Ölrecension: Baladin Lune Riserva Teo Musso 2010

Få öl är så välpaketerade som denna. Pappcylinder med aluminiumlock och en välformad, genomskinlig flaska. Det ska väl till en trälåda för att slå det. När innehållet i flaskan dessutom är färgat som en whisky eller cognac vill man nästan hälla upp en fyra i sitt bästa whiskyglas, korka igen flaskan och ställa upp i barskåpet. Såväl prislappen såväl som ölets totala avsaknad på kolsyra förstärker den bilden.

Som ni säkert har förstått tilltalar det estetiska kring denna öl mig väldigt mycket. Det blir till en hel ritual bara att ta upp flaskan ur dess pappcylinder, skära av vaxet och skruva ur korken ur flaskhalsen. Vätskan i sig är lätt grumlig och orange, nästan som eld. Sätt glaset i närheten av levande ljus och ölet får ett eget liv.

Smaken är intensiv och lättflyktig i ett. Smaxexplosionen kommer och går, kvar sitter smaklökarna och undrar vad som hände och sinnet famlar i mörkret efter associationer. Efter en stund kommer man fram till att det finns en kryddighet som påminner om glögg, en lätt syrlig ton som drar åt vitt vin, en ren rejäl kolasmak, en touch av bourbon och ett väldigt vinöst stänk av torkad frukt. Det finns en italiensk själ därinne, det märks. Samtidigt som det är helt uppenbart att det är en barley wine är det en helt unik smakupplevelse som är svår att bli klok på.

Det kommer endast 240 flaskor på Systembolaget. Å andra sidan kostar dessa 199 kr styck vilket sätter den i en prisklass som sällan är skådad på Systembolagets ölhyllor och som är helt i paritet med t ex Cantillon Blåbär. Prisvärt? Tja, det beror ju på dig det. Baladin har tagit en öl och gjort det till vad som mer eller mindre kan ses som en livsstilsmarkör. Exklusiv förpackning, liten upplaga, högt pris och häftig öl. En accesoar i hyllan, en raritet i samlingen. För den som söker detta är det prisvärt.

Den recenserade ölen var ett varuprov.