnet när den säljs på Systembolaget för att det inte ska göra reklam för Bishops Arms Järntorget. Med eller utan Järntorg är det en fantastiskt trevlig imperial porter som hade gjort Veiron i ottan stolt. Mjuk och behagligt chokladig i sin karaktär men också med stor pondus. Lättare drag av kaffe och torkad frukt ger djup i smaken. Upplevelsen toppas av en gräddig munkänsla. Väl värd att beställa!

Eskilstunas Black IPA är en vidareutveckling av deras Vinter. Receptet har blivit lite lätt justerat och självklart har den fått ny etikett. Smakmässigt liknar den Vintern med en del lakrits och mycket grapefrukt, kanske med lite mindre choklad och kaffe än tidigare. Lite råare än tidigare, på ett bra vis, den får lite mer umph. Vore intressant att prova mot Sigtuna Dark Easter Ale och Mohawk Black Coffee IPA Easter Edition.

I april kommer också en ny kul Brekerietöl i det lokala sortimentet, nämligen Breidur som bryggts med mango och äpple. Den fanns också på festivalen och var frisk och härlig, men mer om den senare.

Under påskölsprovningen smakade varken Nils Oscars Kalaspåsköl eller Mohawks Black Coffee IPA Easter Edition som när jag smakat dem tidigare. Båda dessa fick därför en ny chans under Linköping Beer Expo i lördags och båda rätade dessutom upp sig till sina forna själva.

Kalaspåskölen har funnits flera år tidigare och är en av de påsköl som under förra året sålde tillräckligt bra för att direktkvalificeras till årets påskölssläpp. Jag misstänkte därför att den flaska vi provade på påskölsprovningen kanske inte var från samma batch som lanserades idag och den teorin trodde också personalen i Nils Oscars festivalmonter på. Inte 100 % säkra dock. Hursomhelst, det viktiga är att jag provade ölet igen och från samma batch som släpptes idag.

Den här gången kändes ingen plast alls utan bara de klassiska Kalaspåskölssmakerna. Mediumrost, rostat bröd, mild engelsk humling och lång efterbeska. En riktigt bra allroundöl till påskmaten. Fullständig upprättelse alltså.

Mohawk kaffe-svart-IPA fanns det en experimentbatch av på Stockholm Beer & Whisky Festival och den var då riktigt bra med en tydlig humlighet. Det saknade den däremot när jag provade den på påskölssprovningen men i det smakprov jag fick i lördags var ordningen återställd och humlen tillbaka. Båda flaskorna bör ha varit från samma batch (eftersom det såvitt jag vet bara gjorts i stor skala) så smakskillnaderna beror antingen på tidsskillnaden, varians mellan flaskor eller, kanske mest troligen, min dagsform.

Kaffet i sig blir inte jättetydligt då det integrerats med maltprofilen väldigt bra men det hela är i mitt tycke än kompetent svart-IPA med en livlig humleprofil.

Sedan påskölsprovningen har jag också fått tillfälle att återprova St Eriks Easter DIPA (också under Beer Expo) och Electric Nurse Easter Ale (varuprov) som båda höll samma klass som vid påskölsprovningen.

Efter bryggning, jäsning, buteljering och kolsyrejäsning på flaska är nu min allra första hembrygd klar att dricka. Efter totalt fyra veckors väntan får jag äntligen smaka min kreation. Det har visserligen inte varit någon större kreativ process inblandad då jag följt färdiga instruktioner i nästan alla steg. Ändå finns känslan av att det här, det är min egna öl.

Jag har nog aldrig varit så glad av att höra en kapsyl öppnas och tryck frisättas. Kolsyrejäsningen har fungerat! Vid upphällningen märks det att den fungerat precis så bra den ska, det är en mycket bra kolsyrenivå och ölen får ett fint skum. Inte den mest kritiska delen möjligen, men det är skönt med en god start. Mitt öl har fått en djup, rödaktig ton och med en försiktig upphällning (stor bottensats i flaskan) får jag en i stort sett klar öl i glaset.

Doften är tydligt karamellig och knäckig och med lite drag åt citrus och bär. Humlekaraktären är tydlig men lite enkelspårig. Smaken är relativt fyllig med, igen, mycket karamell och knäck, dock utan något större smakdjup. Humligheten finns där och lägger klassiska amarillovibbar åt ölet, men det störs lite av högre alkoholer som dyker upp mot slutet.

Jag har varken gjort några mätningar av vörtens sockerinnehåll och ölets utjäsningsgrad, eller ens några teoretiska beräkningar utifrån receptet, för att kunna räkna fram en alkoholhalt men utifrån smaken gissar jag på någonstans kring 8-9 %.

Slutresultatet blev alltså en klart drickbar öl. Den har inga större fel utöver den lilla spritigheten, men saknar också en del för att höja den över "trevlig att dricka". Som min första egna öl är jag därmed faktiskt väldigt nöjd, då jag väl hade väntat mig det värsta. Nog för att det går att brygga världsklassöl hemma i köket, men att andra kan brygga bra öl hemma betyder inte att det behöver gå bra för mig.

Det lär bli fler bryggningar, kanske framåt sommaren och jag har redan börjat klura på hur man kan förbättra processen. Då lär det bli lite större batcher och att ordna en kopparspiral för snabbare kylning står på listan över förberedelser. Utrustning för att mäta densitet, vilket bl a behövs för att beräkna ölens alkoholhalt, i form av antingen mätglas och hydrometer eller en refraktometer kommer också skaffas. Jag kommer också klura på något sätt att få lite bättre styrning på temperaturen under jäsning.

Det tog sin lilla tid men numera har Sierra Nevada, ett av USA:s största mikrobryggerier, äntligen en imperial stout som både är i kontinuerlig produktion och skeppas till Sverige. Än så länge finns den bara på krogar i Sverige men går också att hitta på hyllan i Danmark.

I ölbytarkretsar, särskilt i USA, omtalar man ofta de mest svårfångade ölsorterna som vita valar. Jag vet inte om det är avsiktligt av Sierra Nevada att driva lite med det eller om det bara är ett sammanträffande att narvalen är just en vitfärgad val (Moby Dicks val är dock en kaskelot) och dessutom mytomspunnen. Det sägs att dess horn (egentligen en tand) förr i tiden såldes som enhörningshorn till européer som inte visste bättre och än idag är dess horn världens dyraste elfenben.

Ölen är varken mytomspunnen eller dyr, däremot är den trevlig att dricka. På 10,2 % kommer den med både kraft och djup utan att bli för tung för att dricka en hel flaska själv. Doften är koncentrerad kring kakao och mörkare choklad med mildare inslag av lakrits.

Smaken introducerar en ton av aska uppblandat med fortsatt mycket kakao och mörk choklad. Återigen lite lakrits tillsammans med en touch av plommon och russin. Eftersmaken av mörk, bitter choklad ligger kvar länge i gommen och gottar sig. Alkoholen är väl dold rakt igenom.

Sammanfattningsvis en kompetent imperial stout. Jag har inte smakat särskilt många stouts som får fram kakao- och chokladtonen på samma sätt som Narwhal, det liknar t ex inte Brooklyn Black Chocolate Stout särskilt mycket.

...visade sig vara väldigt svårt via Systembolagets webblansering där de 1488 flaskorna tog slut på några sekunder. Någon form av rekord måhända? Imponerande om inte annat. Men det finns fler sätt att köpa denna åtråvärda öl för den som inte fick några i.

Om man köper dem på plats vid bryggeriet får man vanligtvis köpa två backar. Dessa måste förstås förbokas via telefon och din beställning kopplas till en viss dag, registreringsnummer på bilen och ditt telefonnummer. Utan bokning, inget köp. Ibland är det max en back per person/bil/telefonnummer som gäller men det får man i sådana fall reda på vid bokningen.

Nåväl, två backar ger 48 flaskor och med pantkostnad för flaskor och backar inräknat går det loss på totalt €102, eller ca 850 svenska kronor med dagens kurs. Det betyder att du har 5150 kr att spendera på att ta dig fram och tillbaka till bryggeriet innan det totala styckpriset per flaska blir högre.

Från Malmö till Westvleteren är det ca 100 mil och från Stockholm är det ca 170 mil. Med en milkostnad på 10 kr kostar det alltså omkring 2000 kr tur och retur med bil från Malmö och 3400 kr från Stockholm. Även med två hotellnätter och lite mat på vägen kan man alltså få tag på 48 flaskor Westy till ett totalpris av max 6000 kr, dvs 125 kr styck.

Eller så kan man förstås ta en längre bilsemester i Belgien och passa på när man ändå är där.

Strömsholms släppte nyligen sin första ljusa lager och analog med sin lättöl En Riktig Lättöl har man valt att döpa denna till En Riktig Stor Stark. Något av ett vågat statement i sin allra första ljusa lager. Tyvärr visade det sig att de inte håller upp till vad de lovar.

Snarare än en fräsch och tuff ljus lager som flödar av centraleuropeisk tradition i form av pigg men mild humlekaraktär och en smakprofil som är fyllig och behaglig från början till slut får vi något som snarare liknar de riktigt urvattnade och smaklösa amerikanska industrilagerölen. Trots att den kommer från ett svenskt mikrobryggeri.

Det är inte så att det kryllar av felsmaker. Inte alls. Problemet är åt andra hållet, det smakar alldeles för lite överhuvudtaget. Så pass att en klassisk svensk stor stark nog kan beskyllas för att större (men kanske inte bättre) smak. Det smakar helt enkelt väldigt lite. Urvattnat. Visst kan man göra tolkningen att en stor stark ska smaka lite för att bli lättdrucken för den stora massan, men nu har Strömsholms trots allt ändå skrivit på etiketten att det ska vara en förhållandevis smakrik lager.

Därmed kan man väl misstänka att de inte är helt nöjda och slipar på receptet till nästa bryggningen, för det här håller inte just nu. Särskilt inte för 27,70 kr per halvliter. Eller vad säger du, Darren?

Boon Oude Kriek dök upp på Systembolagets fasta sortiment i fredags och blir kvar i åtminstone ett halvår. Med tillgång till traditionell lambic kan man förstås bli lockad att lagra ett par flaskor. Det är det dessutom mycket värt att göra, om man tycker om funkigare och surare fruktlambicer.

Låt oss börja med hur den smakar utan någon längre lagring. Efter nyhetsprovningen då årgång 2012 provades skrev jag så här om Boon Oude Kriek:

Härligt djupröd och full av körsbär i både smak och doft. En fin bärsötma vägs upp av en efterföljande syra som gör att salivet rinner till, utan att för den sakens skulle vara Cantillonsur. Funkigheten är tillbakadragen och istället är det körsbären som verkligen får stå i fokus. Gott!

Häromveckan köpte jag med mig en Boon Oude Kriek 2006 från ett Danmarksbesök. Inget jag lagrat själv eller vet hur det lagrats alltså, men väl värd att prova för det.

Den trygga bärsötman är utbytt mot en stadigare syra och betydligt mindre färsk bärighet. Med syran drar det istället mer åt omogna körsbär i smaken. Funkigheten tar nu betydligt mer plats efter några år av mikroorganismers knaprande i flaskan. Det hela liknar mer t ex en Cantillon Kriek nu än som färsk. En lätt bitterhet ligger i slutet men stör inte. Överlag en trevlig utveckling. Jag gillar den förstås färsk också, men utvecklingskuran är spännande att följa. Jag rekommenderar därför att köpa några flaskor för lagring. Också.

Spenderade du hela lönen på Systembolagets nyheter i fredags? Synd, det kommer nämligen fler nästa vecka. På måndag är det nämligen dags för släpp av årets påsköl och det finns några riktigt bra öl här. Bland årets 15 påsköl är så många som 13 från mikrobryggerier förutom en dansk är alla svenska (och en belgosvensk).

[namn]
[Ursprungsland, volym, pris, alkoholstyrka]
[Mina noteringar]
[Datummärkning på den flaska som provades (om det fanns någon)]

Sigtuna Påskweizen
Sverige, 50 cl, 24,90 kr, 5,2 %
Bananestrig doft med lätta inslag av nejlika. Även smaken är dominerad av bananestrar som tillsammans med en mild sötma ramar in smaken som också innehåller en lätt brödighet och en touch av humle.
Bäst före: 20-11-2013

Three Hearts Påskebrygd
Sverige, 50 cl, 16,50 kr*, 6 %
Karamellsöt och platt i både smak och doft. Den korta meningen summerar denna öl rätt bra.
Bäst före: -

Mariestads Påskbrygd
Sverige, 50 cl, 16,90 kr*, 5,8 %
Karamellig och lätt humlig doft med en torr och lite rostig smak. Lite citrus och örter från humlen i smaken också. Inte helt dum...
Bäst före: 10-02-2014

Nils Oscar Kalaspåsköl
Sverige, 33 cl, 19,50 kr, 5,6 %
Obehaglig plastig doft som jag aldrig känt i en öl från Nils Oscar förr. I smaken finns de klassiska kalaspåskölsmakerna med lätt rostighet och vörtbröd men igen den störande plastigheten. Vad har hänt?
Uppdatering: Provades igen under Linköping Beer Expo. Den här gången kändes ingen plast alls utan bara de klassiska Kalaspåskölssmakerna. Mediumrost, rostat bröd, mild engelsk humling och lång efterbeska. En riktigt bra allroundöl till påskmaten. Fullständig upprättelse alltså.
Bäst före: -

Dugges Påsklager
Sverige, 50 cl, 25,20 kr, 6 %
Rostig och lite bränd smak, lätt syrlighet i bakgrunden och en liten sötma innan en torr avslutning. Fint smakdjup och behaglig beska. Väl genomförd mörk lager där man verkligen lyckats plocka fram det bästa ur stilen.
Bäst före: -

Nynäshamns Pumpviken Påsköl 2013
Sverige, 50 cl, 29,80 kr, 5,8 %
Engelskt fruktig i doften med inslag av marmelad och päron. Lite rostat bröd och kakor på det, uppbackat av en lätt sötma och en mild beska. Behaglig öl att dricka!
Bäst före: -

Dugges Golgata Bitter
Sverige, 50 cl, 24,10 kr, 4 %
Toffee och fruktkaka, igen i en ganska typisk engelsk tappning. Det blir dock lite tunt i smaken för min del.
Bäst före: -

Electric Nurse Easter Ale
Sverige, 50 cl, 27,50 kr, 4,4 %
Trevligt humlig men som med så många andra lågalkoholiga och välhumlade öl uppstår en viss metallisk ton. Maltkroppen må vara lite tunn men har en trevlig komposition med knäck, fruktighet och en lätt sötma. Lätt men lång efterbeska. En av de bättre lågalkoholiga påskölen.
Bäst före: -

Oppigårds Easter Ale
Sverige, 50 cl, 26,50 kr, 5,3 %
Doften är en aning anonym men smaken är istället fantastiskt trevlig med en härlig mix av fruktpastiller, toffee, knäck och färsk frukt. Allt bärs upp av en mycket passande sötma som slår över i en härlig efterbeska. Oppigårds har gjort det igen!
Bäst före:-

St Eriks & Mathias Dahlgren Påsköl
Sverige, 33 cl, 16,90 kr, 5,3 %
Lätt rostighet och en aning av lätt bränt bröd. Mycket torr smak! En liten humlighet försöker rädda upp situationen men det blir ganska tråkigt. Ingen favorit...
Bäst före: 11-11-2013

Stronzo Påskbrygd (annat namn på Stronzo Belgian Solution)
Danmark/Belgien, 50 cl, 41,90 kr, 6,6 %
Udda fruktig doft med inslag av vita druvor och nästan lite funk. Även smaken har tydliga inslag av vita druvor och diverse citrus. Påminner lite om en lättare version av Duvel Triple Hop 2012, vilket kanske inte är så konstigt eftersom båda humlats med citra.
Bäst före: Januari 2015

Mohawk Easter Rocket Red IPA
Sverige, 33 cl, 25,90 kr, 6,7 %
Trevlig doft med karamell, fudge och stora inslag av fruktig humle. I smaken blir den mycket som en lite kraftigare och mindre nyanserad variant av Oppigårds Easter Ale med en härlig söt fruktighet blandat med knäck och fudge. Humlen tar över i slutet för en besk avslutning. Riktigt trevlig!
Bäst före: -

St Eriks Easter DIPA
Sverige, 33 cl, 20,90 kr, 8,5 %
Inledningsvis söt med massor av citrus, papaya, ananas och melon på en kakig kropp. Mot slutet slår en medelstark beska in men sötman varar igenom hela ölen. Jag gillar't, väldigt mycket faktiskt, men tycker man att DIPA ska vara torr ska man kanske satsa på något annat.
Bäst före: 21-11-2013

Sigtuna Dark Easter Ale
Sverige, 33 cl, 22,90 kr, 7,6 %
Mörkt, mörkt brun med röda inslag, så den gör skäl för namnet. Doftar som en svart-IPA med tydliga humleinslag över rostad malt och choklad. I smaken är det citrusfruktigt och choklad som gäller med en lång efterbeska. Riktigt, riktigt bra. Minns ni Prince of Darkness? Det är så här den borde ha smakat!
Bäst före: 17-11-2013

Mohawk Black Coffee Indian Pale Ale Easter Edition
Sverige/Belgien, 33 cl, 27,90 kr, 7,5 %
Kaffe och grillsås eller till och med tabasco dominerar doften. Även i smaken associerar jag direkt till tabasco (utan att det är starkt dock). Annars är den överraskande mild. Humligheten finns där men är inte särskilt framträdande. Mja, den var mycket bättre på Stockholm Beer & Whisky Festival i höstas.
Uppdatering: Provades igen under Linköping Beer Expo. Ingen tabasco/grillsås den här gången men istället en betydligt trevligare och mer närvarande humlighet. Kaffet i sig blir inte jättetydligt då det integrerats med maltprofilen väldigt bra men det hela är i mitt tycke än kompetent svart-IPA med en livlig humleprofil.
Bäst före: -

I februari kom det nya Värmdö Bryggeri ut med sina två första öl på Systembolaget. En brittisk IPA och en premium lager rör det sig om, men tyvärr har man ännu inte riktigt lyckats med någon av dem.

Lagern är så överkolsyrad att jag trots försiktig upphällning sitter med nästan en halvliter skum. När det har lugnat sig så pass att det går att dricka är det en hygglig doft som slår näsan. Ganska ren och enkel med brödig maltighet och örtig touch. Smaken funkar däremot inte. Det är riktigt sött i början och sedan slår det över i en hård, mineralig och rent ut sagt frånstötande beska. Ruffig och totalt obalanserad öl som jag inte har någon som helst önskan att dricka upp. Ett bottennapp, kort och gott.

IPAn doftar också den lite småtrevligt med drag av karamell, örtväxter och engelsk marmelad, men också en liten störande ton av smörkola. Smaken är tyvärr lika obalanserad som lagern med en skarp, metallisk beska som tar över allt och biter sig kvar i gommen långt efteråt. I det här fallet är det inte alls på ett bra sätt, utan beskan är som en spik i gommen som gör ölen direkt otrevlig att dricka.

De har definitivt en del att jobba vidare med ute på Värmdö. Båda dessa var klara bottennapp som åkte i vasken för min del. Jag såg i en kommentar från en hembryggande skribentkollega att deras problem med beskan kanske kunde ha att göra med det väldigt hårda vattnet på Värmdö. Utan att vara djupare insatt i vattenmineralernas inverkan på det färdiga ölet låter det rimligt i mina öron.

Igår ramlade det in 17 nya öl i det lokala beställningssortimentet. Som vanligt är det en salig blandning av öl. Bland annat släpptes den nya batchen av en av  höstens stora festivalsnackisar, Brekeriet Cassis. Som vanligt kan man beställa alla dessa styckvis till alla butiker i landet (förutom de där de ändå finns på hylla). Som vanligt har jag uppdaterat den fullständiga listan över lokala öl.

Amager Forårsbryg, 46,90 kr, 50 cl
Brekeriet Brillant, 40,00 kr, 33 cl
Brekeriet Cassis, 69,90 kr, 33 cl
Det Lille Bryggeri Double Chili Lakrids Ale, 48,90 kr, 33 cl
Eskilstuna Black IPA, 29,90 kr, 33 cl
Eskilstuna Chinook Single Hop Ale, 24,90 kr, 33 cl
Helsingborgs Kaffestout, 29,00 kr, 33 cl
Helsingborgs Pilsner, 19,60 kr, 33 cl
Monk's Blend no 2 Superior, 68,90 kr, 33 cl
Monk's Blend no 3 Eternal, 69,00 kr, 33 cl
Monk's Blend no 4 Vigorous, 68,90 kr, 33 cl
Monk's Blend no 5 Almighty, 69,00 kr, 18 cl
Mora Lars Kristerz Stufföl, 22,90 kr*, 50 cl
Ocean Arbetarporter, 49,90 kr, 50 cl
Södra Maltfabriken I F*cking Love Bunnies, 29,90 kr, 33 cl
Södra Maltfabriken Undressed, 19,90 kr, 33 cl

*Exkl. pant

Dessutom är det väl värt att nämna att det har kommit fyra öl från Boulevard som också går att beställa styckvis. Dessa ingår dock inte i Systembolagets logistiklösning för lokala öl utan det är leverantören Cask Sweden som ger oss möjlighet att beställa dem styckvis. Det rör sig om Dark Truth Stout, Double Wide India Pale Ale, Sixth Glass Quadrupel och Tank 7 Farmhouse Ale, som alla kostar 39,90 kr och kommer på flaskor á 35,5 cl. De tre senare finns sedan tidigare att beställa styckvis på storflaskor (till ett betydligt högre literpris), samt att deras Pale Ale också finns styckvis på småflaska.