På fredag släpps det 20 nya öl på Systembolaget och bara att köpa en av varje går loss på 1632,50 kronor. Ett tusen sexhundra trettiotvå och femtio. Det var alltså för bara en av varje, men flera av dessa är väl värda att köpa många flaskor av. För att spara lite på plånboken kommer här mina tre måsten i morgondagens släpp.

Kanske är det för att det är fortfarande vinter, men mina tre tips är alla starka, tunga och söta. Perfekta till årstiden alla tre, och med god lagringspotential. De mer humledrivna ölen i detta släpp imponerade tyvärr inte speciellt mycket så istället för att låta dem leda mig mot våren klamrar jag mig fast vid vintern ett tag till.

Först och främst kan man sikta in sig på Bourbon County Stout från Goose Island. Den är något av en gudfader för fatlagrade imperial stouts och dessutom en av de bästa i världen. Jag tycker att den redan är riktigt god och den klarar dessutom flera års lagring. Läge att köpa flera stycken alltså. Om du står och tvekar mellan en Brewdog Paradox eller en extra Bourbon County, köp Bourbon County. Det tåls att sägas igen, det är en öl i världsklass och det finns en god anledning till att den på Ratebeer rankas som en av världens bästa öl.

Nils Oscar Celebration Ale är en barley wine som släpptes i somras och redan då smakade trevligt. Ett drygt halvår senare smakar den ännu bättre och värmer gott i mörkret. Det kommer två andra barley wines i samma prisklass och denna är klart bättre än Stroud Maris Otter Vintage Ale och trumfar även Solstice d'Hiver, dock med lite knappare marginal.

Till sist är det Gouden Carolus Cuvée van der Keizer Blauw jag vill lyfta fram. Just nu är den något av en sockerbomb (men fortfarande god) men dess storhet uppnås efter några års lagring då den blir ruskigt god. Visst kostar det på lite om man vill köpa så man både kan prova den nu och lägga undan någon flaska men det kan det vara värt.

Alla dessa tre finns i T5-butikerna. Huruvida det kommer gå att beställa dessa online på fredag är lite oklart men de kommer i ganska stora kvantiteter och ska nog inte ta slut helt på en gång. De flesta ölen som släpps kan ni också läsa mer om i artikeln med snabbrecensioner från Systembolagets nyhetsprovning.

I samband med Skandinaviska Ölskribenters Förenings årsmöte som var den gångna helgen fick jag två flaskor från Haandbryggeriet av Knut Albert. Mycket vänligt! Nyfikenheten var särskilt stor på Tindved, en ale som bryggts med havtorn, och jag väntade inte länge på att öppna den.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av den här ölen. Vad är det för sorts öl i grunden? Vad kommer det smaka? Hur smakar egentligen havtorn? Min närmaste erfarenhet av havtorn är nog en havtornsgelé. Jag visste inte ens om det här var en mörk eller ljus ale innan jag öppnade flaskan.

Det visade sig vara en ljus öl med en mycket frisk och "ljus", bärig doft som jag antar att havtornen är skyldiga till. Jag kan inte riktigt jämföra det med någon annan öl jag har druckit. Härligt! Det närmaste jag kan beskriva karaktären med är som en blandning av hjortron, enbär, örter och röda vinbär.

Jag hade nog förväntat mig något surt men det är snarare en något söt öl med aromer som leder mot syrlighet utan att själva ölen har någon större syra. Ett spännande spel med den sötsura balansen helt klart. Efter en inledande fas med att försöka identifiera vad tusan det smakar inser jag att det också är gott. Smaken faller lite tvärt mot slutet, innan eftersmaken kickar in och hade det inte varit för det hade det här varit en riktigt god öl. Man kan inte låta bli att undra hur den utvecklas med tiden, men jag gissar att den egentligen ändå är bäst utan lagring.

I januari släpptes två öl från ett av Sveriges nyaste bryggerier på Systembolaget, Kapten Olle och Sméa Kalle från Marbäcks Öl. Bryggeriet har gjort väldigt lite väsen av sig och kikar man på deras hemsida framstår de som ett par glada grabbar som tycker det är kul att brygga lite öl emellanåt. Samtidigt flyger de få flaskor de producerar från hyllorna i rask takt. Jag blev förstås tvungen att stilla nyfikenheten och prova dem.

Bland dagens alla amerikanskt och brittiskt influerade ales som spottas ut från nya bryggerier var det spännande att se ett bryggeri som startar med något helt annat. En ljus lager och en whiskyrökt lager. Vad säger ni om det va? Modigt tycker jag, för det är svåra stilar att brygga. Enligt deras hemsida blir det dock ingen lagernisch utan ales finns planerade till våren. Läser man lite på etiketterna ser man att det är gamla lokalprofiler från förra sekelskiftet som har gett namn åt Marbäcks Öl, som alltså heter Kapten Olle och Sméa Kalle.

Den ljusa lagern Kapten Olle är fruktig och lite söt på ett sätt som inte riktigt hör lagerstilen till. Visst känner man att det är en lager men skulle man döma den efter stil blir det nog inga höga poäng. Om vi istället bortser från stildefinitioner framstår de fruktiga tonerna som ganska trevliga och på det stora hela är det en okej öl. Det som framförallt drar ner den lite för mig är sötman som blir lite för stor för ölet och inte balanseras upp riktigt av beskan.

Sméa Kalle är en mörkt lager brygd med rökt whiskymalt, vilket verkligen slår igenom. Islaytonerna är tydliga med tydlig rök och tjära. Jag har definitivt smakat rököl med mer påträngande rökighet än den här men det är lite för mycket rökighet för min smak och framförallt lite för lite annat i smaken som kan möta upp och dansa lite med rökigheten. Är man såld på rökig whisky är detta däremot en riktig vinnare.

Marbäcks och deras öl är ett intressant inslag bland de nya svenska bryggerierna. Visst behöver de slipa lite på åtminstone Kapten Olle men det är en bra start de står på.

Mitt bland Haninges bilbutiker ligger Södra Maltfabriken inklämd i en liten industrilokal. När vi anländer står Magnus och gräver undan betonggrus sedan man bilat i golvet för att göra en ny avrinningsränna för sin flasktappningsmaskin som snart ska anlända. Det blir nästa steg i att få bättre kvalitet på sina öl och sakta men säkert växer bryggeriet.

Magnus, som driver bryggeriet tillsammans med Niklas, kommer från en restaurangbakgrund och drev krog på Söder när han började brygga lite hemma. Det ledde senare till att han började ta in lite mer ölsorter på krogen och snart upptäckte man hur stark öltrenden var. Det ena ledde till det andra och sommaren 2010 sålde han så sin restaurang för att starta bryggeri istället.

Trots varningar valde man att köpa in kinesisk utrustning då ekonomin satte stopp för köp av något bättre. Varningarna visade sig inte vara ogrundade, vilket märktes på ölen i början. Ett tag hade man till exempel en rökighet i alla sina öl. Det berodde på att omröraren i mäsktunnan inte rörde hela vägen ner i botten av tunnan och direktuppvärmning låg då en del kvar i botten hela tiden och fick lite väl mycket värme.

Under de ca 1,5 år man har hållt igång har man fått byta ut både det och det andra och Magnus menar på att om de hade haft mer erfarenhet med stora bryggverk kunde de ha specat sin beställning bättre och sluppit en del av problemen. Man drogs länge med en plastig ton i sina öl och alla möjliga experter och andra tyckare spekulerade i fenoler, infektioner, fel på jäsprocessen etc. Sedan kom Mats Krantz, numera pensionerad bryggmästare och produktionsdirektör med decennier av erfarenhet inom ölbryggning, till bryggeriet och pekade ut felkällan efter ett smakprov: Utrustningen! Mats uppmanade dem att köra vatten genom hela bryggverket och se om samma smak uppstod fanns i vattnet som kom ut i andra änden. Mycket riktigt fanns den där och efter att ha testat alla möjliga komponenter och delar i bryggverket kom man fram till att det var en viss slang som släppte av sig smak. Med slangen bytt försvann problemet.

Med ett bryggverk på ungefär 2000 liter och tre bryggningar per tvåveckorsperiod är man nu uppe i en produktion som motsvarar 60 000 liter per år. På väg in är en ny flasktappningsmaskin som blir både snabbare och dessutom har bättre syreevakuering i flaskorna vilket ger bättre hållbarhet. Snabbare flasktappning kommer väl tillpass nu när försäljningsvolymen börjar rulla igång allt mer. Framförallt är det fatkunder i Stockholm och möjligheten att sälja sina öl i det lokala beställningssortimentet som varit viktiga instrument för deras ökande försäljning.

När man nu ska öppna ytterligare ett bryggeri på Södermalm får man också tillgång till tre lokala Systembolagsbutiker för de öl som ska bryggas där. Det stora frågetecknet nu är hur man ska lösa flasktappning i den nya lokalen som är lite för liten för att husera någon effektiv flasktappningsmaskin.

Närmast på gång i det stora brygghuset ute i Haninge är dels en DIPA och dels en ny pale ale som ska humlas och torrhumlas med columbus och amarillo för att släppas i lokala beställningssortimentet förhoppningsvis redan till 1 mars. Vi fick smaka lite ur tanken, där det ännu inte torrhumlats och det smakade definitivt lovande. Efter den fantastiskt trevliga Die Nasty ser jag framemot att se vad det blir av det här.

Att lagra eller inte lagra fruktlambic är en evig fråga och det enda vettiga svaret verkar vara "det beror på". Vad beror det på? Exakt vilken fruktlambic det gäller och, förstås, din personliga smak. Jag tog i alla fall och provade Boon Framboise 2004 och 2008 för att se vad jag tyckte.

Om dessa öl är samma från början har jag inte riktigt klurat ut. 2004 är märkt med en alkoholhalt på 6,2 % medan 2008 är märkt med 5 %. Det görs dock ingen distinktion mellan dem på varken Ratebeer eller BeerAdvocate och jag har inte lyckats hitta någon närmare information. Vi släpper det och koncentrerar oss på hur det smakar istället.

2008 hade en mycket renare smak av hallon medan 2004 är mer bärig och fruktig i en bredare mening, även om hallonen fortfarande är tydliga. Båda är också ganska söta men det som verkligen skiljer dem åt är bitterheten. Den finns inte nämligen alls i 2004, vilket i det här fallet är bra, medan 2008 har en tydlig bitterhet som krockar med fruktigheten och stjälper lite mer än den hjälper. Frågan är om den bitterheten hade varit lika tydlig om man inte provat den bredvid 2004?

2008 är en kompetent öl men står inte en chans emot 2004 som jag gillade skarpt. Massor av fruktighet är kvar och det smakar lite sådär härligt lyxigt av mandelmassa/amaretto. Syran är ganska timid och mer än uppbalanserad av sötman som finns kvar. Vill man ha en sur lambic är det här, och 2008, inget att gå efter. Är det däremot fruktigheten man är ute efter utan att det blir hallonsoda av det hela är det perfekt med en 2004.

Är du i snabbt behov av en efterrätt men har det lite tomt i kylen? Chokladbollar är alltid lätt och görs med ingredienser man nästan alltid har hemma. Men bara chokladbollar kan kännas lite tråkigt. För att piffa till det lite kan man göra en chokladbollstårta istället.

För att göra en tårta av det gör man helt enkelt dubbel sats smet och trycker ut det i en form med löstagbara kanter. Du behöver:
2,5 dl socker
8 dl havregryn
225 gram smör
1 msk vaniljsocker
3/4-1 dl kakaopulver (den större mängden om du använder mjölk)
4 msk vätska (mjölk, kallt starkt kaffe eller passande sprit)

Använd händerna för att knåda samman alla ingredienser utom vätskan, som du tillsätter sist och kramar in. Om du använder mjölk, ta den större mängden kakao. Det finns också massor av spritsorter som är trevliga att smaksätta med. Jag har med framgång provat amaretto, kahlua, rom och bourbon. Cognac, cointreau och sambuca borde också kunna bli gott, använd fantasin. Med starkare sprit kan man dock ta 50/50 sprit/mjölk, annars kan smaksättningen bli väl stark.

Tryck ut allt i en form med löstagbara kanter. Garnera med vad du har hemma. Om du har choklad hemma, smält 100 g och bred ut över. Kokosflingor, M&Ms', pärlsocker - använd fantasin igen. Ställ in i kylen någon timme, eller om du har bråttom räcker en halvtimme i frysen.

En kaffekryddad porter eller stout är det perfekta flytande tillbehöret. Smakbryggan mellan kaffe och chokladbollar är uppskattad sedan urminnes tider och det blir gott i tio fall av tio. Det är helt enkelt vattentätt!

South Plains debuterade med sin American Pale Ale på Stockholm Beer & Whisky Festival i höstas, en öl som sedermera också kom till Systembolagets lokala sortiment. Nu har man släppt sin andra öl på Systembolaget och kliver direkt upp till en Russian Imperial Porter på 10,2 %. Vågad öppning, minst sagt.

Russian Imperial Porter är också den första ölen från det egna bryggeriet som man släpper på Systembolaget. Det är ett mycket kraftigt öl med stora smaker. Där svenska bryggare brukar tenderar att ta det ganska lugnt med smakerna har den amerikanska bryggaren Jeffrey istället fläskat på ordentligt.

Det hela blir dock lite för mycket för mig med för stort smakfokus på aska, tjära, lakrits och kraftig rost. Dessutom ligger det en spritighet i slutet som blir störande snarare än värmande. Många hårda och spretande smaker helt enkelt, i en stil där min smakpreferens lutar mer mot de mjukare smakerna. Kanske kan den lugna ner sig lite och ta sig samman med lite ålder.

Det som jag tycker är för mycket tror jag också att andra kan tycka om. Om du är sugen på att prova den tycker jag helt enkelt att du ska fråga dig själv vad du gillar i en imperial stout. Gillar du tunga lakritsöl med skarpa smaker, är den definitivt värd att beställa. Om du lutar mer åt mjukare stouter kanske du ska hoppa över den här, eller köpa en flaska att lägga undan åtminstone ett halvår.

Med drygt 400 nya svenska öl släppta under 2012 lägger sig Sverige på nästan dubbelt så många som Norge och drygt hälften av vad Danmark mäktat med i antal nya släppta öl det senaste året.

Det är två av mina Uppsalakollegor, Matt från Pilgrim & Progress (som också är gästskribent här på Portersteken) och Joakim som skriver Homebru Scandinavia, som sammanställt listan över nya svenska öl under 2012, där man totalt kommit upp i 403 stycken nya öl. Listan i sin helhet finns här, och inkluderar såvitt jag vet kan se allt från festivalspecialer som gjorts i minimal volym till nya storsäljare.

En skillnad man kan notera mot den danska listan är att det knappt förekommer variationer på redan existerande öl i form av nya fatlagringar eller kryddningar. Inte heller har vi några riktigt extrema nyproducenter så som Mikkeller eller Evil Twin. De som släppt flest nya öl under året är Monks Cafe med 37 nya öl. Eskilstuna, Dugges, Skebo och Mohawk står också ut med många nya öl under året.

Såvitt jag vet har ingen liknande sammanställning över nya svenska öl gjorts för tidigare år men en kvalificerad gissning är att detta ändå är ett nytt rekord. Under 2013 förväntas antalet svenska bryggerier passera 100 och vi kan antagligen förvänta oss att det kommer ännu fler nya öl under 2013.

Den första februari kommer det en hel drös nya öl till Systembolaget med stort fokus på IPA och (imperial) stout. En av höstens sensationer, Omnipollo Nebuchadnezzar dyker upp, liksom en av världens bästa bourbonlagrade imperial stouts, Goose Island Bourbon County Stout. Sitter man inte på en ölbudget på tusentals kronor gäller det att prioritera i detta släpp. Här är mina snabba recensioner från dagens skribentprovning på Systembolaget för att hjälpa er göra den prioriteringen. Komplettera gärna med andra bloggars omdömen.

De Molen Vuur & Vlam IPA
Nederländern, 33 cl, 26,90 kr, T5 - 6000 st
Enormt skum! Söt citrus i aromen medan smaken går mer åt mogen frukt, överstöpat te och lite tanniner. Balanserad i början men efterbeskan är som te som fått dra för länge och blir lite märklig.

Sierra Nevada Northern Hemisphere Harvest Wet Hope Ale 2012
USA, 71 cl, 89 kr, T5 - 5000 st
Doften drar åt jordnötter, kola och trött humle. Smaken är mer åt söt, lätt frukt men det känns en aning dovt och med en ganska avslagen humlighet. Låg beska till en början men efterbeskan kommer smygande och växer till sist till sig rejält. Upplever inte att konceptet med färsk, "våt" humle (normalt använder man torkad humle) fungerar riktigt när ölen sen ska skeppas över atlanten. Inte med de alternativen som nu finns på marknaden åtminstone.

Omnipollo Nebuchadnezzar
Sverige/Belgien, 33 cl, 39,90 kr, T5 - 15000 st
Humlekicken träffar näsan direkt! Rå, "grönt" humlig doft som domineras av växtlighet och barr med en snygg fruktighet i bakgrunden. Enbärsbarr och färska granskott kommer fram först i smaken, följt av en trevlig fruktighet. Efterbeskan är rå och barrig. Mja, nog är det färskt alltid, men det blir lite för mycket som att tugga på gröna blad.

Dieu du Ciel Corne du Diable IPA
Kanada, 34,1 cl, 39,90 kr, T5 - 3000 st
Mycket maltig med drag av nötter, honung och rostat grovt bröd, följt av en lätt humlekryddighet och en lång efterbeska. Förvisso är den något söt i grunden men beskan känns ändå obalanserat stor.

Stroud Maris Otter Vintage Ale 2011
Storbritannien, 33 cl, 35,90 kr, T5 - 150000 st
Smördeg samsas med plast i doften. Lite tradigt och inte helt inbjudande. Plastigheten finns även i smaken men också smörkola, honung, småkakor och ljust bröd. Tunn, närmast vattnig eftersmak. Ingen höjdare...

Nils Oscar Celebration Ale
Sverige, 33 cl, 43,70 kr. T5 - 6000 st
Ljuvlig söt doft med torkade frukter, drag av marsipan, bourbonkola och sockerkaka. Kanske en aning papp? Lätt eldig smak med mer av allt från doften, utom pappen som lyckligtvis verkar hålla sig borta. Lätt söt och eldig eftersmak. Mycket trevlig sippöl.

Sierra Nevada Celebration Ale 2012
USA, 35,5 cl, 27,90 kr, T5 - 20000 st
Trött, gräsig humle i både arom och smak. Kolaaktig smak bakom och en djup men balanserad efterbeska. Känns helt enkelt för gammal och själv tycker jag inte det är köpvärt längre. Sämre än vad jag minns förra årets släpp.

HY Cuvée
Italien/Belgien, 75 cl, 179,90 kr, T7 - 240 st
Djup mörk doft av torkad frukt, plommon och mandelmassa. Sliskigt söt smak som drar åt plommon i madeira och avslutas med en liten eldighet. Fungerar väl som efterrättsdricka men om man inte är en riktigt godisgris lär man ha några att dela en flaska med.

Dieu du Ciel Solstice d'Hiver,
Kanada, 34,1 cl, 42 kr, T6 - 1440 st
Fruktig, nougatig och lite gräsig doft som lovar gott men smaken känns lite tunn jämfört med vad man förväntar sig från doften. Humlen kickar in mot slutet med en skön fruktighet och lite nyslaget gräs samt en lång, fin efterbeska. Kompetent öl och om den bara vore lite kraftigare i smaken hade det varit toppoäng.

Gouden Carolus Cuvée van der Keizer Blauw
Belgien, 75 cl, 114,50 kr, T5 - 3600 st
Frukt, skumbanan och alkohol i doften som inte riktigt avslöjar den stora sötman som kommer i smaken. Man blir nästan lite rädd att få hål i tänderna, för det är alltså rejält fruktsött. Det tåls att sägas igen: Sockerbomb! Skumbanan och frukt ligger bakom och i slutet blir det lite eldigt. Blir väl mycket att dricka själv men kan med fördel sparas. Den är känd för att ha bra lagringspotential.

Gouden Carolus Cuvée van der Keizer Rood
Belgien, 75 cl, 109,50 kr, T6 - 900 st
Till skillnad från sin blåa broder är denna pilsnergul i färgen. Luktar lite som banana skids, ni vet de där sega godisrimmarna som åtminstone på 90-talet kostade en krona styck. Rätt söt även denna men med betydligt lättare och friskare smaker (fast ordet frisk känns fel att använda med den sötman). Tänk en uppumpad Duvel plus några sockerbitar.

Nynäshamn Smörpundet Porter
Sverige, 25 cl, 25,80 kr, T5 - 8640 st
Knäckebröd, rostade kaffebönor, lätta drag av mörk choklad och lite, lite lakrits. Torr finish. En av lättviktarna i släppet men också en av de bättre balanserade.

Left Hand Wake Up Dead Imperial Stout
USA, 65 cl, 77,30 kr, T5 - 2640 st
Jag blir lite konfunderad när det doftar ungefär som det smakar när man äter blåmögelost och dricker imperial stout till. Den gräddiga sältan står till en början ut bredvid chokladen men försvinner efter en stund. Även i smaken finns blåmögelosten där, bredvid choklad och en ganska mild rost. Nja, jag är inte helt övertygad. Det var jag inte heller på den tiden den bara Left Hand Imperial Stout och namnbytet verkar inte ha gjort den mycket bättre.

Brewdog Paradox Isle of Arran
Storbritannien, 33 cl, 89,90 kr, T5 - 3000 st
Söt med stora, lätt rökiga whiskysmaker. Bakom all choklad och vanilj finns en trevlig smörkolaton och en lätt sälta. Betydligt bättre än några av de äldre Paradoxerna men den når inte riktigt upp till Bourbon Countyn som dessutom är billigare. De två är för övrigt mycket intressanta att prova bredvid varandra!

Goose Island Bourbon County Stout 2012
USA, 35,5 cl, 59,90 kr, T5 - 10080 st
Jordnötskola, bourbon, choklad och vanilj överöser ens doft- och smaksinne i en härlig kavalkad. Det finns massor av smaknyanser bakom dessa, så som lätt havssälta, ek, fudge, gräs och citrus. Visst finns en eldighet men istället för att vara störande bidrar den till den fantastiska helhetskänslan. Helt otroligt bra och dessutom till ett mycket bra pris för vad det är. Flytande godis för vuxna!



Följande öl kommer också släppas men fanns inte med på dagens provning:
Brooklyn Black Chocolate Stout 2012/2013, USA, 35,5 cl, 22,90 kr, T5 - 22320 st
Uinta Baba Black Lager, USA, 35,5 cl, 27,90, T6 - 1008 st
De Ranke Hop Harvest 2012, Belgien, 75 cl, 79,50 kr, T7 - 480 st
Dieu du Ciel Aphrodisiaque, Kanada,  35,5 cl, 39,90 kr, T7 - 1008 st
Evil Twin Even More Jesus, Danmark, 33 cl, 74 kr, T7 - 984 st
La Binchoise XO, Italien/Belgien 75 cl, 179 kr, T7 - 600 st
Mikkeller George Cognac Barrel Aged, Danmark/Norge, 25 cl, 99 kr, T7 - 2352 st
Mikkeller/Three Floyds Boogoop Grand Marnier, Danmark/Belgien, 75 cl, 199 kr, T7 - 930 st

Utifrån tidigare erfarenheter är Black Chocolate Stout en prisvärd (trots prishöjningen) imperial stout som blir särskilt bra om man ger den ett års lagring. Ganska rakt på, men mycket god och med det priset gör den sig också mycket bra som matlagningsstout. Uinta Baba är en rättfram mörk lager som känns fräsch för stilen. Glöm humle, extrema smaker och annat men gillar du stilen är den mycket väl värd ett köp. Aphrodisiaque är en stout i absoluta världsklass som ni inte bör förbise. Den är kryddad med vanilj och kakaobönor och har en riktigt härlig smak och len kropp. Rankas dessutom som den näst bästa stouten i världen på Ratebeer. Övriga öl har jag inte smakat eller inte smakat tillräckligt nyligen för att kunna ge ett vettigt utlåtande om.

Uppdatering: Det verkar som att Brooklyn Black Chocolate Stout och Uinta Baba Black Lager skjuts upp till mars istället. Dieu du Ciel Aphrodisiaque är helt struken, troligen på grund av namnets sexuella anspelning.

I den sista delen av Oppigårdstemat recenseras den starkaste ölen Oppigårds har producerat till dags dato: Thurbo Stout. För ett bryggeri som funnits i 10 år och har en inriktning på modern öl kan det tyckas märkligt att en öl på 8,7 % är det starkaste som man producerat. Samtidigt känns det väldigt typiskt Oppigårds att hålla sig inom ett mer volymvänligt alkoholspann.

Thurbo Stout är den första ölen i Thurboserien som ska innefatta öl med lite högre alkoholstyrka och kraftigare smak. Namnet är taget från den gamla stavningen av den närliggande orten Turbo. Ett exempel på Oppigårds typiska vilja att på olika sätt värna om och involvera det lokala i sin verksamhet. Namnet uttalas tur-bo, med tur som i turlig.

Själva ölen är svart som natten med ett litet och nätt ljusbrunt skum. I aromen finns de typiska dragen av choklad, mild rost och kaffe men också en lätt viff av aska. Smaken har en del sötma som jag gillar och faktiskt en liten sälta. Alkoholen är mycket väl dold och smakerna känns sammanbundna. Den verkar ha mognat till sig en del sedan jag provade den på Stockholm Beer & Whisky Festival.

Sammanfattningsvis en trevlig imperial stout som inte sticker ut men som är lättdrucken och inte alls så tung och "svår" som en del konkurrenter kan vara.

Under mitt besök hos Oppigårds i Ingvallsbenning utanför Hedemora i södra Dalarna satte jag mig ner med grundaren Björn Falkeström och pratade lite om framtiden. Planer för nya öl, fortsatt utveckling av bryggeriet och folköl. Japp, ni hörde rätt, Oppigårds vill göra folköl.


På den lokala marknaden är man nämligen på väg att introducera en folköl. Den kommer bara göras i liten volym och finnas för försäljning på matvarubutiker i Dalarna. På vanligt Oppigårdsmanér kommer det troligen bli en relativt välhumlad öl. Oppigårds har dock aldrig gjort någon folk öl förut, så först behöver man dock undersöka och lära sig mer om lågalkoholbryggning och vad man bör tänka på.


På starkölsfronten ligger en lager närmast i planeringen. Både SMÖF Lager och Maslager blev man mycket nöjda med och nu vill man gärna införa en lager i sin ordinarie portfölj. Det lär bli en vidareutveckling av de två lagerölen.
 -Vi har ju haft ett ganska smalt sortiment genom åren, inte som till exempel Nynäs, men vi vill arbeta på att introducera fler sorter i vår portfölj, berättar Björn.
Dessutom kommer man även i år att ge sig på en oktoberfestlager framåt hösten.

Björn pratade också om hur han var lite sugen på att brygga något belgoinfluerat. Inspirationen kommer från ett besök på holländska De Hemel i Nijmegen och en ölupplevelse där som etsat sig fast starkt i minnet. Vad eller när eller ens om finns det inget svar på än, men tanken finns där.

En annan dröm för framtiden för Björn är att Oppigårds installerar en burklina och släpper sina öl på burk. En burkningsmaskin tar dock för mycket plats och i dagsläget finns inte så mycket rum att bygga ut på. Det mesta av tomten är redan utbyggd och markägarna som innehar hästhagarna runtomkring bryggeriet är just nu inte intresserade av att sälja någon mark till Oppigårds.

Något man däremot planerar att installera är fler kombitankar. Under 2012 bryggde man 850 000 liter och med fler tankar är frågan om man inte kommer passera en miljon liter under 2013. Det vore något det!

Personligen tycker jag det är få öl som fungerar bättre som allroundöl än Oppigårds Amarillo. Smakrik, välbalanserad och lagom lättdrucken. Priset är svårt att slå, den är lättsam nog till en fest, funkar alltid att bjuda andra på och ändå tillräckligt djup för de där stunderna då det bara är jag och en öl. Dessutom är det en trevlig matöl.

Uppenbarligen är det fler som gillar den för Oppigårds Amarillo är något av en framgångssaga. Efter att ha haft premiär under namnet 7th Anniversary Ale på Stockholm Beer & Whisky Festival 2009 släpptes den under våren 2010 i Systembolagets vårsläpp. Där flög den av hyllorna så fort det kom nya leveranser fram tills att vårperioden tog slut. Kanske var det med vetskapen om vad öl som Bedarö Bitter klarat av åratal tidigare som Oppigårds insåg potentialen som Amarillo besatt och släppte den i beställningssortimentet ett halvår senare där den på bara några månader sålde tillräckligt för att kvala in till T9. Sedan dess har den bara fortsatt att klättra i systemet och finns idag på över 200 Systembolagsbutiker. Under 2012 såldes nästan en halv miljon flaskor Amarillo och man räknar med en fortsatt ökning under 2013.

En maträtt som liksom Amarillon passar till både vardag och fest är tacos. Tillsammans utgör de en svårslagen kombination. Oavsett om du köpet färdigblandad tacokrydda eller gör din egen bör spiskummin vara ett dominerande inslag och det är en krydda som är klippt och skuren för amerikansk humle. Tortillas har en lätt sötma och därför underlättar det om ölet har en touch av karamellmalt. Överlag är tacos en lätt till medelfyllig måltid. Det är som gjort för amerikanska pale ale med lite större maltkropp och det bästa exemplet vi har på Systembolaget och som dessutom är ett av de enklaste att få tag på färskt är just Oppigårds Amarillo.

Amarillo kan med fördel också drickas till annan kryddig men inte alltför stark mat från till exempel Mexico, cajun eller Mellanöstern. Dessutom passar den fint till kötträtter och kraftigare fiskrätter med passande kryddning.

Denna flaska var ett varuprov

Rött med vita knutar, en dalahäst och nybygge - talande för Oppigårds

Bilen rullar ut ur lilla Hedemora och in på små snösliriga landsvägar. Vi svänger av mot Turbo och efter några minuter är vi framme i Ingvallsbenning och Oppigårds Bryggeri. Bryggeribyggnaderna har träfasader som självklart är målade i falurött med vita knutar. Med den nyfallna snön på taken är det en riktigt landsbygdsidyll. Om det inte vore för det eviga slamret från utbyggnationen av ett nytt tomflasklager. Oppigårds verkar ständigt växa.

En gammal smedja och en hästhage har fått stryka på foten för att ge plats åt bryggeriets byggnader som spottade ur sig 850 000 liter öl under 2012. En imponerande tillväxt, från 240 000 liter under 2008 via 450 000 liter vid 2010 till nu. Den stannar inte heller, efterfrågan är fortsatt tilltagande och nya kombitankar är på väg in för att utöka kapaciteten. Det lilla landsbygdsbryggeriet har växt till ett av Sveriges största mikrobryggerier.

Omkring 90 % av ölen tappas på flaska och totalt går ungefär 85 % av all öl till Systembolaget. Golden Ale har alltid varit flaggskeppsölen men kommer troligen bli omsprungen av Amarillo i försäljningsvolym. Tillsammans med Single Hop Ale är de Oppigårds storsäljare som tillsammans står för ca två tredjedelar av produktionsvolymen.

Till dessa storsäljare köper man också in färdiga maltblandningar på storsäck från Weyermanns och slipper därmed en hel del kroppsarbete som annars är involverat i maltkrossningen. Med storsäck är det bara att hissa upp den med truck, ställa över maltkvarnens intag och skära hål i botten. En bryggning startar på 4500 liter och när det kokat klart och whirlpoolats återstår ungefär 4000 liter. Det krävs tre bryggningar för att fylla upp de största kombitankarna där ölen får primärjäsa i 3-4 dagar för att sedan torrhumlas i 48 timmar och till sist lagras i ca tre veckor. Kombitankarna är så pass stora att de fick lov att lyftas på plats innan man byggde på taket i den delbyggnad de står i. Vi passade på att smaka av lite färdiglagrad Amarillo som huvudsakligen humlats med amarillo från den nyinkomna skörden och trots bristen på kolsyra smakade det fantastiskt. Den nya humleskörden lovar gott!

Varje sommar i flera år har Oppigårds fått in sommaröl på Systembolaget (Summer Twist, Pale Summer Ale, Slåtteröl, Summer Ale m fl) vilket alltid har slutat med att de har restnoterat ölen innan sommaren tagit slut. I år finns dock inget sommarölssläpp på samma sätt då Systembolaget bonar om i sina släpprutiner. Istället är det ett fast släpp i juni och där siktar man in sig på platsen för en svensk DIPA med sin Thurbo DIPA. På grund av ett missförstånd kring vilka datum som gällde för att skicka in offertprover bryggdes den dock lite för tidigt och blir inte optimalt färsk till offertprovningen (som sker i början av februari). Vinner den inte en plats kommer den istället släppas i beställningssortimentet, kanske så tidigt som till 1 april, där man hoppas att den kan sälja så bra att den kvalar in till en hyllplats. Eftersom man inte kan kvala in till ordinarie sortiment via Systembolagets tjänst med styckvis beställning av lokala produkter kommer den i sådana fall att ligga i det vanliga beställningssortimentet, med kollikrav.

Oppigårds har precis börjat skriva treårskontrakt på humleleveranser för att säkerställa att man får all den humle man behöver till sina öl och därmed också kunna leverera utlovade volymer. Det innebär att man också har kontrakt på en massa humle för att brygga sin DIPA och mer eller mindre måste fortsätta brygga den. Det gör de dock med glädje!

Det senaste tillskottet till bryggeriet är en ny depalletiser, dvs den maskin som matar på tomflaskor från pall till buteljeringslina. Den gamla depalletisern har man sålt till Eskilstuna Ölkultur som nyligen uppgraderat sin buteljeringslina. Det hela är ett steg i att göra buteljeringen effektivare och mindre stressig att arbeta med. Björn är som ett barn med en ny leksak när han testar att det rullande bandet funkar som det ska och passionen för maskiner och prylar går inte att ta miste på. Buteljeringslinan sköter nu allt automatiskt fram till att packa ölen på låda och det är först när lådorna ska staplas på pall som det kommer in något riktigt kroppsarbete. Även den delen ska elimineras då man planerar att köpa in en robot som sköter den delen. Allt för att skapa en bättre arbetsmiljö och slippa ryggskott och tennisarmbågar.

Att ta hand om personalen genomsyrar alla steg i processen där man försöker eliminera så mycket som möjligt av det tunga kroppsarbetet. I mäskkärlet matas draven (krossade skal från malten) ut automatiskt och transporteras med en matarskruv ut till en container. Restprodukterna tar man också hand om på bästa sätt. Dravet blir foder till traktens kor medan grisarna får jästslurry att kalasa på.

Nu har ni fått lära känna bryggeriet lite närmare i dess nuvarande form. I en kommande artikel i Oppigårdstemat pratar Björn mer om sina planer och drömmar för framtiden.

Langos är för många riktig festivalmat och något som man aldrig lagar hemma. Men denna ungerska specialitet är faktiskt enkel att röra ihop hemma och är en rolig, om än inte supernyttig, plockmåltid att bjuda på när man har ett gäng över på middag. Som öl till har jag provat Oppigårds Golden Ale. Det är Oppigårds bästsäljare av en god anledning men mitt i allt nyhetsfokus och humledriv blir den lätt bortglömd bland oss som skriver om öl.

Allt du behöver för själva brödet (ca 16 st) är:
25 g jäst
3 dl vatten
1 (stor) kokt potatis
1 tsk salt
ca 7 dl vetemjöl (helst vetemjöl special)
olja till fritering

Lös upp jästen i lite fingervarmt vatten och blanda i resten av vattnet. Skala potatisen och mosa sedan ner den i jästvattnet tillsammans med saltet. Blanda ner mjölet stegvis tills du har en slät och ganska lös deg. Låt jäsa i 40 min.

Mjöla din bakyta och ta upp langosdegen. Dela den i 16 bitar och kavla ut bitarna till önskad form och tjocklek. Låt jäsa i 10 min. Fritera i olja tills de blir gyllenbruna och lägg sedan upp på galler med hushållspapper under.

Ställ fram gräddfil, salt, vitlök (pressa ner i gräddfilen eller ha vitlökssalt), rödlök, riven ost, räkor, strimlad skinka, rom och vad du nu kan komma på och låt alla göra sina egna langos vid bordet. Räkna på att det går 3-5 langos per person.

Till langosen vill jag gärna dricka en medelfyllig öl med stabil maltkropp men utan rostade toner och med lite humlefräschör. Något som kan stå upp till det feta men också samspela med det fräscha från t ex lök och vitlök. Oppigårds Golden Ale har lite större fokus på malten vilket passar fint in med det brödiga och feta i langosen medan cascadehumlen lägger in en lätt citrustouch som bryter av mot det feta och samspelar fint med gräddfilen. Efterbeskan är överraskande ihärdig och lämnar en aptitretande känsla i gommen.

Oppigårds Golden Ale passar också perfekt till exempelvis lasagne, grillade grönsaker och inte alltför tunga kötträtter.


Denna flaska var ett varuprov.

"Det måste ha varit en trött flaska" hör man lite då och då, särskilt när det handlar om humliga öl. Att humlearomen är flyktig och klingar av med tiden är känt men frågan är hur snabbt det går. Jag har fått möjlighet att prova två flaskor av Indian Tribute mot varandra, varav den ena är riktigt färsk.

Två flaskor av samma öl men från olika bryggningar. Den ena är bara några veckor gammal, den andra är dryga två månader. Jag provade dessa mot varandra i ett test där jag först i efterhand fick veta vilken som var vilken. Medvetna fördomar kan jag kanske bortse från men för att vara säker på att slippa undermedvetna fördomar tror jag nämligen att jag behöver ta till sådana här blindtest.

Aromerna är likartade men inte identiska. Trots att det inte är några stora skillnader är det lätt att sätta fingret på att den nyare är något fruktigare än den äldre som är mer maltig och har en "rakare" humlearom. Den karaktäristiska cascadehumlen är också mer framträdande i aromen i den nyare ölen.

I smaken är skillnaden mellan de två ölen ännu mindre. Den nyare har ett tydligt drag av färsk, söt citrus och marmelad som även finns i den äldre men där är mer nedtonad. Karamellmalten får ta lite mer plats i den äldre flaskan som också har en något mer markerad efterbeska.

Även om skillnaderna framstår rätt så tydligt när man provar dessa två åldrar mot varandra menar jag att de är av underordnad betydelse i det här fallet. Det är två bra IPA jag har i mina glas och det finns egentligen inget som är värt att klaga på i den äldre flaskan även om jag tycker att den nyare är något bättre.

Enligt min erfarenhet är det väldigt individuellt från öl till öl (och kanske också från person till person) hur snabbt man märker av att humlearomen börjar avta i ett öl. Något universalsvar för när en humledriven öl börjar kännas trött i humlearomen finns därför inte. I fallet Indian Tribute verkar dock inte dryga två månader vara något större problem, och jag har nog aldrig sett äldre Oppigårdsflaskor än så på hyllorna.


Dessa flaskor gavs till mig som varuprover

Inför mitt besök på Oppigårds fick ni läsare chansen via Porterstekens Facebooksida att komma med frågor att till Björn. Oppigårdstemat börjar rätt och slätt med att ni får svar på de frågorna. Som bonus får ni också svar på två frågor jag tog med mig från en diskussion på BeerSwedenForum, som ni finner längst ner.

Kommer det att komma fler öl i Thurboserien?
Tanken är att fortsätta serien men det är inte bestämt vad nästa Thurboöl ska bli.

När får vi se ett barley wine från Oppigårds?
Produkten anses för smal för att göra en batch som bara går på fat till krogarna. Dessutom är ett problem att den behöver lagras lite längre och därmed skulle ta upp värdefull plats i tankarna, något som inte kan avvaras just nu. En lösning vore att buteljera och lagra en stund på flaska innan den släpps. Det är inte helt otänkbart att det kommer en Thurbo Barley Wine i framtiden, kanske i samband med att Systembolaget efterfrågar svensk barley wine till släppet i december. I nuläget finns dock inga bestämda planer på att brygga barley wine.

När får vi se fatlagrade öl från Oppigårds?
Som det ser ut nu: aldrig.

Är Maslager samma öl som SMÖF Lager?
Nej, men maslager är baserad på SMÖF Lager.

Är Maslager på väg till Systembolaget?
Nej. Just nu är det inte ens säkert att den ens kommer att bryggas igen, men de vill komplettera sin portfölj med en humlig lager.

Vilka jästsorter använder ni?
De använder alltid torrjäst. SafAle 04 till i stort sett alla ale, dock användes US-05 till Thurbo DIPA och Nottingham till storsäljaren Golden Ale. När de bryggt lager har de använt SafLager W34/70.

Använder ni vattenbehandling?
De har borrat en egen brunn där det är väldigt mjukt vatten och tillsätter sedan kalciumklorid vid bryggning av alla öl, vilket kanske inte den optimala vattenbehandlingen för alla deras öl. Att de inte gjort något annorlunda med det än förklarar Björn med att nog helt enkelt är på grund av slentrian.

Jag tycker att Amarillo smakar sämre nu än vad den gjort förut, vad kan det bero på?
Björn höll med om att den kan ha tappat lite i humlearomen. Sedan man började brygga Amarillo har man kontinuerligt bytt ut en del utrustning, till exempel har man gått från öppna till slutna jäskar. Ny utrustning kan ändra smaken och det är hela tiden en utmaning att få det att smaka likadant. En annan möjlig anledning är att den förra skörden med amarillohumle enligt Björns egen bedömning inte höll lika god kvalitet som vanligt (skörden från 2012 som precis kommit in är bättre men det finns ännu inga färdiga öl med den humle från den skörden). Till sist har det i en specifik batch som bryggts nyligen misstänkts att den färdiga maltblandningen inte var helt rätt. Björn var noga med att påpeka att de själva tar fullt ansvar för hur deras produkter smakar men samtidigt var han också nöjd med både den nuvarande smaken och den nuvarande försäljningskurvan för Amarillo.

När kommer Amarillo som bryggts med humle från 2012-skörden komma ut på Systembolaget?
Amarillo som bara gjorts med humle från 2012 kommer dröja några veckor innan den är buteljerad och därefter några veckor till innan den finns på Systembolaget. Någonstans kring slutet av februari eller början av mars borde de gå att hitta. De kommer att ha bäst före i juli. Det har också bryggts Amarillo med en blandning av humle från skördarna 2012 och 2011 som bör kunna finnas på Systembolagets hyllor om någon vecka.

Under resten av veckan är det Oppigårds som är i fokus på Portersteken. I Ingvallsbenning på landsbygden utanför Hedemora i södra Dalarna har Björn Falkeström byggt upp sitt bryggeri från scratch. Hans Oppigårds fann snabbt en plats i många svenskars ölhjärtan med sina humledrivna öl, höga lägstanivå och stabila kvalitet. 

I år firar Oppigårds 10 år som bryggeri och under de åren har de bara växt och växt och är nu ett av de största och modernaste mikrobryggerierna i Sverige. De närmaste dagarna blir det en fördjupning i bryggeriet med rapport från ett besök på bryggeriet, olika tester av deras öl och självklart svar på de frågor ni ställde på Porterstekens Facebooksida.

Funkstarter är den senaste skapelsen från Brekeriet och som vanligt är det en öl som är utjäst med bland annat brettanomyces. Jäststammen, som i ölnördsmun ofta kallas för brett, ger en funkig smak till ölet. Därav namnet. Sedan 2 januari finns Funkstarter att beställa till hela Sverige.

Jag vet inte hur det är tänkt att man ska tolka det exceptionellt coola namnet, men jag väljer att tolka det som att det är en bra startöl för den som vill prova lite funkig öl. För det är precis vad det är. Funken är nämligen mild och behagligpå ett mycket inbjudande vis.

Denna skånska saison är en aning söt och med låg beska, men tack vare touchen av brett blir den ändå uppfriskande. Den lätta funken ackomponjeras med smaker av honung, peppar och citrus till en kombination som är mycket lättdrucken.

Det som är så spännande med brett är att den arbetar mycket långsamt, vilket gör att man i brettade öl ofta kan märka hur funkigheten tilltar över tiden och ölet blir torrare. Den här Funkstartern från batch 1 är fortfarande färsk och det finns all anledning att tro att jästen kommer att fortsätta arbeta i flaskan. Sparar man den till sommaren kommer man troligen känna en klar skillnad.

Funkstarter ingår i Brekeriets "black label"-serie med öl som de ska brygga återkommande. Ett tips är att köpa några flaskor, dricka (minst) en nu och spara några som du sedan kan prova mot en senare batch för att se hur bretten påverkar ölen över tiden. Ett enkelt och lärorikt experiment om man vill få bättre kläm på brettanomyces.

Mitt ibland alla exklusiva släpp och spännande dyrgripar som kommer på Systembolaget är det ibland lätt att glömma bort att vi också har några av världens bästa öl på hyllorna året runt. Jag har funderat lite kring vilka toppöl vi har i det ordinarie sortimentet.

Låt oss börja bland veteölen. Weissbieren från Weihenstephaner, Paulaner, Franziskaner och Schneider hör alla till de bästa i världen inom sin stil. Detsamma gäller Schneider Aventinus när det kommer till weizenbock och Hoegaarden när vi pratar witbier. Är man sugen på klassisk veteöl har man det helt enkelt ganska bra.

Bland de lite humligare ölen finns nu Oppigårds Amarillo i butiker över hela landet, liksom Punk IPA som båda får anses höra till världseliten vad gäller välhumlade öl kring 5-6 %. Har man en humlecraving kan man lätt släcka sin törst med någon av dessa två, som dessutom brukar ha tillräckligt bra snurr för att man ska hitta färska flaskor på hyllan. Dessutom får vi Oskar Blues Dale's Pale Ale i ordinarie sortimentet i mars.

Om man har gått över till den mörka sidan finns Fuller's London Porter som definitivt får anses som en av de bästa porters i världen. Jämför man Yeti med andra imperial stouts som görs året om, och därmed skulle kunna finnas på hyllan året om, är det få som kan konkurrera med den.

Det är lite mer tunnsått bland de belgiska stilarna men sträcker man sig även till T9* hittar man Rodenbach Grand Cru, Saison Dupont, Rochefort 8 & 10, Orval samt Westmalle Dubbel och Tripel. Sju olika öl i sju olika stilar (beroende på hur många stilar man tycker det finns för starka mörka belgare) som inte bara är bland de bästa inom sina stilar utan också är klassiska stilexempel och måttstockar för andra öl.

Bland lagerölen tycker jag framförallt att Brooklyn Lager är värd att lyfta fram som ett toppexempel på halvmörk lager och bland brittiska ales hör Fuller's ESB fortfarande till toppskiktet, men även Jämtlands Pilgrim tycker jag är mycket bra som en lättare brittisk ale.

Självklart finns det också många stilar där vi inte har varje-dag-tillgång till det bästa som finns att tillgå. Ljus lager, DIPA, geuze och fruktlambic är några stilar där jag tycker att det som finns i det ordinarie sortimentet inte mäter upp till det bästa inom stilarna medan barley wine inte finns representerat alls. Jag har dock ganska höga förhoppningar på att den svenska DIPA som kommer till ordinarie sortiment i juni blir riktigt bra.

På det hela taget kan jag ändå gå ut från ett spontant besök på en lite större Systembolagsbutik med en påse öl som håller absolut världsklass. Och det kan jag göra året runt.

*T9 är en modul med produkter som ingen butik måste ta in men som alla får ta in och som går att beställa styckvis överallt med 2-3 dagars leveranstid.

Något som fortfarande är relativt ovanligt bland de bryggerier som lagrar sina öl på fat är att lagra samma öl på flera olika sorters fat, alternativt att blanda olika fatlagringar. Då och då dyker det dock upp dubbellagrade öl och alla jag har smakat har träffat mitt i prick med fatlagringen.

Det kan kanske tyckas lite märkligt att blanda flera fat men jag tycker det är lite som med humle. Använder man bara en sorts humle visar det upp den humlesorten väldigt bra men man missar lätt att få en "fullsatt" smakprofil. Använder man däremot massor av humlesorter blir det lätt lite rörigt. På samma sätt tycker jag det finns en poäng i att lagra samma öl på olika fat för att bygga upp en komplexare smak. Att blanda massa olika fatlagringar kan däremot göra att man tappar bort en del av det goda i processen.

Mikkeller har lagrat sin tokstarka imperial stout Black på många olika fat och även gjort just en variant med två fatlagringar, nämligen tequilafat och whiskyfat från speyside. Kombinationen låter lite märklig men visar sig fungera alldeles utmärkt där rökig whisky, tequila och ek flätas samman med ölens tunga kropp. Oväntat gott när de söta agavetonerna möter torvröken!

Minns ni St Eriks Dubh? Det var Slottskällans Imperial Stout som lagrats på två olika whiskyfat (jag minns tyvärr inte vilka), som sedan späddes ut med lite olagrad imperial stout. Även den tyckte jag blev mycket god.

En annan öl som visar hur bra det fungerar med multifatlagring är De Molen Black Isak som är lagrad på bourbon- och bordeauxfat. Jag är vanligtvis en aning tveksam till imperial stouts som lagrats på vinfat, men det fungerar mycket bra när även bourbonfatet är med i leken. Bourbontonerna rundas av med vinets fruktighet och en mycket lätt syrlighet binder ihop alla smaker till något som slog mig med häpnad. Jag önskar att jag köpte fler flaskor!

Hur skulle du utforma en dubbelfatlagrad öl? Barley wine på rom- och vitvinsfat? Imperial stout på cognacs- och japanska whiskyfat?

Under våren sker en hel radda med ölevent och för att underlätta vårens planering publiceras här en liten lista över vad som kommer att hända. Hör gärna av er med tips på fler event.

21-26 januari - Toccalmatto tap-takeover på Ölrepubliken, Göteborg
Italienska bryggeriet Toccalmatto från Fidenza kommer på besök till Ölrepubliken, inte bara med ett gäng öl utan också med bryggaren Bruno som håller provningar 22:a och 23:e januari. Biljetter till provningarna köpes i baren.

26 januari - Stora hembryggardagen
Svenska hembryggarföreningen uppmanar alla hembryggare att brygga denna dag och bjuda in vänner och bekanta för att visa hur kul det är.

9 februari - Belgoträffen, Uppsala
Hembryggarfestival för öl i belgiska och franska stilar. Väl värt ett besök om man är i krokarna.

9 mars - Linköping Beer Expo
Vårens första ölfestival (för kommersiell öl) är i vanlig ordning Linköping Beer Expo som i år har hittat tillbaka till de rymliga lokalerna i Cupolen/Folkets Park. Läs mer om festivalen på deras hemsida.

16 mars - Premiär för Mikkeller Bar Nörrebro
Mikkeller öppnar en ny bra i området Nörrebro, med svenska Fredrik Johansen som barchef. 40 öl på tapp, stort flasksortiment, mer utrymme än på ursprungsbaren på Vesterbro och som vanligt är det bara öl i världsklass som gäller. Förvänta er en härlig premiär med besök från bl a Three Floyds.

5-6 april - Öl & Whiskymässa, Wapnö
En lite mindre mässa på Wapnö Slott utanför Halmstad. Utöver öl och whisky kan man även köpa mat som gjorts på produkter från gården. Taxi från Halmstad C ingår i biljettpriset.

12-13 april - En öl & whiskymässa, Göteborg
Göteborg får äntligen en ordentlig egen öl- och whiskyfestival, som kommer att husera på Svenska Mässan. Utställarlistan är redan imponerande för att vara premiärår och kan stoltsera med många spännande svenska mikrobryggerier. Läs mer på deras hemsida.

19-20 april - Malmö Öl & Whisky Festival
Även i Malmö vankas det en ny ölfestival som tar plats i Slagthuset. Än så länge har utställarlistan en liten slagsida åt whiskyn, men den som vill dricka öl finner också mycket gott. Deras Facebooksida verkar vara bästa källan till information.

27 april - SM i hembrygd öl, Eskilstuna
De svenska mästerskapen i hembrygd öl förflyttar sig i år till Eskilstuna. Vill du få chansen att smaka på nya innovationer och helt enkelt det bästa som svenska hembryggare har att bjuda på är detta din chans.

27-28 april - Zythos Bier Festival, Leuven, Belgien 
Vill du förkovra dig ordentligt i belgisk öl, passa då på att åka ner till Leuven i slutet av april och gå på Zythos. Läs mer om festivalen på deras hemsida.

3-4 maj - Copenhagen Beer Celebration, Danmark
Ett av vårens mest haussade evenemang i Skandinavien. 30 bryggare från när och fjärran, 3 sessioner, 90 öl på vardera session - och all öl ingår i priset. Biljetterna är redan slutsålda men har du tur kan du förstås få tag på en i andra hand.

20-26 maj - Oliver Twist firar 20 år, Stockholm
En av Sveriges bästa ölpubar firar sitt 20-årsjubileum med en hel kalasvecka där vi säkerligen kan förvänta oss god öl i överflöd, födelsedagsöl och säkert besök av en eller annan trevlig bryggare.

23-25 maj - Ölfestival Köbenhavn, Danmark
Danska Ölentausiasters festival som också den är väl värd ett besök. Massor av bryggerier på plats och därtill ett gäng importörer. Och framförallt är det inte slutsålt.

24-25 maj - HaandÖlFestival, Drammen, Norge 
Vill du hellre spendera sista helgen i maj i Norge bör du bege dig till Drammen där Haandbryggeriet ordnar festival i bryggeriet. Särskilt mycket info om årets festival har ännu inte kommit ut men förra årets festival var en succé enligt de som besökte den. Festivalen är liten och utställarlistan lär bli kort, men namnen som fanns på den förra året var inget att fnysa åt.

Hög tid att prova av lite lagrad öl igen och vad passar bättre för ett sådant tillfälle än belgisk vintageöl? Pannepot får ses som ett av Struises flaggskeppsöl och finns i tre-fyra variationer utöver denna grundvariant som för närvarande rankas av Ratebeer som den femte bästa belgiska ölen. Senaste årgången släpptes nyligen på Systembolaget och ni som har några flaskor kvar gör gott i att prova att lagra denna öl något år.

Dessa flaskor kom jag nyligen över till vrakpriset 20 danska kroner styck, lagrade och klara. Under vilka förutsättningar de har lagrats känner jag inte till och eftersom de är äldre än Mikkeller Bar (som de köptes från) har de också lagrats på minst två ställen.

Om den senaste årgången (2011), som kom på Systembolaget i december, skrev jag såhär:
"Mycket pumpernickel och lite eldig rost. Torkad frukt ligger i bakgrunden och lurar. Intensiv smak som drar åt rågbröd med marmelad. Tungt och intensivt, kan nog bli ännu bättre med lite ålder."

Med 4-5 år på nacken har den förändrats otroligt mycket. Varken pumpernickel eller rost finns kvar i smaken, inte heller är den eldig. Faktum är att de 10 % har blivit farligt väldolda med åren. Nu smakar det istället som en fruktkaka med drag av vanilj och lite portvin. Kanske lite drag åt mandellikör såväl som cognac. Det är många små nyanser i en smak som fortfarande är intensiv men inte lika "på" som den är när den är yngre. Skillnaden mellan 2006 och 2007 är framförallt att 2006 har lite lägre smakstyrka men har rikare nyanser.

Som alltid med lagrad öl beror det mycket på personlig smak om det är värt att lagra en öl eller inte. I fallet Pannepot kan jag åtminstone konstatera att lagringen har gjort stor skillnad för ölen, som utvecklats i en riktning som jag tycker är väldigt trevlig. Överlag är det rundare, mjukare och lugnare, vilket jag uppskattar. Vid rätt tillfälle är en 5-6 år gammal Pannepot en öl som jag tycker är guld värd att kunna plocka fram och njuta av.

För 54 år sen startade den första inkubatorverksamheten för nyföretagande, det vill säga ett sorts program som hjälper nya entreprenörer med uppstartsfasen genom att tillhandahålla sådant som kontor, finansiell hjälp, rådgivning, nätverkande osv. 2013 ser ut att bli året då den första bryggeriinkubatorn kommer igång, i Houston, Texas, i form av en sorts gemensam bryggpub.

Idéen är att samla aspirerande bryggare under samma tak och samtidigt som man hjälper dem att lära sig allt kring företagsekonomi och företagsledning får de också tillgång till ett bryggeri och en bryggpub där deras öl kan serveras. Det hela blir ett sorts första steg in i den kommersiella bryggarvärlden där man kan börja etablera sitt namn och lära sig branschen innan man tar steget till ett eget bryggeri. Bakom projektet står Lucrece Burrego som tidigare bedrivit liknande projekt för kockar som är på väg att starta egen restaurang.

Fem bryggare har redan valts ut till "The League of Extraordinary Brewers", dvs de som ska ingå i programmet och brygga öl till bryggpuben. De har valts ut så att deras olika nischer ska komplettera varandra i bryggpubens utbud. Genom bryggpuben kan bryggarna få snabb, konkret feedback på sina recept för att se vilka idéer som funkar och inte funkar hos öldrickarna. När bryggarna gått ut programmet har de ett kundunderlag med sig, etablerat sitt varumärke, de kan sköta och driva ett företag och de har redan foten inne i branschen, med värdefulla kontakter. Allt som behövs för att de ska lyckas med sina bryggerier på egen hand.

Detta etablissemang i sig är kanske inte så intressant för oss då det är många mil från Sverige till Houston, men konceptet är intressant och inspirerande. Kombinationen av bristen på bryggpubar och den stadiga strömmen av aspirerande bryggare gör att jag tror att det här konceptet skulle fungera utmärkt även i Sverige. Frågan är bara om det finns några passande aktörer inom den svenska ölbranschen. Även om jag tror att marknaden vore mogen för detta koncept är jag inte lika säker på att branschen i sig är redo att ta ett sådant steg.

Det hela påminner lite om hur St Eriks och Mohawk har startat upp som fantombryggare för att etablera sig på marknaden för att sedan skaffa egna bryggerier när de jobbat upp ett kundunderlag. En viktig skillnad är att dessa märken sköts av existerande företag medan en "bryggeriinkubator" istället hjälper fram nyföretagare. Jag älskar att se den här typen av nytänkande inom ölbranschen och just det här projektet är ytterligare ett bevis på vilken kamratskap och härlig samarbetsvilja det finns bland ölfolket.


Läs mer om projektet och The League of Extraordinary Brewers.

Efter nästan tre år där allt material skrivits av en enda person kommer ni läsare nu att få ta del av gästartiklar här på Portersteken, med start här och nu. Under våren kommer nämligen Matt Williams att gästa Portersteken och bidra med några texter. Utöver sin egen blogg The Pilgrim & The Progress har Matt bland annat skrivit artiklar för Svenska Ölfrämjandets tidning Maltesen och bidragit till en omfattande ölguide till Skandianavien som ännu är opublicerad. Först ut på Portersteken är här hans artikel om meningen med IBU.

In the sense that it has its trends and latest fads, the world of beer seems very similar to the world of fashion. Whether it be using certain yeasts, or ageing beers in different kinds of barrels, what might be popular one year, might not be popular the following year.

One such trend seems to be to brew beers with a high amount of bitterness. This is sometimes even advertised on the packaging of the beer when it lists the International Bitterness Units (IBU).
Last year, I worked at the Stockholm Beer & Whisky Festival on behalf of a small Swedish brewery. It was my job to serve customers and talk about the beers I was serving. A useful piece of paper was handed to me and on this piece of paper was all of the information you could ever wish to know about the beers on offer. It listed the malt and hop varieties used as well as, yes, you’ve guessed it, the IBU count.

I lost count of the amount of times people came up to me and asked me about the IBU counts for the various beers that were on sale at the stand I was working on.  After being informed of the IBU count, many of the people then looked disappointed and walked away to try something different at another stand. I was even asked about the IBU count of porters and dark lagers, styles which are not really known for being particularly bitter.

I feel that it is useful to be able to look at the label and see the IBU count listed, but it doesn’t always give a true picture about how bitter the beer will taste. Imperial stouts, for example, sometimes have a high IBU count listed on the label, but the roasted qualities often dominate and negate the effects of the bitterness and the hops. This means that the IBU counts are more relevant for beers such as IPAs or  American pale ales, than they are for some darker beers where the bitterness can be less pronounced because it’s balanced with other strong and powerful flavours. A case in point being Black IPAs, with many admirers of this relatively ‘new’ style being fans of how the hoppiness combines nicely with the roasted and chocolatey notes of the dark malts.

I like all kinds of beers, including those with a high amount of bitterness, but I also like beers to be balanced. I know that there are numerous beers on the market purportedly having more than 1000 IBUs, but I have tasted a number of them, and they often didn’t taste as bitter as I was expecting them to be. In fact, I have to say that some of them were surprisingly well-balanced.

I visited a small beer festival in England a couple of years ago, and had the misfortune to try a beer which was then (not so sure about now) officially recognised as the world’s most bitter beer. It had the appearance of a milkshake and tasted truly horrific. Yes, it had a fairly nice aroma with some citrussy American hops being evident , but the taste was awful. It’s certainly a good idea to inform people about the amount of bitterness in any given beer, but let’s not turn it into a ‘my dad is bigger than your dad’ situation where bigger is often deemed to be better.

In short, I am definitely in favour of consumers being more informed and knowledgeable about the products they’re buying, but let’s not focus too much on one aspect of a beer. As my experiences have shown, a high IBU count doesn’t necessarily mean the beer will be balanced, and it certainly doesn’t mean the beer will taste good. Perhaps I should write a song about it and call it ‘Why Count IBUs! I’ve already got a melody in mind….. I wonder if it’s too late to enter the upcoming Eurovisions. After all, it is being held in Sweden, so I could save the BBC forking out for the airfares!


Denna artikel har tidigare även publicerats på The Pilgrim & The Progress. Framöver kommer dock endast tidigare opublicerat material från Matt att dyka upp i hans gästartiklar.

Notera cowboyen som dyker upp om man pillar av klisterlappen

Uppsala/Knivstabryggeriet The Train Station Brewery uppmärksammades före jul för deras etikett till Off The Rails Pale Ale som de blev tvungna att modifiera. Nu har ölen släppts på Systembolaget, med etiketter med klisterlappar och tuschpluttar för att dölja cowboys och lokförare, och går att beställa styckvis i hela landet. Vi släpper etiketterna och fokuserar nu på själva ölet istället.

Off The Rails har liksom folkölsföregångaren The Hoppy One bryggts på Gamla Slottskällans Bryggeri i Uppsala. Såvitt jag vet hyr de in sig för att brygga själva med Slottskällans utrustning snarare än att skicka ett recept och låta bryggeripersonalen ta hand om det. Om man nu tycker sådant är viktigt.

Jag tycker mig också känna igen Slottskällans hussmak i Off The Rails och det smakar lite som en lättare variant av Zero med klara friska humletoner och en ganska tillbakadragen maltprofil. Det är lätt och friskt med tydligt humlefokus och en metallisk ton i eftersmaken.

Humligheten känns något grön, lite på samma sätt som att tugga på ett färskt granskott. Överlag drar smaken mer åt växtlighet som gran, gräs och kåda snarare än frukt och citrus. Malten gör som sagt inte mycket väsen av sig med en förbipasserande smak av skorpor. Efterbeskan, som ligger kvar länge i gommen, är medelstark och lite "ettrig".

Inte en dålig öl men de har kanske lite att jobba på. Å andra sidan ligger ju välhumlade öl med låg alkohol väl i tiden, om än inte riktigt säsongen. Den passar i alla fall utmärkt till de första omgångarna av ett parti Ticket to Ride.

Stefan "Mr Mohawk" Gustavsson

Stefan "Mr Mohawk" Gustavsson är enligt uppgift på väg till Belgien och De Proef med en resväska fylld med kaffe, och dagens minisnackis är vad det kan tänkas resultera i för öl.

Jag sitter inte inne med något säkert svar, men en kvalificerad gissning är att det rör sig om en svart-IPA med kaffe. Under Stockholm Beer & Whisky Festival kunde man nämligen i Mohawks egna lilla monter, längst inne i Snickeriet, inklämd mellan Struise och Malmö Brygghus, smaka på just Small Batch Black Coffee IPA.

Denna kaffekryddade svart-IPA skulle också bryggas igen, med planen att göra en liten serie med olika sorters "single estate"-kaffe i de olika brygderna. Om detta är vad Stefan nu är där för att brygga återstår att se, men visst känns det väl rätt så troligt?

Den variant som serverades på SBWF var hursomhelst mycket god och i den mörka IPA-varianten kom kaffet mer till sin rätt än i öl som Mikkeller Koppi. En spännande vidareutvecklingen av den unga stilen svart-IPA som visar att även Sverige hänger med i utvecklingen och experimentlustan som råder i t ex Danmark och USA.

Då och då kan man höra svenska ölnördar efterfråga mer extremöl från de svenska bryggerierna. Mohawk Double Rocket är precis vad de frågar efter. Imperial IPA och imperial stouts har blandats, matats med jäst och socker och lagrats på bourbonfat. Resultatet är ett monsteröl på 17,2 % som närmast kan liknas vid ett barley wine, men ärligt talat passar det inte särskilt bra in i någon konventionell ölstil.

Doften avslöjar hur potent detta öl är med ett sting av bourbon och alkoholer. Efter det följer en våg av dofter och intryck som doftsinnet får jobba för att hinna identifiera och kategorisera. Jag uppfattar en vild blandning av ek, soja, nötter och knäck.

Även i smaken gör sig alkoholhalten genast påmind då den värmer svalget rejält utan att bli alltför spritig. Det finns drag av portvin och nötter, tillsammans med mycket bourbon och ek. Choklad, nötter och karamell ligger en aning undanpressade och rejält uppluckrade av styrkan. Inget är som vanligt i den här ölen och jag har aldrig druckit något liknande. Smakintensiteten är enorm, på gränsen till för mycket.

Det är vilt och otämjt, en öl som behöver lite tid för att lugna ner sig. Men så är det nog heller inte meningen att den ska släppas på ett tag. Om du någon gång i framtiden sätter dig ner och öppnar en flaska Double Rocket är det definitivt läge att dela den på tre.

Denna flaska var en gåva/tävlingsvinst

Den danska sidan Beerticker rapporterar idag att de danska bryggerierna återigen har slagit nytt rekord i antal nya öl som släppts under ett år. Under 2012 släpptes nämligen så många som 756 nya danska öl enligt den lista som Peter Myrup Olsen, mannen bakom Beerticker, har sammanställt.

Med lite mer än 2 nya öl per dag i snitt har de danska bryggarna hållit en imponerande takt för ett så litet land. Inte helt oväntat är det Mikkeller och Evil Twin som ligger i topp över bryggerier som släppt nya öl under året med 91 respektive 75 nya öl. Det Lille Bryggeri klockar in på en tredje plats med 39 nya öl och blev därmed det danska bryggeri med egen utrustning som producerat flest nya öl under det gångna året.

Det tidigare rekordet på 647 nya öl på ett år (2008) krossades med ett hundratal. Med elva nystartade och sju nedlagda bryggerier under 2012 finns det nu 132 stycken i Danmark. En imponerande siffra! I den nuvarande takten som Sverige håller med uppstartande bryggerier är det troligen bara en fråga om några innan vi går om danskarna i bryggeriantal.

Såvitt jag vet finns ingen sammanställning över hur många svenska öl som introducerades under 2012. Liknande ölräkningsprojekt som Beertickers har påbörjats men såvitt jag vet har inget lyckats bli så allomfattande.

Hela Olsens lista över nya öl finner ni här (Google Spreadsheet). Tack Peter för ditt enorma jobb med att hålla reda på allt nytt!

Min allra sista kvarvarande öl av de 25 jag släpade med mig hem från förra vinterns resa till Kalifornien dracks upp igår kväll, på dagen ett år efter den första och enda gången tidigare som jag druckit någon av dessa varianter. 50/50 Eclipse lagrad på fat som tidigare innehållit Rittenhouse Rye (rågwhiskey) var väl värd att vänta på!


Efter första klunken bubblade ett okontrollerat skratt fram, så god var den. Det blir lätt lite extra spännande när man öppnar flaskor man har ställt upp på en pedistal i sitt inre och väntat på ett passande tillfälle att plocka fram. En numrerad flaska med invaxad flaskhals (med färgkodat vax) driver på fåfängan och hypen man bygger upp. Det är inte alla öl som klarar av att leva upp till alla förväntningar man byggt upp. 50/50 Eclipse uppfyllde alla mina förväntningar och det är för mig en stund av lycka när man inser det. Då kommer det där skrattet.

På "bara" 9,5 % fyller den ut smakkostymen väl utan att bli extrem. Rost och choklad möts upp av råsocker, karamell och underliggande toner av torkad frukt som följs av vanilj och en värmande smörkolaton från fatlagringen. Chokladkaramell, söt rost och vanilj ligger kvar i gommen länge, tillsammans med lyckan. Grundölen och fatlagringen ligger i en för mig perfekt balans där båda får komma fram. Sötman och vaniljen balanserar av de rostiga smakerna på ett sätt som jag också uppskattar väldigt högt. Fantastiskt smakrik men också lättdrucken. Jag hade inga som helst problem att dricka upp 65 cl själv över en kväll!

Eclipse släpps varje år i en mängd varianter, framförallt med lagringar på fat från olika amerikanska whiskeys. De har bara regional distribution och för att som svensk få tag på någon variant behöver man köpa dem på plats i USA eller byta till sig den. Att den kostar ungefär lika mycket som en flaska av spriten vars fat den är lagrad på kan kännas märkligt, men den är väl värd de 20-30 dollar man får räkna med att pynta upp.

Januari må vara en nyhetslös månad gällande nationella släpp men det dyker upp nytt i beställningssortimentet ändå, inklusive det lokala beställningssortimentet. Åtta nya öl från sex olika bryggerier, varav två gör premiär på Systembolaget medan två andra presenterade sina första öl så sent som på höstens ölfestival i Stockholm för bara tre månader sen.

Brekeriet Funkstarter, 34,90 kr, 33 cl
Helsinge Porter, 38,50 kr, 50 cl
Malmö Brygghus Cacao-Porter, 89,30 kr, 75 cl
Malmö Brygghus False Dmitriy, 89,20 kr, 75 cl
Marbäcks Kapten Olle, 24,60 kr, 50 cl
Marbäcks Sméa-Kalle, 27,60 kr, 50 cl
South Plains Russian Imperial Porter, 43,60 kr*, 33 cl
Train Station Off The Rails Pale Ale, 23,90 kr, 33 cl

*Exklusive pant

Eftersom South Plains verkar ha pantflaskor bör det vara de klassiska läsk- och lättölsreturflaskorna de använder sig av. Det är i sådana fall första gången på väldigt länge jag ser ett svenskt mikrobryggeri använda sig av de flaskorna. Det enda andra exemplet jag känner till, utan närmare efterforskning förvisso, är Slottskällans Kloster som buteljerades på 33-centiliters returglas under sina första år men det var alltså åren kring milllenieskiftet.

Sedan har vi False Dmitriy och Off The Rails Pale Ale som efter diverse etikettuppståndelser mellan Systembolaget och bryggerierna nu får släppas. False Dmitriy är en riktigt kompetent imperial stout och baserat på Train Stations folköl The Hoppy One har jag hyfsat stora förväntningar på Off The Rails, som liksom lillebrodern blivit bryggd hos Slottskällan. För The Train Station Brewery är detta premiär på Systembolaget.

Det andra bryggeriet som premiärar är Marbäcks, som kommer med en ljus och en mörk, rökig lager. Det här nya bryggeriet från Ulricehamnstrakten har gått mig helt förbi. Att börja med en ljus lager och vad som verkar vara en (whisky)rököl känns en aning vågat och lite härligt "neoklassiskt".